Det går som en dans för Björkman på nya jobbet

Murray är heltaggad inför ögonen på nye coachen

Snacka om rivstart!

Under sin första vecka ihop med nye coachen Jonas Björkman har världstrean Andy Murray gått fram sin första grusfinal.

Björkman-effekt? Ja, på ett sätt tror jag faktiskt att så är fallet och det utan att på något som helst sätt överdriva betydelsen svensken haft så här långt. För det är ju inte så att Björkman på den här korta tiden gjort den 27-årige skotten till en fantastiskt bra grusspelare. Däremot tror jag att den forne världsfyrans närvaro spelar in. I deras första turnering tillsammans vill Murray visa upp sig från sin bästa sida och bjuder då till lite extra.

Ett alltför förenklat resonemang? Nej, inte med

tanke på att vi sett liknande exempel flera gånger tidigare. Bland annat då i If Stockholm Open för två år sedan då Grigor Dimitrov gjorde sin första turnering ihop med nye coachen Roger Rasheed. Dimitrov tog karriärens första titel och berättade efteråt att han tänt till lite extra just eftersom han ville få en kanonstart på det nya samarbetet.

Även om startfältet i Münchens ATP-turnering är inte av högsta klass – Murray ende topp-15-spelare –  stärker framgången självklart skottens självförtroende på underlaget. Han har tagit 31 titlar, och spelat ytterligare 16 finaler men var fram till i dag tillsammans med världssexan Milos Raonic och 14-rankade Jo Wilfried Tsonga enda topp 20-spelare som inte varit uppe i en grusfinal.

I söndagens final möter Murray hemmafavoriten Philipp Kohlschreiber. Seger där och Murray överträffar direkt Björkmans grusmeriter. 1997 var den nu 43-årige smålänningens största år. Han tog tre titlar och var uppe i ytterligare två finaler, bland då i karriärens enda grusfinal. Det skedde i Coral Springs där han föll mot Jason Stoltenberg.

**

Fred Simonsson behövde ett wild card till Future-turneringen i Karlskrona och fick ett. 20-åringen tackade genom att ta sin första Future-titel och det utan setförlust. Lika överraskande som kul.

Så underskattas damerna av sin egen organisation WTA

Danska världsfemman Caroline Wozniacki får råd av sin coach och pappa Piotr

Teknik, fysik, bollsinne, fotarbete och taktik är viktiga faktorer i tennis.
Nej, förresten, stryk det där med taktik – åtminstone då det handlar om matcher på WTA-touren.

Spelarna där behöver ingen taktisk skicklighet. Den står nämligen deras coacher för.

Sedan 2009 är coachning tillåtet på WTA-touren där spelarna får kalla in sin coach en gång per set samt även vid tillfällen då motståndaren tagit en ”medical timeout”.

På ett sätt nedvärderar WTA damspelarna med denna regel. Det är som att organisationen indirekt talar om att spelarna saknar eget taktiskt kunnande och därför behöver någon som hjälper dem med den biten. Att nio av tio coacher är män sänder signalen att det är män som reder ut vad spelarna går bet på.

Men även om man inte drar resonemanget så långt finns ingen som helst vits med coachning. Jo, en kanske: att det är intressant för tv-tittarna att höra samtalet mellan spelaren och hennes coach. Vad vill denne förändra – mer spel på backhand, offensivare spel, fler korta cross...?
Nackdelarna är desto fler:

•En komponent som borde vara viktig saknar nu istället betydelse. Att en spelare själv kommer underfund med hur hon ska utnyttja sina egna styrkor och motståndarens svagheter är en del av tjusningen med tennis.

•Spelarna utvecklar inte sitt taktiska sinne.

•De spelare som är taktiskt drivna får ingen fördel.

•Spelare med ekonomiska möjlighet att anställa en framstående coach har en stor fördel gentemot de många spelare som inte har råd att anlita en coach överhuvudtaget utan kuskar runt med pappa och/eller mamma.

Att coachning inte är tillåtet på ATP-touren, i Grand Slam-turneringarna eller på ITF-touren visar att WTA inte har stöd i åsikten att coachning är bra för sporten.

Frågan är om ens WTA tycker det. Regeln infördes efter en längre tids debatt om de ständiga regelbrotten mot coachning då tränarna från läktarplats instruerade sina adepeter med ord eller med gester.

