Nadals Paris-facit kan börja spöka för favoriten Djokovic

Klarar Djokovic pressen? Har Nadal hittat sitt gamla rätta jag?

I eftermiddag riktar inte bara alla i tennisvärlden sina blickar mot centercourten på Roland Garros.

Kvartsfinalen i Franska mästerskapet mellan suveräne världsettan Novak Djokovic och niofaldige Paris-mästaren Rafael Nadal är en snackis även utanför kretsen av oss redan frälsta.

”En episk kamp” och ”Den moraliska finalen” är två uttryck som används flitigt för det som kanske är tidernas största Grand Slam-kvartsfinal. Den enda konkurrent jag så här i stunden kan komma på är 2001 års US Open-kvartsfinal mellan hemmafavoriterna Andre Agassi och Pete Sampras. Agassi var världstvåa och Sampras hade halkat till tiondeplats på listan då han i deras 32:a inbördes möte segrade efter fyra tiebreak.

28-årige Djokovic och ett år äldre Nadal - han fyller i dag- har mötts 43 gånger, spanjoren leder med 23-20 men har förlorat fem av de sex senaste gångerna. Djokovic har definitivt hittat en spelplan där han med sin starka backhandcross gjort Nadal sårbar på forehand och rivit upp stora hål i spanjorens annars så kompakta försvarsmur.

Att göra det i tresetsmatcher är en sak.

Backhand är viktigt vapen i Djokovic spelplan

Att göra det i bäst av fem set på grus mot Nadal är så nära ett Mission Impossible man kan komma. Robin Söderling är den ende som lyckats och även om hans skräll i åttondelsfinalen 2009 var enormt stor redan då har den vuxit ytterligare i styrka under åren som ingen annan lyckats följa i hans spår.

Nadal har 93-1 i femsetsmatcher på favoritunderlaget. 93-1!!!

Han har vid sex tillfällen grusat Djokovic dröm om en Paris-titel och senast då i fjolårets final.

Så vem är då favorit i eftermiddag ?

Den överlägsne världsettan som har 39-2 i matchfacit i år då han segrat i Australian Open och tagit fyra Masters-titlar men som sedan segern i Australian Open-finalen 2011 har fyra raka förluster mot Nadal i Grand Slam?

Eller är det världssjuan som fram till årets andra Grand Slam-turnering gjort sin sämsta grussäsong sedan 2004, som inte besegrat en topp-4-spelare sedan fjolårets Paris-final men som har ett stort psykologiskt övertag på Roland Garros och som vunnit nio av deras tolv möten i Grand Slam?

Det finns självklart faktorer som talar starkt för båda och man kan vända och vrida på siffror och statistik som det passar.

Ibland väger gamla meriter fjäderlätt mot nuvarande form men Nadals Paris- och grusfacit är så mäktigt att det kan komma att få stor betydelse.

Inför turneringen höll jag i likhet med många andra Djokovic som favorit till slutsegern och har under de fyra första omgångarna inte funnit någon anledning att ompröva tipset.

71 vinnande forehandslag fram till kvarten

Frågetecknet finns kring hans mentala styrka – inte längre generellt men just i den här så speciella matchen.

Hur reagerar Djokovic om han blir breakad? Behåller han lugnet som han brukar göra eller blir Paris-historiken mot Nadal plötsligt ett tungt ok? Vad händer med Djokovic om han får publiken emot sig? Om Nadal börjar piska in sin forehand?

Med tanke på att Nadal är regerande mästare och har nio titlar på tio starter är det svårt att kalla honom utmanare men det är säkert som en sådan han vill känna sig. Det tänket underlättas förstås av att han är seedad sexa eftersom arrangören slaviskt följer rankningslistan i seedningen (sjätterankade Milos Raonic är skadad).

Om några timmar smäller det.

Kommer den ”moraliska finalen” att leva upp till förväntningarna?

Kommer den överhuvudtaget att vara en moralisk final eller blir mästarmötet en så stor fysisk och psykisk urladdning att segraren får en reaktion i semifinalen mot Andy Murray/David Ferrer?

Skrällarna har urholkat damturneringen i Paris

Williams har tappat ett set på sju möten med kvartsfinalmotståndaren

Dags för kvartsfinaler i Franska 

mästerskapet.

