Har svensk tennis råd med ännu en näringslivstopp?

Först Carlzon, sen Dahlbo och nu...?

I dag debuterar jag som krönikör på Idrottens Affärer. IA startade på 1980-talet som en tidskrift för alla som har ett intresse av vad som händer i sportens värd och som inte är fixerat vid de idrottsliga resultaten. Målgruppen är densamma i dag då IA är en nättidning som tar upp många av de ämnen som dags- och i synnerhet kvällstidningarna tyvärr ger allt mindre utrymme.

Du har kanske här på Challenge eller i annat sammanhang läst om mina tankegångar kring Svenska tennisförbundets ledarskap men eftersom en ny läsekrets nås på IA handlar premiärkrönikan där om just förbundsledningen."Övertron på näringslivshöjdare är förhoppningsvis borta"

Obegriplig skadeglädje över Elias Ymers flytt från Sverige

Elias Ymer väljer att köra ett eget race

Sverigeettan Elias Ymers flytt från akademin Good to Great framkallar skadeglädje på sina håll i tennis-Sverige.

Exproffsen Magnus Norman, Nicklas Kulti och Mikael Tillström har lockat gräddan av Sveriges framtidslöften till akademin, sticker inte under stol med att den är kommersiell och har signerat guldkantade sponsorkontrakt samtidigt som bland andra Svenska tennisförbundet kammat noll. Good to Greats framgångar har stuckit i ögonen på många. Såväl på sms som i mejl har jag under dagen fått bevis på att det finns en rad personer i svensk tennis som gottar sig åt att akademin förlorar sin ledstjärna efter den nu pågående 1000-turneringen i Miami (där Ymer är klar för andra omgången i kvalet).

Jag kan under inga omständigheter förstå skadeglädjen. Oavsett vilken roll olika aktörer har borde alla ha svensk tennis bästa för ögonen.

Blir själv överraskad , fundersam och aningen orolig av 18-årige Ymers val att lämna Sverige för att istället ha sin bas på akademin 4 Slam Tennis i Barcelona. Ymers coach blir spanjoren Galo Blanco, 38-årigt exproffs (rankad 40 som bäst) som under många år coachade nuvarande världssexan Milos Raonic.

•Överraskningen: Uppbrottet kommer utan minsta förvarning. Ymer har utvecklats stadigt under sina år på GTG. Vid den här tiden förra året var han rankad 788. I dag är han 195:a efter att bland annat ha kvalat in i Australian Open. Sverigeettans utveckling har till och med gått snabbare än förväntat och i likhet med övriga unga talanger mår han på sikt bäst av att skynda långsamt.

•Funderingarna: Vad är syftet med flytten? Att under Blancos ledning göra samma resa som kanadensaren Raonic gjort? Det kommer inte att ske. Elias har alla förutsättningar att nå topp-100 men han saknar det – typ kanonserve, forehandslägga, extremt bra fotarbete – som kännetecknar en framtida fixstjärna.

•Oron. Elias Ymer väljer att köra sitt eget race. Det är ingen tillfällighet att han har Mike Tyson och Zlatan som förebilder - ”jag gillar deras inställning. De går sin egen väg”. I sig är det inget fel med fixeringen vid det egna jaget utan kanske till och med nödvändigt för att lyckas. Men för en fortfarande fjunig tonåring handlar mycket om att se och lära av de som redan gjort den resa han nu själv står inför.  Förhoppningsvis har jag fel men det verkar inte som Elias Ymer lyssnar annat än då han vill.  Hur blir det med hans framtid i Sveriges Davis Cup-lag? Personkemin mellan Ymer och DC-kapten Fredrik Rosengren stämmer inte men så här långt har den unge talangen ställt upp då landslaget kallat.
Jag tar inte för givet att det blir så även i framtiden.

Djokovic värdig segrare

Inte ens Roger Federers största fans kan väl invända mot påståendet att rätt spelare tog hem säsongens första 1000-turnering.

För bara någon minut sedan besegrade världsettan Novak Djokovic andrarankade Federer med 6-3, 6-7, 6-2  i finalen i Indian Wells.

Fram till 4-3-ledning med break i andra set var det faktiskt rejäl klasskillnad mellan dem. Den 33-årige schweizaren hängde så långt inte med i det högt uppskruvade tempo sex år yngre Djokovic drev upp från baslinjen.

Scenförändringen kom då Federer vann en av den mycket välspelade finalens bästa poäng. Det ökade världstvåans redan tidigare mycket starka publikstöd ytterligare vilket naturligtvis stärkte honom. Ännu mer påtagligt var hur mycket serben påverkades negativt.

Plötsligt blev han ofokuserad och otålig vilket resulterade i att Federer fick en rad gratispoäng. Sådana fick schweizaren även i tiebreak då Djokovic skulle knyta ihop säcken. Serben hade vid 5-3 ett bra läge att skaffa sig tre matchbollar men brände möjligheten och bjöd med två dubbelfel in Federer i matchen på allvar.

Avgörandet kom då Djokovic bröt fram till 4-2 i skilje där Federers krafter tröt.

Titeln är Djokovic fjärde i Indian Wells vilket innebär att han nu är segerrikast där tillsammans med just Federer.

Titeln är också serbens 50:e i karriären och han är den tolfte spelaren under proffseran som når 50-strecket.

Bitter rivalitet ger extra krydda till Drömfinalen

Djokovic och Federer hyser inga varma känslor för varandra

Ikväll smäller det i Indian Wells. Årets första 1000-turnering bjuder på drömfinalen framför andra:

Roger Federer vs Novak Djokovic – det är åtminstone i mina ögon den mest kittlande final som går att tänka sig på tenniscirkusen.

