Elias Ymer levde upp till förväntningarna i kvalet

Klar för tredje Grand Slam-turneringen i rad

Genom att kvala in i Wimbledon har Elias Ymer infriat förväntningarna.

Ytterligare segrar hamnar förmodligen på bonuskontot.

Skriver förmodligen eftersom vi först efter fredagens lottning vet vem Elias kommer att ställas mot i sin Wimbledon-debut.

Även om det naturligtvis kan bli en spelare som Elias har på papperet bra chanser mot är det troligare att motståndet är av kalibern att det krävs en skräll för att 19-åringen från Skara för första gången ska nå andra omgången i en Grand Slam-turnering.

I Australian Open hade han en tacksam lottning men föll i fem set mot 92-rankade japanen Go Soeda och på gruset i Paris blev det 0-3 mot 43-rankade Lukas Rosol.

Sverigeettan har efter dagens kvalfinalseger (6-1, 7-6, 6-7, 7-6 mot argentinaren Guido Pella 9-0 i matchfacit i Grand Slam-kval och det tillhör definitivt inte vanligheterna att en spelare klarar tre raka kval i dessa sammanhang.

Det blir förhoppningsvis inget fjärde kval för Elias i höstens US Open där hans rankning i bästa fall kan räcka till direktkvalificering. Han ligger nu 133 på listan, har redan försäkrat sig om 35 nya poäng i Wimbledon men har under juli bland annat 20 poäng att försvara i SkiStar Swedish Open där han förra året tog sin första seger på ATP-touren.

Eftersom jag inför kvalet tippade att Elias Ymer skulle förvalta sin gynnsamma lottning på bästa sätt är jag inte överraskad av de tre segrarna men däremot imponerad av sättet på vilka han tagit dem.

I dag fick vi ett nytt bevis på att Elias har det där som gör honom till en så stark matchspelare.

Bakom segersiffrorna döljer sig bland annat:

•Att Elias låg under med 2-5 i andra set där han bröt tillbaka till 4-5 och sedan vann tiebreak med 7-3.

•Att Elias vid 3-4 i fjärde set hamnade i 0-40-underläge i egen serve och redde ut inte bara det utan också bröt till 5-4.

•Att Elias höll nerverna under kontroll trots att han vid 5-4 inte servade hem segern. Jag har under åren sett åtskilliga mer rutinerade spelare rasa ihop fullständigt då de inte tagit tillvara på sådana lägen.

Det är fantastiskt starkt av en så orutinerad spelare att krångla sig ur krislägen.

Händer det en eller två gånger kan det förklaras som tillfälligheter men att Elias gjort det  åtskilliga gånger visar på stor mental styrka.

Unga svenskor inger hopp - och historien ger perspektiv

Kajsa Rinaldo Persson slåss för en kvartsfinalplats. Foto: Bengt Helmersson

Det mest positiva i veckans ITF-turnering i Helsingborg är inte att sju av de elva startande hemmaspelarna nått andra omgången.

Bäst av allt är nämligen att snittrankningen för dem är 20.2 år.

Detta väcker visst hopp om att Sverige inom bara några år ska kunna ha fyra, fem spelare som etablerar sig på WTA-touren – vilket i sin tur skulle innebära svensk damtennis bredaste topp genom tiderna.

Observera att det står visst hopp. Det av anledningen att Sverige under några tidigare perioder haft till och med fler heta framtidsnamn än nu utan att det blivit en spets att tala om.

Till exempel var det så i början på 1990-talet då det bakom världstjärnan Catarina Lindqvist och de två övriga topp-100-spelarna Maria Strandlund Tomsvik och Cecilia Dahlman fanns en uppsjö av unga talanger som tycktes ha kapacitet att gå långt.

Men det visade sig att alla utom en saknade vad som krävdes. De nådde visserligen framgångar i mindre sammanhang men bristerna i slagregistret, fotarbetet, inställningen, den ekonomiska uthålligheten, förbundsstöd, eller vad det nu handlade om i de olika fallen förhindrade fortsatt klättring.