På herrsidan hittar vi alla de gamla bekanta namnen medan doldisar tagit sig fram i damturneringen.
Det är på ett sätt kul med alla dessa skrällar.

Men det får inte bli för många. Missförstå inte. Skrällar är en del av tjusningen med idrott. Men när stjärnorna faller bort som på löpande band riskerar en turnering att urholkas. I värsta fall slutar det med en intetsägande final som inte ens på förhand väcker något större intresse.

Någon som bänkar sig framför tv:n om Garbine Muguruza-Alison van Uytvanck gör upp om titeln på Roland Garros centercourt?

Skrällen framför andra i Paris är just 21-åriga van Uytvanck som är rankad 93 och som bara en gång tidigare överlevt andra omgången i en Grand Slam-turnering. Nu har hon på bästa sätt tagit tillvara på den öppning som uppstod på hennes halva tack vare/på grund av att världssexan Eugenie Bouchards form i år inte ens är i närheten av tiobästalistan.

Världsettan Serena Williams och sjuan Ana Ivanovic är enda topptiospelare som nått kvartsfinal. Williams har vänt setunderläge i sina tre senaste matcher, bland annat i dagens åttondelsfinal mot Sloane Stephens. Vid 1-6, 4-5 och 0-15 såg Williams dröm om en 20:e Grand Slam-titel gå upp i rök för den här gången. Nu är det svårt att se hur amerikanskan ska kunna gå miste om titeln. Visserligen spelar hon inte sin bästa tennis men kvarvarande motstånd kräver inte heller det, möjligen då med undantag för i en final mot Ivanovic. Närmast möter William italienskan Sara Errani som med sin svaga andraserve blir ett lätt byte för världsettan.

Snittrankningen för de åtta kvartsfinalisterna i damturneringen är 24.5.

Motsvarande siffra för de åtta kvartsfinalisterna på herrsidan är 6.2.

15-rankade hemmafavoriten Jo Wilfried Tsonga är ende kvartsfinalist utanför topp-10 och vi har att se fram emot några fantastiska matcher under tisdagen och onsdagen.

Kompismötet mellan schweizarna Roger Federer (rankad 2) och Stanislas Wawrinka (9) samt Tsonga (15) -Kei Nishikori (5) på tisdagen. Onsdag: Andy Murray (3)-David Ferrer (8) vilket har alla förutsättningar att bli en välspelad och lång rysare. Ändå är det inte huvudnumret. Överlägsne världsettan Novak Djokovic mot niofaldige Paris-segraren Rafael Nadal (7)  går utanpå alla andra kvartsfinaler i årets upplaga och ja, kanske är det tidernas största Grand Slam-kvartsfinal.

Damernas kvartar höjer inte direkt pulsen: Serena Williams-Sara Errani (17), Timea Bacsinszky (23)-Alison van Uytvanck (93), Ana Ivanovic (7)-Elina Svitolina (21), Garbine Muguruza (20)-Lucie Safarova (13).

Klart besked från idrotten om tidig specialisering

Vill svensk idrott motverka tidig specialisering eller vill man bara prata om att göra det? Besked lämnades i dag på Riksidrottsförbundets (RF) stämma i Helsingborg. Jag tar upp det i videobloggen och motiverar också varför tidigare tilltänkta RF-ordföranden Mona Sahlin för all framtid borde diskvalificeras från uppdrag som har med Fair Play att göra.

Kvotering till topposter ger ingen effekt på gräsrotsnivå

Här är männen som vill ta över ordförandeklubban i ITF

Det finns inte en (1) kvinna i Internationella tennisförbundets (ITF)  styrelse.

Skrämmande? Ja!

Dags för könskvotering? Nej!

Självklart finns det ett antal kvinnor som är kvalificerade för en plats i ITF:s 14 personer starka styrelse och det är genant för tennisens högst beslutande organ att det ser ut som det gör.

Men i debatten om jämställdhet inom idrotten går det inte komma undan det faktum att det finns en naturlig förklaring till varför så få kvinnor får toppositioner.

Från gräsrotsnivå och uppåt är det färre kvinnor än män som åtar sig ideella ledaruppdrag och det skulle vara anmärkningsvärt om detta inte återspeglar sig i valen till de högsta posterna.

