Det är illa ställt med
rättssäkerheten i friidrott.
Internationella friidrottsförbundets (IAAF:s) beslut att stänga av alla ryska
friidrottare från internationella tävlingar kommer förhoppningsvis
att få efterräkningar.
De ryska idrottare som aldrig testat
positivt men nu tvingas leva med stämpeln som fuskare borde ha
möjligheter att få upprättelse på juridisk väg.
Att rysk idrott under många år haft
stora problem med dopning är ingen nyhet och det var väl ingen som
utbrast ” Va, det kan väl ändå inte vara sant” då det
avslöjades att det förekommit systematisk dopning inom rysk
friidrott.
Men innebär systematisk dopning då
att ALLA ryska friidrottare varit dopade? Naturligtvis inte. Men låt
säga att så ändå skulle ha varit fallet, varför har då inte
alla ryska friidrottare lämnat positiva dopningsprov?
Är IIAF:s och antidopningbyrån Wadas dopningstester verkligen så
otillförlitliga att bara en bråkdel av alla ryska fuskare åkt
fast? Om så skulle vara fallet kan vi bara föreställa oss hur många dopade friidrottare det finns totalt.
För det är väl ingen som tror att
det bara är ryssar som dopar sig. Och vad hade förresten hänt om
systematisk dopning avslöjats i ett annat land. Hade omvärldens
accepterande av kollektiv bestraffning varit lika stor då?
Jag tror inte det.
Det är bra att IAAF och Wada tar
krafttag mot dopning. Men man ska börja i rätt ände och det är
att avslöja och bestraffa friidrottare som dopat sig – inte att stänga
av rena friidrottare på grund av att de tävlar för ett visst land.