Bara Åsa Svensson slog sig in på WTA-touren där hon tog två titlar och nådde 28:e plats på rankningen.

Under en följd av år var Åsa ensam svenska på proffstouren och detsamma gällde hennes arvtagerska Sofia Arvidsson innan hon fick sällskap av Johanna Larsson – som nu försvarar de blågula färgerna på egen hand.

Med tanke på hur det sett ut genom åren ska vi alltså inte dra några höga växlar på den just nu ljusa situationen.

Samtidigt bäddar den självklart för optimism och det är ju inte fel att i alla fall hoppas.

Även om 31-åriga veteranen Sofia Arvidsson i ITF-turneringen i Helsingborg bröt en fem matcher lång förlustsvit är jag övertygad om att hon ursäktar påståendet att det med tanke på framtiden för svensk damtennis är främst ungdomarnas framfart som glädjer. (Borträknat Sofia är snittrankningen på de kvarvarande svenskorna 18.5 år)

•17-åringarna Ida Jarlskog, Julia Rosenqvist och Kajsa Rinaldo Persson spelar på torsdagen om en plats i kvartsfinal och det i en 25 000 dollar-turnering där de enligt sin rankning inte hör hemma.

•21-årige Malin Ulvefeldt - som i likhet med Jarlskog och Rosenqvist kvalat in – har också en kvartsfinal för ögonen.

Det skulle vara mycket anmärkningsvärt om någon i den kvartetten skräller igen medan det finns anledning att ha större förväntningar på 20-åriga Sverigetrean Susanne Celik som redan har en titel i en 25 000 dollar-turnering.

Rebecca Peterson är självklar ledstjärna bland framtidshoppen

Störst press ligger naturligtvis på Rebecca Peterson som förra veckan segrade i 25 000-dollar-turneringen i Ystad och nu är ute efter sin tredje raka final i denna kategori turneringar. Redan för två år sedan tog den 19-åriga stockholmskan två titlar av samma storlek och förmodligen hade Rebecca redan nu passerat denna nivå om det inte varit för handskadan som ställde till det för henne i fjol.

Att Rebecca Peterson snart ser till att den svenska representationen på WTA-touren dubbleras är jag övertygad om och därefter hakar Susanne Celik på.

Vem av de unga talangerna kan göra dem sällskap om fyra, fem år eller kanske något tidigare eller något senare än så? Någon? En, två, fler?

Åter räcker det med en tillbakablick i historien för att inte våga sträcka sig längre än till konstaterandet att det i alla fall finns fog för optimism.

”Bara” det är ju kul.

Här är spelarna som bör få wild card till Swedish Open

Vem ska ha wild card?

Varför fick just dessa spelare en friplats?

Varför nobbades de här?

Inför i stort sett varje turnering blir det debatt kring arrangörens val av wild card.
Rubrikerna här intill är bara                              

några exempel och fler lär vi få inför sommarens två Båstad-turneringar.     
Eftersom Collector Swedish Open inleder festen i det svenska tennismeckat tänker jag här resonera kring wild card-frågan i WTA-turneringen.

Fast resonera är kanske fel ord. Det handlar mer om att motivera de i mina ögon givna valen av de spelare som ska få de två återstående friplatserna sedan självskrivna Rebecca Peterson på tisdagen fått den första. 

Bäddat för WTA-debut i Båstad

1. Susanne Celik. Den 20-åriga Sverigetrean borde ha fått wc redan förra året men valdes då bort trots att hon utvecklats mycket starkt och det utan något förbundsstöd att tala om. Efter världsettan Serena Williams återbud trodde jag att Celik skulle få wild card och med det göra debut på WTA-touren.  Men arrangören sa sig vilja fylla åtminstone en liten del av luckan efter megastjärnan med en namnkunnig spelare. Valet föll på - Alize Cornet! Ingen brydde sig om att hon var där och ingen höjde på ögonbrynen då fransyskan föll i första omgången. Men den blundern är historia. Allt fler har fått upp ögonen för Celik som sedan en tid ingår i SOK:s satsning. Hon är självklar för ett wc och får hon inte ett kommer jag efter Båstadveckorna att promenera hem till Stockho..., nåja, till tåget i alla fall.