Att kvinnorna tar ett större ansvar än mannen för familjen och därmed har mindre tid för ideella uppdrag anges ofta som främsta förklaring till idrottens svårigheter att rekrytera kvinnliga ledare.

Då är det också på den nivån problemet ska lösas. 

Med större möjligheter för kvinnor att börja en ledarkarriär på gräsrotsnivå skulle fler av dem kunna arbeta sig upp i hierarkin där toppositionerna inte alltid går till dem med störst kompetens utan kan vara belöning för lång och trogen tjänst.

(Visst kan man ha invändningar mot detta kriterium i urvalsprocessen men det är en annan diskussion.)

Fler kvinnor i styrelserummen på gräsrotsnivå skulle ge ringar på vattnet. Till exempel skulle kvinnorna få det större nätverk många av dem anser sig sakna och som är ett måste för den som vill avancera. 

Det är genom dina kontakter du kan få stödet som krävs för att kunna klättra vidare. Jag känner flera kvinnor som tagit plats i Svenska tennisförbundets styrelse men som ganska snart tröttnade eftersom de ansåg sig ha blivit överkörda och isolerade i den då mansdominerade styrelsen.

Om kvotering överhuvudtaget ska användas för att få bättre balans i styrelserna så är det på gräsrotsnivå. Men vi hör sällan krav på kvotering till den lilla lokala föreningens styrelse medan det ofta reses krav på kvotering till de stora klubbarna och/eller förbunden och organisationerna.

Att kvotera till topposterna anses möjligen politiskt korrekt men löser definitivt inga problem. Men kan inte kvinnor på tunga poster sporra andra kvinnor att ta ledaruppdrag? Jo, självklart men det hjälper ju föga så länge de nuvarande hindren finns kvar.

Under tiden på SvD gjorde jag med några års mellanrum kartläggningar av (o)jämställdheten i svensk idrott och kunde konstatera att det pratades mycket om vikten av jämställdhet men att det i praktiken inte hände så mycket.

Blev därför inte alls förvånad då TV 4 och Fotbollskanalen nyligen presenterade sin kartläggning –  Männen har makten i svensk fotboll –   av förhållandena i svensk fotboll där 76 procent av makthavarna är män.

Ingrid Löfdahl Bentzer

I ITF:s styrelse är det 100 procent män sedan 2013 då amerikanskan Lucy Garvin försvann.

Av de totalt 21 kandidaterna som fanns inför valet för två år sedan var bara två kvinnor, bland annat svenska exproffset Ingrid Löfdahl Bentzer som efter sin aktiva karriär haft en rad tunga internationella uppdrag i tennis.

Självklart är Löfdahl Bentzer med råge kvalificerad för ett styrelseuppdrag i ITF och detsamma gäller

en rad andra kvinnor. Att ingen av dem fick plats i nu sittande styrelse drar en skugga över organisationen.

Nu finns möjlighet till bättring men frågan är om vi vågar hoppas på det inför valet i september. Efter 16 år väljer Francesco Ricci Bitti att avgå som ordförande och fyra män kandiderar till ordförandeposten (från vänster till höger på bilden) :David Haggerty, USA, Anil Khanna, Indien, Juan Margets, Spanien och Rene Stammbach, Schweiz.

Bara fem av de totalt 26 kandidaterna till styrelseplatserna är kvinnor.

Nog för att det finns naturliga förklaringar till varför männen dominerar på de högsta positionerna men det finns definitivt inget försvar om ITF åter en gång slänger igen dörren i ansiktet på kvinnorna.

Normalt att nytända stjärnor slocknar året efter sin succé

Det har gått grus i maskineriet för bulgaren Grigor Dimitrov

Förra året tändes deras stjärnor.

Många trodde att Grigor Dimitrov och Eugenie Bouchard inte bara skulle lysa starkare än någonsin under 2015 utan att de också skulle överglänsa sportens största namn.

Istället har 24-årige bulgaren Dimitrov och tre år yngre kanadensiskan Bouchard sällat sig till den långa listan av unga spelare som drabbas av bakslag året efter sitt stora genombrott.

Visst drabbar det även en del spelare som får genombrott högre upp i åldern men i regel är dessa spelare bättre mentalt rustade tack vare sin större rutin.