Istället för att bestraffa fuskarna och ta i med hårdhandskarna mot de många regelbrotten valde WTA att tillåta coachning.

Också ett sätt att lösa problem...

"Det är ett uppdrag jag bara inte kunde tacka nej till"

Boran Coric är bara 18 år och tennisens största framtidsnamn

Till skillnad från dagens svenska proffs står de blågula exproffsen högt i kurs på tenniscirkusen.

Att tre av topp-tio-spelarna har svenska coacher är helt fantastiskt och nu tar även sportens största framtidsnamn svensk hjälp.

Kroaten Boran Coric är bara 18 år, har besegrat stjärnor som Rafael Nadal och Andy Murray och ligger 55:a på rankingen.

Nu fortsätter Coric sin klättring mot toppen med hjälp av Thomas Johansson.

- Det är en stor utmaning och ett uppdrag som jag bara inte kunde tacka nej till, säger den forne världssjuan till Challenge.

Johansson är med sin seger i Australian Open 2002 Sveriges senaste Grand Slam-segrare i singel, han var i fyra år turneringsdirektör för If Stockholm Open och arbetar sedan hösten 2013 med H&M:s tennissatsning där tjeckiske världssjuan Tomas Berdych är det stora affischnamnet.

Har en Grand Slam-buckla i prissamlingen

Svensken kommer att kombinera det jobbet med coachjobbet som startar fullt ut under ATP-turneringen i Nice, veckan före Franska mästerskapet.

- På ett sätt kan man ändå säga att vi redan har börjat. Vi har daglig kontakt på telefon och pratar igenom bland annat träningsupplägg.

 Vad är ditt intryck av Coric?

- Jag har ju sett honom en hel del tidigare, det är en mycket mogen kille med proffsig inställning. Han är allroundkunnig och har en bra utväxling i serven vilket talar för att han kan utveckla den till att bli riktigt, riktigt bra, säger Johansson.

Eftersom Coric fortfarande är i tonåren kommer mycket av samarbetet att handla om utbildning.

- Det är lätt för unga spelare att springa på lite för fort och att jaga kortsiktiga resultat istället för att planera långsiktigt. Därför är bland annat schemaläggningen väldigt viktig. Det handlar om att utbilda honom i vad som krävs för att lyckas.

Att de svenska exproffsen är eftertraktade som coacher råder ingen tvekan om, titta bara:

Stefan Edberg: hjälper världstvåan Roger Federer som under svenskens ledning börjat spela mer offensivt. 

Bjösse och Jocke på topphumör i München

Jonas Björkman: Gör nu sin första vecka ihop med världstrean Andy Murray som spelar ATP-turneringen i München. Murray coachas sedan tidigare av fransyskan Amelie Mauresmo och inom kort blir rollfördelningen mellan henne och Björkman klar.

Magnus Norman: Har i hög bidragit till att nionderankade Stanislas Wawrinka förvandlats från spelare med stor men inte fullt ut utnyttjad potential till Grand Slam-segrare och etablerad topptio-spelare.

Här ytterligare några svenska exproffs som coachar på ATP-touren:

Thomas Enqvist: Ska försöka få 20-rankade och strulige letten Ernests Gulbis att bättre ta tillvara på sin enorma talang. Förutsättningarna hade förmodligen varit större om svensken haft en psykologiutbildning.

Magnus Tideman: coachar fransmannen Jeremy Chardy som är rankad 32.

Joakim Nyström: Har tidigare coachat bland andra Thomas Enqvist, Jürgen Melzer och Jack Sock för att bara nämna några i raden. Finns under ATP-turneringen i München vid Dominic Thiems sida. Den 21-årige österrikaren är 44 på listan och coachas annars av Gunter Bresnik. Nyström kommer att vara stand-in för Bresnik men det lär inte dröja länge innan den erfarne och respekterade svenske tränaren åter har en egen adept.

Noll koll utgör inget hinder för att bli idrottsminister

Stegö Chilò försvann snabbt från rollen hon inte visste sig ha

Det är dags att Sverige får en idrottsminister.

Ja, alltså en riktig idrottsminister – inte en sådan där figur som utses till idrottsminister bara för att någon ska ha rollen.