Veteran och publikfavorit

2. Sofia Arvidsson. Hon är 31 år och rankad 341. Är wild card inte avsett för unga talanger som får en möjlighet att skaffa sig erfarenhet? Vissa hävdar att det är enda syftet med wc. Jag håller inte med utan tycker att friplatser också kan ges till äldre spelare som gjort mycket för sporten men som av en eller annan anledning rasat på rankningen.

Få spelare har varit så värdefulla för svensk damtennis som Sofia. Den sympatiska halländskan tilldelades häromåret en utmärkelse av Internationella tennisförbundet (ITF) som med det visade sin uppskattning för svenskans mångåriga lojalitet mot Fed Cup. Arvidsson har sina bästa år bakom sig men är ändå Sverigefyra.

Med sin stora potential har hon utan tvekan större förutsättningar att hävda sig i den tuffa konkurrensen än spelare som är med för att se och lära. För den kategorin spelare är ofta kvalet bästa skolan.

Att Sofia vid några tillfällen underpresterat i Båstad är mest kuriosa eftersom hon nu kan spela utan den press som ibland hämmat henne. Hur det går för henne i veckans ITF-turnering i Helsingborg ska inte heller vägas in i wc-beslutet – det är ju inte Arvidssons dagsform som ska ge henne en friplats i Collector Swedish Open.

Så ser alltså jag på saken och då med utgångspunkt att arrangören har tre wild cards att dela ut vilket sker nio gånger av tio. Det finns fyra wc. WTA har bestämt att arrangören ska ha två och att ett ska reserveras för en spelare som ligger topp-20 spelare/varit världsetta eller tagit en Grand Slam-titel eller en av WTA-tourens tyngsta titlar. Det är ytterst sällsynt att en sådan spelare dyker upp och det ska ske veckan efter Wimbledon är osannolikt. Det innebär att arrangören får disponera tre wild card.

Den fjärde friplatsen då?

Jo, den går till den spelare som på rankningen ligger närmast efter den sist direktkvalificerade.

En märklig regel eftersom spelarna på den nivån inte har något att tillföra turneringen. Naturligare skulle vara att arrangören får förfoga över även detta wc.

Ymers sätt att förvalta sin drömlottning är styrkebesked

Elias Ymer har nu 8-0 i facit i Grand Slam-kval

Han kvalade in i Australian Open på hardcourt.

Han kvalade in i Franska mästerskapet på grus.

Nu är 19-årige Elias Ymer bara en seger ifrån huvudturneringen på Wimbledons gräs.

Just det faktum att Sverigeettan i alla fall på denna nivå hävdar sig på alla underlag visar en allroundkunnighet som lovar gott för framtiden.

Samtidigt ska man självklart ha i minnet att den 133-rankade Skara-sonen har mycket kvar att bevisa på gräs och att han haft beskedligt motstånd i sina två första kvalmatcher i årets tredje Grand Slam-turnering. Där har han ställts mot sämre rankade spelare som dessutom är lika ovana vid grässpel som han själv är.

Men det är en sak att ha önskelottning och något helt annat att förvalta den och i synnerhet då för en ung och orutinerad spelare som Elias. Inte minst sett till hans ringa erfarenhet är också sättet han vinner matcherna på ett styrkebesked.

I första kvalrundan mot 189-rankade Thomas Fabbiano vände Elias setunderläge och hade i slutskedet nerverna bättre under kontroll än sin sju år äldre motståndare.

