Efter halva tiden tvingas Rydberg lämna styrelsen

Rydberg får inte nytt förtroende i RS-styrelsen

Tennisförbundets vice ordförande Anders Rydberg måste

lämna Riksidrottsstyrelsen (RS) – trots att han hade två år kvar på sin mandatperiod.

Det är anmärkningsvärt men ändå inte fullt lika dramatiskt som det låter.

Varför det inte kommer som en blixt från klar himmel beror på att SISU och Riksidrottsförbundets (RF) styrelser slås samman och då ska båda organisationerna få in sina kandidater i den sammanslagna styrelsen.

Det fanns ett 30-tal kandidater till de tio platserna och Rydbergs namn försvann i valberedningens sista omröstning.

Att han måste lämna in trots två års erfarenhet från RS-styrelsen är ändå anmärkningsvärt med tanke på hur valberedningen gjort sitt urval:

”Vi har valt att föreslå en majoritet av tidigare ledamöter. Det finns flera skäl till det. Vi menar att erfarenhet från styrelsearbetet i RS och FS är av stor betydelse. Framför allt i den unika situationen med val av ny ordförande och personunion. Samtidigt har vi gjort bedömningen att det behövs en viss förnyelse för att styrelsearbetet hela tiden ska utvecklas”, skriver valberedningen.

 Rydbergs namn försvann tidigare i år också på listan över kandidater till ordförandeposten i Svenska tennisförbundet. Han hade sina förespråkare även där men alltför starkt motstånd i några inflytelserika kretsar.

Här på Challenge förklarade Rydberg att han har för avsikt att sitta kvar i styrelsen och där stötta Thomas Wallén som är valberedningens förslag till ordförande efter Stefan Dahlbo och som – om inget oförutsett inträffar  – väljs på årsmötet i Uppsala 25 april.

Lika självklart är det inte att RF:s valberedning får igenom sin ordförandekandidat på RF-stämman i Helsingborg 31 maj. Det ligger liksom i den runt 70 specialförbund stora RF-familjens natur att bråka och alltid är det några förbund och/eller kandidater som känner sig förbisedda.

Eriksson trivs i rampljuset

Så också nu då valberedningen föreslår förre rikspolischefen Björn Eriksson som ny RS-ordförande och förbundschef. Eriksson har varit ordförande i skidskytteförbundet, är ordförande i friidrottsförbundet och har suttit i RS-styrelsen sedan 2011.

Svenska fäktningsförbundets mångårige ordförande Lars Liljegren förlorade 2005 den stundtals mycket hätska ordförandestriden mot Karin Mattsson Weijber och får alltså inte förtroendet heller nu. Liljegren är de små förbundens man och där är upprördheten stor.

”Man skiter i oss”, säger Svenska varpaföreningens ordförande Lars Henriksen till Expressen.

Liljegren:

”Det hade varit tid att göra en uppgörelse mellan stora och små förbund. Och även försöka hitta personer i Riksidrottsstyrelsen som kunde symbolisera detta”, säger han.

Liljegren är 67 år och då han för tio år sedan förlorat ordförandestriden skrattade han på presskonferensen åt min fråga om han skulle kunna tänka sig att kandidera igen:

”Snälla Jonas, jag är egentligen för gammal redan nu så nej, det kommer jag inte att göra”, svarade Liljegren som har ett förflutet inom politiken.

I mina ögon är hans ålder inget hinder och att inte heller valberedningen fäst någon vikt vid ålder visar man med sitt förslag på Björn Eriksson som fyller 70 år i december. Valberedningen förslag kan till och med beskrivas som modigt i ett samhälle där åldersdiskriminering blir allt vanligare och där lång erfarenhet ses mer som en belastning än en tillgång just eftersom den kommer med åren.

Valberedningens förslag

De övriga tre ordförandekandidaterna Tomas Eriksson, Håkan Leeman och Tommy Ohlström finns bland valberedningens förslag till styrelseledamöter.

Det gör inte Lars Liljegren vilket talar för att småförbunden kommer att slåss för honom på RF-stämman – förmodligen utan resultat även denna gång.

Med Björn Eriksson som ordförande får idrottsrörelsen den megafon som Karin Mattson Weijber aldrig blev. Eriksson trivs i rampljuset och pratar lika högt som mycket vilket ger ett första intryck av att han är bestämd och beslutsam – ett intryck som inte alltid består då man lyssnat till vad han egentligen sagt.