Skräckexempet är faktiskt INTE den nu utsedde idrottsministern Gabriel Wikström (s) och då har Wikström ändå avslöjat att han inte har en aning om vilken verksamhet som bedrivs i Sveriges största folkrörelse.

Nej, priset tas istället av Cecilia Stegö Chilò – hon visste nämligen inte ens att hon utsetts till idrottsminister.

Året var 2006 och statsminister Fredrik Reinfeldt presenterade sina ministrar. SvD:s fotograf Gunnar Lundmark och jag var på plats i riksdagshuset där ministrarna var utspridda för att hålla egna presskonferenser.

Kultur- och idrottsminister Stegö Chilò stod i en hörna och svarade på frågor från kulturjournalister då Lundmark och jag kom fram”.

”Hur känns det att ha blivit utsedd till idrottsminister”?

"Idrottsminister?Jag? Nej! Skämtar du, frågade den utsedde idrottsministern och tog sig för pannan. Här reportaget där SvD ger Stegö Chilò nyheten hon borde ha fått från statsministern: Förvånad idrottsminister.

Två veckor senare avgick Stegö Chilò sedan det avslöjats att hon betalat svart för städhjälp och inte betalat tv-licens på 16 år.

Eftersom Gabriel Wikström var medveten om att han utsetts till folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister får man säga att han klarat sig riktigt hyggligt i konkurrens med Stegö Chilò men mer är det inte.

Visst finns det nu, precis som i alla regeringar, fler exempel på ministrar som tilldelats områden de inte alls behärskar. Men det vanliga är att de i alla fall försöker tillgodogöra sig någon form av baskunskap.

Det förefaller Gabriel Wikström inte alls intresserad av.

Därför måste vi ta fram skämskudden när han pratar om idrott och integration.

"Nyanlända barn, ungdomar och vuxna ska ges goda förutsättningar att bli delaktiga i det svenska samhället. Regeringens bedömning är att ett engagemang i idrottsverksamhet kan underlätta detta”, säger Wikström.

Vet i alla fall att han är idrottsminister

Regeringen bedömer alltså vad alla redan vet. Ja, kanske inte alla. Det kan ju finnas några fler personer som inte varit i kontakt med idrottsrörelsen och därför inte känner till hur mycket tid och kraft som ägnas åt integration.

I tennis finns en rad exempel, bland annat då från Uppsala, Hammarkullen och Solna där det satsas hårt på integrationsprojekt.

Så ser det ut runt om i hela idrotts-Sverige.

Ändå känner sig regeringen föranledd att tala om hur idrotten ska använda anslaget. Här pressmeddelandet från Socialdepartementet:

"Regeringen föreslår en ökning av idrottsanslagen med 32 miljoner redan under 2015 och 64 miljoner årligen från och med 2016. Pengarna ska användas för att stödja idrottsrörelsen i att erbjuda aktiviteter och grundläggande introduktion till föreningslivet och idrottsrörelsen för nyanlända.

Lägg inte bort skämskudden för här kommer nästa uttalande från Wikström:

”Idrottsrörelsen har förutsättningarna och är själva beredda att ta detta ansvar. Jag är glad att de ser denna möjlighet”.

Wikströms uttalande är respektlöst mot idrottsrörelsen som gör en fantastisk samhällsnytta på många olika plan.

RF-stämman i Helsingborg blir ett utmärkt tillfälle att göra en tydlig markering om idrottens betydelse.

Den nye RF-ordföranden behöver ju fördenskull inte kräva att idrotten får ett eget departement.

Men att Sveriges största folkrörelse får en minister med åtminstone lite kunskap och intresse är inte att begära för mycket.

Nu väntar stora utmaningar

Thomas Wallén ses som den samlande kraft svensk tennis behöver

Det finns fog att ha höga förväntningar på Svenska Tennisförbundets nyvalde ordförande Thomas Wallén. Att den 61-årige göteborgaren har ringa erfarenhet av ideellt ledarskap kan eventuellt bli ett problem för honom. Min krönika på Idrottens Affärer Wallén skapar förväntan handlar bland annat om utmaningarna som väntar Wallén.

"Vi ska ena trupperna så att alla drar åt samma håll"

I dag valdes Thomas Wallén till ny ordförande i Svenska tennisförbundet efter Stefan Dahlbo.