I dagens match mot 273-rankade Boy Westerhoff (7-6, 7-5) räddade Elias en setboll i egen serve i tiebreak där han inte lyckades förvalta sina två setbollar i holländarens serve men själv servade hem setet vid 9-8.

I andra set hade Ymer matchboll vid 5-4 och när ett sådant tillfälle rinner en ung spelare ur händerna finns alltid risk för gamnacke.

Så även om Elias Ymer så här långt gjort vad det fanns anledning att förvänta sig har han samtidigt lämnat flera styrkebesked.

Guido Pella föll nyligen mot Ymer

I kvalfinal väntar argentinaren Guido Pella, rankad 99 och seedad trea i kvalet men på gräs ändå inte

alls av samma kaliber som flera av de andra kvalfinalisterna. Inför kvalet hade den 25-årige sydamerikanen spelat bara två matcher på gräs och förlorat båda. Då Ymer nyligen tog sin första titel på Challengertouren ( på grus i Caltanissetta, Italien) kvartsfinalbesegrade han just Pella i en jämn tresetare.

Det finns alltså anledning att hysa gott hopp om att Elias Ymer tar plats  i det 128 man starka startfältet i vad många anser vara den mest prestigefyllda turneringen i Grand Slam-kvartetten.

17-åringarnas skrällar visar på vikten av hemmatävlingar

Julia Rosenqvist skrällde i Helsingborg

Det pratas ofta om vikten av små internationella turneringar på hemmaplan.

Ändå är det bra att då och då få konkreta exempel som mer i detalj visar på hemmatävlingarnas betydelse.

Sällan får vi så lysande exempel som de 17-åringarna Ida Jarlskog och Julia Rosenqvist i dag gav i ITF-turneringen i Helsingborg.

Ingen av dem ligger på världsrankningens 1000-bästa-lista och 25 000 dollar-turneringen ska vara flera nummer för stor för dem. Bara genom att kvala in överträffade Julia och Ida förväntningarna och att båda i dag tog sig till andra omgången – efter segrar mot 335- respektive 452-rankat motstånd - är inget annat än mycket sensationellt och enormt glädjande.

Deras framgång sporrar andra unga svenskor som i matcher och/eller på träningar håller jämna steg med Ida och Julia.

”Kan de så kan jag” är ett tankesätt som vid åtskilliga tillfällen gett spinoff-effekt i svensk tennis när en eller par par spelare plötsligt når resultat som de tidigare inte varit i närheten av.

De två skrällarna kunde inte ha kommit lägligare. Förra veckans 25 000 dollar-turnering i Ystad blev ju främst en påminnelse om hur oerhört lång väg flertalet svenska spelare har kvar innan de etablerar sig på denna ändå inte speciellt höga nivå (25 000 dollar-turneringar utgör den tredje lägsta kategorin på ITF-touren där de minsta tävlingarna har 10 000 dollar i prispengar och de största har 100 000).

Idas och Julias skrällar skapar inga genvägar ens för dem själva och vägen framför dem är fortfarande lika lång men den psykologiska betydelsen av sådana här överraskningar ska inte underskattas.

Sett till bredden överträffar hemmafacit i Helsingborg redan det som uppnåddes i Ystad.

iChallenge 17 juni

Där föll åtta av de tio hemmaspelarna i första omgången, Susanne Celik försvann i andra medan 202-rankade Sverigetvåan Rebecca Peterson stormade fram till sin sjunde ITF-titel.

Att det fanns elva ”vakanta” platser i Ystad-kvalet vittnar om att många coacher och ledare runt om i landet inte riktigt insett vikten av hemmatävlingar. Det borde vara självklart med fulla startfält i kvalet där unga spelare som inte håller måttet i alla fall får värdefull erfarenhet.

I kvalet i Helsingborg fanns tre vakanta platser. Ett steg i rätt riktning men inte mer än så.

Elva svenskor spelar i huvudturneringen där Sverigetrean Susanne Celik programenligt gjorde Ida Jarlskog och Julia Rosenqvist sällskap till andra omgången. På onsdagen går ytterligare fyra svenskor med Rebecca Peterson i spetsen in i turneringen.