Dimitrov och Bouchards stjärnor har slocknat tillfälligt men kommer förr eller senare att lysa igen. Det är inget anmärkningsvärt utan fullt naturligt att de åkt på ett antal motgångar i år. De är inte vana vid att ha en stor mängd rankningspoäng att försvara och kan inte hantera pressen som det innebär. Dessutom lever de med ett helt annat förväntningstryck på sig från fans och media och kanske framför allt från sig själva.

Sammantaget blir detta för mycket för dem.

Båda föll i första omgången i Franska mästerskapet där man kan tycka att Dimitrov borde ha kunnat spela helt utan press eftersom han hade just bara tio poäng att försvara på Roland Garros. Men han kom dit efter fem månader som inte alls varit lika bra som fjolårets fem första månader.

Då hade han 27-9 i matcher, en 500-titel, en 250-titel, en kvartsfinal i Australian Open och en semifinal i Masters-turneringen i Rom.

I år har han 18-10 i matcher, två semifinaler i 250-turneringar, en åttondelsfinal i Australian Open och två kvartsfinaler i Masters-turneringar.

Sägas ska självklart att Dimitrov i år hade en mycket tuff lottning i Paris där han ställdes mot amerikanen Jack Sock. Men något fattades bulgaren som såg loj ut. Var det trots allt rankningspoängen som spökade? Att han bara hade tio poäng att försvara innebar ju att det fanns möjlighet att öka på poängskörden ordentligt och med det skaffa sig ett bättre utgångsläge inför den korta grässäsongen och inledningen på den amerikanska hardcourtsäsongen.

Se bara vad han har att försvara under den perioden:

250 poäng för segern i Queens.

Eugenie Bouchard känner inte igen sig själv

720 poäng för semifinalen i Wimbledon.

360 poäng för semifinalen i Masters-

turneringen i Toronto.

Dimitrov inledde förra året som 23:a på rankningen, låg som bäst åtta och slutade elva. Där ligger han också nu men möjligheterna till avancemang under de närmaste månaderna är betydligt mindre än risken för ras på listan. 

Eugenie Bouchard var förra årets komet på WTA-touren. Semifinal i Australian Open och i Franska mästerskapet samt final i Wimbledon var förstås främsta förklaring till varför den unga och kaxiga kanadensiskan klättrade från 32 till topp-tio (femma som bäst).

Efter att ha inlett årets säsong med en kvartsfinal i Australian Open har Bouchard 3-9 i matcher.

”Under de senaste månaderna har jag inte känt igen mig själv på banan”, säger sjätterankade Bouchard som genom förlusten i Paris mot Kristina Mladenovic fick känna på hur det är att förlora redan i första omgången i en Grand Slam-turnering.

En för henne ny och på sikt nyttig erfarenhet liksom andra motgångar som nytända stjärnor ofta får uppleva säsongen efter sitt stora genombrott.

Att Dimitrov och Bouchard med tiden kommer att lysa starkt igen råder ingen tvekan om.

Dubbeln kan få ett lyft om fler väljer bilda nationspar

Lindstedt spelar med Melzer i Paris...

I dag startar herrdubbeln i Franska mästerskapet.

Den kan bli intressant för svensk del.

Men först om Robert Lindstedt eller Johan Brunström tar sig till final...
Okej, det är kanske något tillspetsat men visst borde dubbeln i en av världens fyra största turneringar vara hetare än vad som är fallet?

En bra dubbelmatch bjuder bland annat på fantastiska nätdueller och har nog så högt underhållningsvärde som många singlar men det räcker ändå inte för att väcka intresse utanför den trängre kretsen.

Det är synd men också förståeligt.
Här de tre faktorer som jag tror är de största hindren för dubbeln att vinna bredare popularitet:

1. Sportens största namn lyser med sin frånvaro i Grand
   Slam-turneringarna. Det faller sig naturligt eftersom dubbelspel ovanpå singelmatcher i bäst av fem set skulle kunna äventyra långt avancemang i singel. På ATP-touren gör fixstjärnorna bara sällsynta gästspel i dubbel. Novak Djokovic och Rafael Nadal har i år spelat dubbel i tre turneringar och Roger Federer och Andy Murray i två.

2. 