Inte så mycket därför att det är världsettan och världstvåan som ställs mot varandra utan därför att det finns en långt mer laddad stämning mellan Federer och Djokovic än i några andra tungviktsmöten. Såväl på men främst vid sidan av banan har de under åren haft en rad dispyter och det finns definitivt inte samma respekt mellan dem som det finns mellan till exempel Federer och Rafael Nadal eller mellan Djokovic och Andy Murray.

Ändå har jag i alla fall känslan av att relationen mellan Federer och Djokovic förbättrats något under de senaste åren. Främst därför att den serbiske världsettan har tonat ned sin tidigare kaxiga attityd och allt mer sällan fejkar skada eller orkeslöshet under matcherna. Just Djokovic arrogans och fula knep på matcher retade gallfeber på Federer som efter förluster mot serben lika pliktskyldigt som snabbt tackade för god match vid nät.

Novak Djokovic har utan tvekan mognat oerhört mycket under de senaste åren och är i dag en bra förebild som världsetta. Men skadan han i början av karriären åsamkade sitt varumärke tar mycket lång tid att reparera och till och med enstaka återfall i gamla synder straffar sig svårt.

Överallt omåttligt populäre Roger Federer kommer att ha publiken bakom sig i kvällens final i Indian Wells och det gäller för Djokovic att inte låta sig påverkas. Eller rättare: att inte visa sig påverkad och att under inga omständigheter ironisera över åskådarnas reaktioner. Vi har tidigare sett Djokovic applådera sina egna vinnande slag då han ansett att publikens reaktioner varit för svaga eller hur han satt handen bakom örat för att visa att han tycker publiken är för tyst – liknande utspel i kväll och Roger Federer kommer att bäras fram av åskådarna till en femte titel i Indian Wells.

Den 33-årige schweizaren har 20-17 i inbördes möten, segrade senast (årets Dubai-final) och vann ifjol tre av fem möten (i det sjätte vann Djokovic på wo sedan Federer skadat ryggen i ATP-slutspelets semifinal).

Idag kan kvartetten sprängas

Även om de fyra stora dominerat tennisen under ett antal år får vi gå tillbaka till 2012 för att hitta senaste turnering då kvartetten var samlad i semifinal.

Det skedde i Australian Open och vi kan få en repris i årets första 1000-turnering.

Världsettan Novak Djokovic och fyran Andy Murray är redan semifinalklara i Indian Wells och kan i dag få sällskap av tvåan Roger Federer och trean Rafael Nadal.

Båda har tufft kvartsfinalmotstånd: Federer ställs mot nionderankade Tomas Berdych och Nadal mot sjätterankade Milos Raonic.

Hur som helst har vi alltså några högtidsstunder att se fram emot framför tv:n i helgen.

Väntad reaktion från nickedockan Hamrén

Förbundskapten Erik Hamrén försvarar Zlatan Ibrahimovic efter dennes våldsamma utbrott mot domaren. "Behöver pysa ut"

Någon som väntat sig något annat?

Precis som så många svenska fotbollsjournalister och krönikörer är Hamrén inget annat än en nickedocka åt Zlatan. Likt marionetter sprattlar de då Zlatan drar i trådarna.

Istället för att fördöma Zlatans attack mot domaren dras det till hans försvar och en journalist välkomnade till och med utbrottet:”Äntligen säger jag. För en Ibra utan humör och passion är bara ett skuggspel och en andeviskning av hans mest gigantiska jag”.

Flera andra är inne på samma linje, att Zlatans reaktion visar vilken enorm vinnarskalle han har.

Det har han säkert. Det har även Messi och ja, säkert merparten av världens största fotbollsstjärnor. Roger Federer har vinnarskalle. Liksom Rafael Nadal. Björn Borg hade vinnarskalle. Så också Mats Sundin, Börje Salming, Mats Wilander, Stefan Edberg, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Ronnie Hellström, Tomas Brolin och ett oräkneligt antal av världens främsta idrottare.

Så, upplysningsvis till de som menar att Zlatans reaktion är ett gott tecken:, kännetecknet för en idrottare med het vinnarskalle behöver inte vara utbrott mot domaren och det oavsett hur erbarmligt dålig denne än varit.

Jag håller delvis med dem som menar att Zlatans utbrott fått väl stora proportioner men det skymmer ändå inte grundfrågan: är en spelare som beter sig som han gjorde värdig rollen som lagkapten?

Mitt svar är nej och jag förstår överhuvudtaget inte hur Zlatan kunde utses till lagkapten i landslaget. Han hade redan då spottat på motståndare, skallat motståndare, armbågat motståndare i huvudet och sparkat på lagkompisar under träningspass.

Ja, listan kan förstås göras ännu längre men exemplen räcker väl för att visa hur tokigt Hamréns val av lagkapten var. Som förbundskapten ska han självklart försvara sina spelare utåt och såtillvida går det att förstå varför han inte totalsågar Zlatans uppträdande efter PSG:s förlustmatch. Men i sin roll har Hamrén också ett större ansvar och det som förebild för landets alla tränare. I den rollen borde Erik Hamrén åtminstone påtalat att Zlatans uppträdande lämnade mycket i övrigt att önska.

Att Zlatan är Sveriges i särklass bäste spelare och given förgrundsfigur såväl på som utanför planen är en sak men i mina ögon krävs det helt andra personliga egenskaper för att vara värdig kaptensbindeln.

Undrar om inte Hamrén och den stora skaran slickande fotbollsjournalister håller med – innerst inne.

Undergivenheten mot Zlatan upphör först då han slutar