Fördel Williams mot Spieth i deras jakt på en Grand Slam

Jordan Spieth har i år segrat i US Masters och US Open...

... Williams har segrat i Australian Open och i Paris

Serena Williams och Jordan Spieth är halvvägs till en Grand Slam.

Jag tror att damtennisens suverän har större möjligheter än Spieth att förverkliga drömmen.

Den 33-åriga amerikanskan är skyhög favorit i de två Grand Slam-turneringar som återstår, närmast då Wimbledon som drar igång på måndag och där Williams är ute efter sin sjätte titel. 

Sedan återstår ”bara” en sjunde US Open-seger för att världsettan ska bli första spelare sedan Steffi Graf 1988 att under en säsong ta samtliga de fyra tyngsta titlarna.

Största hotet mot Williams kommer som vanligt från henne själv. Med tanke på hur nervöst amerikanskan under de senaste åren spelat när hon ska knyta ihop stora matcher är frågan om Williams står pall för trycket om en Grand Slam ligger i potten i US Open-finalen.

Precis som är fallet med Roger Federer har Williams tappat mycket av sin mentala styrka på senare år. Kanske hänger det delvis ihop med att de inne i slutskedet av sina karriärer inte kommer att få så många fler möjligheter till tunga titlar. Ja, det gäller förstås i synnerhet Federer men förr eller senare kommer det även att dyka upp spelare med kapacitet att detronisera Williams.

Golfens världstvåa Jordan Spieth tycks inte anfäktas av svaga nerver men så har den 21-årige amerikanen också åtskilliga år på sig att spela hem fler Majors.

Natten mot måndagen svensk tid bärgade han i US Open sin andra raka Major och därmed är Spieth sjätte spelare genom tiderna som är halvvägs till en Grand Slam (senast var det Tiger Woods 2002). Bara en spelare har lyckats vinna samtliga fyra Majors en säsong. Det var Robert ”Bobby” Tyre Jones jr som 1930 segrade i US Open, British Open och i de brittiska och amerikanska amatörmästerskapen.

De två sistnämnda tävlingarna har ersatts av US Masters och PGA-mästerskapen.

Spieth var tidigare i år ohotad i US Masters men upplösningen i US Open blev desto mer dramatisk. Dustin Johnsons treputtade på sista hålet där han hade såväl segern som ett omspel mot Spieth inom räckhåll. Det är inte första gången Johnson viker ner sig i slutet av en Major och minnena lär väl tyvärr dyka upp i hans huvud även nästa gång han får segervittring.

Sådan känner ett antal spelare under en Major och Spieth har betydligt fler yttre hot än vad Serena Williams har. Förhoppningsvis kan världssexan Henrik Stenson blanda sig i slutstriden i British Open som avgörs 16-19 juli.

Den veckan spelar förresten Serena Williams i Collector Swedish Open i Båstad – kanske med en 21:a Grand Slam-titel på meritlistan.

Ymer vidare i Wimbledon

Elias Ymer är klar för andra omgången i kvalet till Wimbledon. Sverigeettan besegrade alldeles nyss italienske grusspecialisten Thomas Fabbiano med 4-6, 6-3, 6-4. Avgörandet kom då Elias bröt till 5-4 i skiljeset.

Det var Ymers första seger på gräs under proffskarriären men så spelade han också sin första gräsmatch som senior så sent som i förra veckan. Då blev det förlust i en Challenger mot israeliske veteranen Dudi Sela som vann i tre set.

19-årige Ymer har en tacksam lottning i Wimbledon-kvalet och möter spelare som är lika ovana vid grässpel som han själv är. Närmast väntar tio år äldre Boy Westerhof som nått sina framgångar på Future-nivå. Holländaren är 273:a på världsrankingen där han för tre år sedan nådde sin hittills bästa placering (201).