Direkt efter det avslutade årsmötet i Uppsala träffade jag den 61-årige göteborgaren som här ger sin syn på nuvarande verksamhet och berättar vad han i nuläget ser som sin främsta uppgift.

Ymer gör det lätt för sig då han väljer stora turneringar

Sverigeettan Elias Ymer har bara spelat en Challenger i år

Elias Ymer är rankad 192. Ett-nio-två alltså.

Ändå väljer han att spela i turneringar med hårdast tänkbara konkurrens.

Modigt? Nej, tvärtom.

I dessa sammanhang har han ju absolut ingenting att förlora.

Ändå är jag efter hans framgång i Barcelona inte lika säker som tidigare på att Sverigeettans  schema är helt uppåt väggarna.

Den här veckan har ju Elias tagit karriärens största skalp – 41-rankade Nick Kyrgios – och för första gången vunnit två matcher i en ATP-turnering. Att han i dag var helt utan chans mot världsåttan David Ferrer är naturligtvis inget att säga om. Ferrer stormade fram till 5-0 i första, lät i början av andra osäkerheten i serveuppkastet sprida sig till övriga spelet och hamnade i 0-4-underläge. Därifrån visade sig klasskillnaden åter. Även om den 33-årige spanjoren inte heller då fick till spelet riktigt som han ville räckte det med att han skärpte sinnena för att ta sex raka game.

För Ymer blev det en så kallad hedersam förlust. Men sådana tjänar ingenting till.

Det är här jag menar att Ymer gör det för lätt för sig. Detta är hans tre turneringar senaste månaden:

•Masters-turnering i Miami. Utslagen i andra kvalomgången.

•Masters-turnering i Monte Carlo. Utslagen i andra kvalomgången.

•500-turnering i Barcelona. In på wild card och utslagen i tredje omgången.

Lägg därtill att Elias i år spelat ytterligare en 500-turnering (in på wc och ut direkt) och tre 250-turneringar (utslagen i kvalet i två och i andra omgången då han gick in på wild card).

Möjligen var det framgången i Australian Open – där Elias vann tre kvalmatcher och därefter föll i första omgången  - som ingav en falsk förhoppning om att vägen till ATP-touren kanske ändå inte är så lång.

I samtliga uppräknade turneringar har Elias Ymer kunnat gå in med inställningen att han inte har något att förlora.

Det är en tacksam sits. Förlusterna betraktas ändå som så kallat hedersamma.

Men förr eller senare börjar förlusterna att tära på självförtroendet.

Ferrer har 26-4 i matchfacit i år då han tagit tre titlar

Det är viktigt för alla spelare att ha en bra schemaläggning och det är extra betydelsefullt för unga spelare. Visst finns det några få undantag som lyckas ta klivet direkt från Futures- till ATP-nivå men det stora flertalet växer in i ATP-kostymen genom att härda sig på Challengers.

Elias Ymer har spelat bara 20 matcher på Challenger-nivå, vunnit sju av dem, inte gått längre än kvarten och tog bara ett game i sin enda match för året på Challenger-touren.

Det är alltså i främst turneringar på den nivån han ska fortsätta att utvecklas. Där handlar det ibland om att infria tunga favoritskap, vid andra tillfällen om 50-50-matcher men aldrig om fördelen att få spela utan att ha något att förlora. Det är i den tuffa miljön det avgörs vilka som har vad som krävs för att ta steget upp och vilka som inte är av rätta virket.

Framgången i Barcelona ger Elias 45 rankningspoäng och han kommer att ligga runt 170 på nästa lista. Just med tanke på vad han visat denna vecka är det självklart inte fel om Elias under den närmaste tiden provar lyckan i ytterligare några ATP-turneringar. I allra bästa fall får han till det ordentligt och blir ett av de där ytterst få undantagen som på kort tid fyller ut den tidigare alldeles för 

Fognini dagens man i Barcelona

stora ATP-kostymen.

Men sker inte det tycker jag att Sverigeettan i första hand ska försöka att etablera sig i toppen på Challenger-touren och där rusta sig för vad som komma skall.

Med framtiden för sig gör Elias Ymer klokast i att skynda långsamt.

**

Rafael Nadals oro över formen ökade säkert idag då han i Barcelona föll i raka set mot italienske jättebegåvningen/odågan Fabio Fognini.