Rafael Nadal dissar sig själv - slipper ändå inte pressen

Nadal har sin sämsta rankning på två år

”Jag är inte favorit till någonting”.

Det är Rafael Nadal som säger så.

Han gör det inför veckans Masters-turnering i Monte Carlo som är upptakten på grussäsongen under vilken han normalt spelar i en egen division.

Försöker Rafael Nadal lura sig själv? Eller är det konkurrenterna han vill lura?

Eller är det i själva verket så att den 28-årige spanjoren verkligen är oroad över sin form? Är den oron i så fall obefogad?

De många frågorna i kombination med Nadals inledning på fjolårets grussäsong gör att åtminstone Monte Carlo och ytterligare någon av de följande turneringarna känns ovissare än normalt.

Förra året föll han mot David Ferrer i kvarten i Monte Carlo och ännu mer anmärkningsvärd var kvartsfinalförlusten mot Nicolas Almagro i Barcelona. Efter det segrade Nadal i Madrid, finalföll mot Novak Djokovic i Rom och avslutade med att spela hem sin nionde titel i Franska mästerskapet.

Det skulle förvåna om Nadal inte hinner reparera sitt sargade självförtroende fram till Paris där han sedan debuten 2005 förlorat bara en match och har 66-1 i matchfacit. Robin Söderlings skräll i åttondelsfinalen 2009 är också den enda förlust Nadal åkt på i en femsetsmatch på grus.

SvD i dag

Nog för att den forne världsettan försökt att skruva ned förväntningarna på sig även vid några tidigare tillfällen men vi har väl aldrig hört honom ligga så lågt i snacket som nu.

”Jag spelar sämre än mina rivaler. Pressen är inte på mig. Jag kommer hit med motivationen att spela bättre än jag gjort”, säger Nadal som på femteplatsen har sin sämsta rankning på två år.

Detta faktum kan ställas mot andra fakta som berättar att den vänsterhänte mallorcanen är historiens bäste grusspelare:

46 av hans 65 titlar har kommit på grus, åtta av dem i Monte Carlo och han har förlorat endast 25 av sina 350 matcher på favoritunderlaget.

Sett mot bakgrund av dessa siffror kan Rafael Nadal säga vad som helst utan att bli fri från omgivningens höga förväntningar.

Klappat och klart för Spieth eller så klappar han igenom

Jordan Spieth jagas av mer meriterade spelare i Masters

Året var 1996. Greg Norman hade sex slags ledning i Masters inför de sista 18 hålen. Australiern klappade igenom totalt under nervpressen.

Jordan Spieth var bara tre år då men kan förstås sin golfhistoria och vet att Normans mentala kollaps är bara en av många i Major-historien.

Frågan om 21-årige Spieth ska sälla sig till den listan eller om han ska skriva in sig i Masters segerrullor får sitt svar på söndagskvällen.

Den amerikanske världsfyran går ut på Augusta med fyra slags ledning före Justin Rose och ytterligare ett före rutinerade Phil Mickelson.

Justin Rose har en Major-seger, Mickelson har fem (varav tre just i Masters) och just att de två svåraste konkurrenterna vet hur det är att segra i dessa sammanhang sätter säkert extra press på Spieth. Även några av de övriga som jagar honom har Major-segrar på meritlistan. Nu är förstås världsettan Rory McIlroy och 14-faldige Major-segraren Tiger Woods tio slag efter Spieth och ska denne tappa det försprånget krävs en gigantisk urballning.

En sådan svarade Greg Norman för 1996 då han hade sex slags ledning, gick runt på 78 slag och slutade fem slag efter Nick Faldo.

Att även lite mindre spökande nerver kan ställa till det såg vi 2009 då Kenny Perry hade två slags ledning med två hål kvar. Segervittringen fick honom att darra och han föll till slut efter särspel.

I kväll får vi veta vad Jordan Spieth är gjord av. Att han även i fjol gick i ledarboll i finalronden (slutade delad tvåa med Jonas Blixt) är säkert till hans fördel men det vi i lördags såg på tredje rondens två avslutande hål reser ändå en del frågetecken.