   ... och Brunström spelar med Kukusjin  

   Det finns få nationspar. Av de 58 direktkvalificerade paren i Paris är bara 17 nationspar. Till exempel spelar Lindstedt i par med österrikaren Jurgen Melzer och Brunström har Michail Kukusjin från Kazakstan vid sin sida. Nog skulle vi svenskar följa konstellationen Lindstedt/Brunström med större intresse – eller? Givetvis ska det precis som nu stå varje spelare fritt att välja partner men för att ge dubbeln ett lyft tror jag att bildandet av så många nationspar som möjligt är ett steg i rätt riktning. Det skulle skapa en typ av landskampsstämning.
3. Partnerbyten. Ena veckan spelar X med Y, nästa med Z och efter det med R. Också här är det självklart att spelarna avgör vem de vill kampera ihop med och ibland blir en splittring nödvändig på grund av skada eller då det visar sig att personkemin inte alls stämmer. Oavsett skäl till dessa partnerbyten blir det svårt för fansen att skaffa sig ett favoritpar att följa.

Samtidigt som dubbeln under åren tappat mycket av sin tidigare höga status försöker ledare och tränare fortsätta inpränta i unga talanger att det är viktigt att spela dubbel.

Det ÄR viktigt. Serve, returer, volley och kanske framför allt serve/volleyspelet utvecklas i dubbeln.

Men vad ska barnen och ungdomarna tro när de hör sina tränare säga ett men ser sina stora idoler göra annat?

**

I damdubbeln i Paris finns 14 nationspar bland de direktkvalificerade. Johanna Larsson spelar ihop med Kiki Bertens från Nederländerna.

**

Mixed hänger av någon outgrundlig anledning kvar i Grand Slam-turneringarna. Det är en typ av semester-tennis som på sin höjd intresserar spelarna. Lägg ner och låt prispengarna gå till talangerna på ITF-touren.

Tillbaka i vardagen väntar annan typ av utmaningar

Ymer har kvalat in i två Grand-slam-turneringar i rad

Efter det korta besöket i tennisens

finrum är Elias Ymer och Christian Lindell tillbaka i vardagen. 

Det ska bli mycket intressant att se om de redan under den närmaste tiden kan dra nytta av erfarenheten från Franska mästerskapet.

Har de ett högre tempo i kroppen än inför Paris-äventyret? Är deras självförtroende starkare? Eller väntar bakslag?

Att efter en vecka i en av tenniscirkusens fyra största turneringar återvända till Challengertouren blir främst en mental utmaning för Elias och Christian. Allt är mindre och gråare. Genom att de kvalade in i Paris kommer de båda bäst rankade svenskarna att få större press på sig och det i en konkurrens som är likvärdig med i ett Grand Slam-kval.

Men det är ändå på Challengernivå de hör hemma och Franska mästerskapet ska ses mest som ett stimulerande och lärorikt avbrott i vardagslunken.

Båda reser från Paris med 35 färska rankningspoäng i bagaget. De fick 25 poäng för att ha kvalat in och ytterligare tio poäng för platsen i första omgången. Den totala poängskörden är högre än vad en semifinal i flertalet Challengers ger men inte tillräcklig för att resultera i ett rejält lyft på listan.

Elias Ymer hade två setbollar – varav en i egen serve- i andra sets tiebreak mot 40-rankade Lukas

Här gjorde Lindell Grand Slam-debut

Rosol som vann klart och Christian Lindell fick som väntat finna sig i statistrollen mot 15-rankade hemmafavoriten Jo Wilfried Tsonga. Säkert sved det i Lindell att ta bara fem game och att allt var över på drygt en och en halv timme. Men likväl kommer säkert Grand Slam-debuten på Roland Garros centercourt att med tiden bli ett kärt minne för den 23-årige brassesvensken.
Att Sverige för första gången sedan Australian Open 2009 haft två herrar i huvudturneringen i Grand Slam-sammanhang är ett steg framåt och ett välkommet trendbrott.

Det räcker för att skapa positiv energi runt om i tennis-Sverige. Men det är tydligen inte tillräckligt för alla. Så för de som pratar om ”Elias och Christians jätteskrällar” och att dessa tyder på en annalkande svensk storhetstid kommer här lite siffror:

Elias Ymer är rankad 175 och besegrade i kvalet spelare som ligger 195- 97-178.

Christian Lindell är rankad 200 och besegrade i kvalet spelare som ligger 173-104-198.