Amerikanen hade då sju slags ledning trots att han inte imponerat lika mycket som under de två första dagarnas spel. Han svarade för en dubbelbogey på 17:e och hamnade i trångmål på 18:e. I och för sig visar det på mental styrka att Spieth löste den situationen men visst väckte hans två avslutande hål ändå förhoppningar om en oviss och dramatisk avslutning på årets första Major.

**

Trist att världstvåan Henrik Stenson på grund av influensan inte kunnat göra sig själv rättvisa på Augusta. Men hans tredje rond var mycket stark fram till greenerna. Stenson hade en mängd birdielägen utöver de två han förvaltade, gick två under par, ligger på par och på 30:e plats. Med bättre puttning i dag ska Stenson kunna hamna i närheten av den 14:e plats som är hans bästa resultat på nio tidigare starter.

**

Jonas Blixt är fyra under par och delar tolfteplatsen vilket innebär att han i nuläget är kvalificerad för nästa års Masters.

**

Att svenska fotbollsjournalister i Zlatan-sekten plötsligt tillmäter Franska ligacupen så stort värde är enbart roande.

Brist på tid och förtroende bakom Mona Sahlins avhopp

Mona Sahlin hoppar med omedelbar verkan av Riksidrottsstyrelsen (RS).

Nyheten kom på lördagen från TT.

”Jag har trivts i RS – men tidsmässigt så fungerar det inte med det viktiga uppdraget mot extremism som tar allt mer tid. Därför lämnar jag styrelsen”, säger Sahlin i ett uttalande.
Hon gör det lite väl lätt för sig.
Sanningen är ju att socialdemokraternas tidigare partiledare varit så svalt intresserad av RS-uppdraget att förtroendet för henne gått förlorat. Challenge berättade i går om turerna som gjorde att Mona Sahlins tidigare utstakade väg till ordförandeposten i Riksidrottsförbundet (RF) blivit oframkomlig.
Nu väljer hon att inte fullfölja sina två återstående år av mandatperioden utan lämnar det uppdrag som hon för två år sedan förklarade sig vara hedrad av att ha fått och som hon sa sig brinna för.
Om det överhuvudtaget sker igen lär det förhoppningsvis dröja många år innan någon kommer på tanken att åter förorda Mona Sahlin för ett tungt ledaruppdrag i svensk idrott.

Skönt att Mona Sahlin diskvalificerade sig själv

SR:s hemsida då Sahlin valts in i RS

På måndag presenterar valberedningen sitt förslag till ny ordförande i Riksidrottsförbundet (RF) efter Karin Mattsson Weijber.

Att det inte blir Mona Sahlin som tar över är känt sedan länge men det har inte framkommit varför socialdemokraternas tidigare partiledare förvandlades från stekhet till iskall. Det tänker jag berätta här.

Då Sahlin 2013 valdes in i Riksidrottsstyrelsen (RS) var tanken att hon efter några år där skulle ta över som RF-ordförande.

Sahlin har vanan att leda en stor organisation, ett brett kontaktnät, ett förflutet som idrottsminister (2000-2003) och var redan på 1980-talet regeringens representant i RS.

I RS-styrelsen fick hon möjlighet att närmare sätta sig in i sakfrågorna och efter några år skulle Sahlin ha förankrat sitt namn i den svenska idrottsrörelsen.

Så var planen.

Rösterna som invände att hennes starka band till socialdemokraterna inte var bra för en oberoende idrottsrörelse överröstades av dem som menade att Sahlin genom sin koppling till politiken bland annat skulle se till att det statliga stödet till idrotten ökade.

Så här sa Sahlin till Radiosporten sedan hon valts in i RS:

” Jag känner mig hedrad och tycker att det är fantastiskt att få jobba med idrotten. Jag vet hur det går till i maktens korridorer och har ett brett kontaktnät som jag hoppas kunna få använda. Jag brinner verkligen för att ta fighten mot främlingsfientligheten och rasismen”.

Snart visade det sig att Sahlin inte alls brann för sin uppgift utan under det första året istället ofta lyste med sin frånvaro då styrelsen sammanträdde. Att Sahlin nischade sig på hbtq-frågor och främlingsfientlighet försvagade hennes position ytterligare. Även om hennes två hjärtefrågor är viktiga upplevdes Sahlin som så ointresserad av övriga frågor att hon blev omöjlig som RF-ordförande.

Därför hjälpte det inte att hon under senaste året varit mer aktiv i RS-styrelsen. Förtroendet var då redan förbrukat. Att det till valberedningen inte ens kommit in förslag på Mona Sahlin som ny RF-ordförande säger allt.

Jag är glad för det och det bör också den svenska idrottsrörelsen vara.

En person som tycker att svenska IS-terrorister ska curlas istället för straffas har värderingar som inte är förenliga med Fair Play.

Sveriges bäste idrottare får inte erkännandet han ska ha

Masters är enda Major Henrik Stenson ännu inte har en topp-10-placering

Vem är Sveriges bästa idrottare?

Jag lägger min röst på golfens världstvåa Henrik Stenson som i morgon peggar upp på årets första Major.

Det är svårt att jämföra utövare i olika idrotter och i synnerhet då att jämföra lagidrottare med individuella idrottare. Men att Stenson är sjumilakliv före blågula stjärnor i mer eller mindre trådsmala idrotter råder ingen tvekan om. I mina ögon utgör Zlatan ende konkurrent och om Zlatan rankats bland världens tre bästa fotbollsspelare och/eller spelat en avgörande roll i ett klubblag som tagit en stor internationell titel hade det blivit platsbyte i toppen.

Men nu har Zlatan inte gjort det och då spelar det ingen roll att fotboll är större än golf där 39-årige Henrik Stenson under de två senaste säsongerna etablerat sig i toppskiktet. Ändå får han i Sverige inte riktigt den uppskattning han förtjänar. Minns att det var likadant med Annika Sörenstam som var ännu mer framgångsrik än vad Stenson hittills varit men i svenska media ständigt hamnade i skuggan av andra. Först i slutet av sin karriär fick Sörenstam ett riktigt erkännande i Sverige.

Varför var och är det så?

En förklaring är säkert att golf sällan sänds på de stora tv-kanalerna (men SVT sänder från Masters som startar i morgon), en annan att det inte varit en OS-sport (blir det i Rio 2016) och en tredje att spelarna som mest visar upp sig på hemmaplan en gång per år.

Vi får alltså inga tillfällen att skapa en relation till Stenson och de andra golfspelarna på samma sätt som vi får med till exempel de ständigt omsvärmade fotbollsspelarna eller med Charlotte Kalla och de andra skidessen som genom Vinterstudion nästan flyttar in i våra vardagsrum.

Vad behövs då för att Henrik Stenson åtminstone ska få uppmärksamheten han förtjänar?

Ja, ett OS-guld skulle definitivt göra susen och bara det faktum att golf finns med på programmet i Rio innebär att sporten kommer att få ett rejält uppsving i media.

En Major-seger skulle ge samma effekt och då ska man ändå komma ihåg att såväl en Major-titel som ett OS-guld i själva verket inte är samma stora bedrifter som den Henrik svarade för 2013 då han blev förste spelare i historien att vinna såväl USA- som Europatourens slutspel.

Henrik Stenson skulle ha varit en av förhandsfavoriterna i Masters som på torsdagen inleds på 

Världsfyran Jordan Spieth

Augusta National och där han – 19.15 - går ut tillsammans med amerikanske världsfyran Jordan Spieth (tvåa i sin Mastersdebut förra året) och dennes 18-rankade landsman Billy Horschel.

Den influensa som däckade Stenson förra veckan har stört ritningarna. Att puttningen stämmer är A och O på Augustas snabba greener. Att Stenson inte fått så mycket tid som han önskar för att hitta känslan i det som genom åren varit hans akilleshäl gör att vi inte ska förvänta oss stordåd.

Men även om det inte lyckas nu skulle det förvåna om Henrik Stenson inte har minst en Major-tiitel på meritlistan då han avslutar karriären.

”Jag spelar kanske fyra, fem är till. Kan jag då vara uppe på leaderborden i två Majors varje år så får jag väl i alla fall möjlighet att knipa någon innan jag slutar”, säger Stenson under vår intervju (se faksimil) där han bland annat berättar om sina tankar inför Masters.

Kvartetten har sprängts - Djokovic i egen division

Världsettan Novak Djokovic hyllas efter femte titeln i Miami

På ett sätt är det dags att sluta snacka om ”De fyra stora” i tennisen.

I själva verket har ju Novak Djokovic spräckt kvartetten för att spela i en division över sina tre utmanare.

Senaste exemplet fick vi under Masters-turneringen i Miami där den 27-årige serben på söndagskvällen finalbesegrade jämnårige Andy Murray 7-6, 4-6, 6-0.

Liksom många andra tennisjournalister använder jag ofta begreppet ”De fyra stora” eller ”toppkvartetten” i beskrivningen av hur långt före Djokovic, Roger Federer, Rafael Nadal, och Andy Murray är de övriga spelarna på topp-tio.

I sak är det inte fel att skriva så. Se bara: 41 av de senaste 45 Masters-titlarna har tagits av någon i kvartetten. Just i Miami fick spelarna bakom kvartetten ett bra tillfälle att slå sig fram. Federer stod över turneringen för att istället träna på grus och Nadal föll redan i sin andra match. Men det var endast teoretisk hjälp för Tomas Berdych, David Ferrer, Milos Raonic och de övriga – i praktiken underlättade det bara vägen till final för Djokovic och Murray.

Samtidigt som toppkvartettens enorma dominans ofta ges stor uppmärksamhet tittar vi sällan närmare på hur mycket som skiljer mellan de fyra. Visserligen berättar rankningen inbördes ordning men det är också intressant att se hur mycket hur meritlistorna faktiskt skiljer sig åt och det har jag gjort här. Sett till spelarnas karriärer i sin helhet skulle listan naturligtvis ha fått ett annat utseende (vilket framgår av siffrorna inom parentes) men här handlar det om att ge en bild av hur styrkeförhållandet varit mellan dem under de senaste åren.

Jämförelsen är gjord på de 45 senaste Masters-turneringarna, de 17 senaste Grand Slam-turneringarna och på spelarnas matchfacit från 2011 till nu.

Fokuserad som här är han klart bäst

1. Novak Djokovic                               

Grand Slam-titlar: 7 (totalt 8)
Masters-titlar: 17 (22)
Matchfacit: 305-37.

Kommentar: Överlägset bäst meritlista och borträknat från i grusmatcher mot Nadal har Djokovic sin svåraste motståndare i sig själv. Han tappar ibland fokus och spelar då nonchalant, har de många tunga titlarna till trots inte alltid varit de stora matchernas man. Förste spelare i historien som vid tre tillfällen segrar i både Indian Wells och Miami. Inleder på måndagen sin 141 vecka (lika många som Nadal har) som världsetta.

På gruset lär det lossna för Nadal

2. Rafael Nadal. 
Grand Slam-titlar: 5 (14)
Masters-titlar: 12 (27)
Matchfacit 249-44. 
Kommentar: Har i och för sig många poäng upp till världstvåan Federer på rankningen men ändå en digrare meritlista i de största sammanhangen. Fyra av Grand Slam-segrarna har kommit på gruset ”hemma” i Paris. Haft flera längre uppehåll på grund av skador. Inte övertygat under inledningen av denna säsong som nu byter till hans favoritunderlag.                                                                             

 

Historiens störste hänger med i toppen

3. Roger Federer                                        

Grand Slam-titlar: 1 (17)
Masters-titlar: 7 (23)
Matchfacit: 269-55.

Kommentar: Håller fortfarande högsta klass så länge det handlar om matcher i bäst av tre set och kan säkert lägga ytterligare några Masters-titlar till listan. Men för att den 33-årige schweizaren ska spela hem en 18:e Grand Slam-titel måste nog de två svåraste motståndarna vara borta ur bilden. Har till exempel inte besegrat Nadal i bäst av fem set sedan Wimbledon 2007 och senaste Grand Slam-segern mot Djokovic kom i Wimbledon-semifinalen för tre år sedan.   

Murray har stort utrymme att utvecklas

4. Andy Murray 

Grand Slam-titlar: 2  (2) 
Masters-titlar: 5 (9)
Matchfacit: 235-62 
Kommentar: Har en bra bit kvar till topptrion men är också den som har störst utrymme att utvecklas. Skottens andraserve är svag och han spelar alltför defensivt. I Miami-finalen fick vi dock se en offensivare Murray. Två billiga volleymissar sänkte hans humör i första set där han vid två tillfällen var i ledning med break. Murrays coach Amelie Mauresmo får snart hjälp av Jonas Björkman och kanske kan duon få ordning på Murrays nätspel. I finalen fick han inte ens 50-procentig utdelning på sina 26 nätattacker.