Sofia Arvidssons 20:e titel värmer lite extra i hjärtat

Sofia Arvidsson tog sin första ITF-titel sedan februari.

Ibland blir man extra glad när en spelare lyckas.

Det värmer liksom i hjärtat.

Precis den känslan infann sig i dag då veteranen Sofia Arvidsson spelade hem sin 20:e ITF-titel.

Tror jag delar den känslan med väldigt många spelare, tränare, ledare och andra runt om i tennis-Sverige.

Det har naturligtvis inget med 21-åriga Malin Ulvefeldt att göra. Hon kvalade in, var turneringens stora överraskning, nådde genom finalen karriärens i särklass största framgång, kommer att klättra enormt mycket från sin 1056:e plats och har många år framför sig.

Det har inte Sofia. Hon har haft det motigt i några säsonger och det har snackats i korridorerna:
"Hur länge orkar hon hålla på"? "Hon borde nog lägga av snart."

Ingen vill se en omtyckt veteran i fritt fall.

Den 31-åriga halländskan är av den där annorlunda typen som går hem i alla läger och som ingen har någonting ont att säga om. Jag tror att Sofia skulle haft en ännu bättre karriär om hon varit egotrippad och så tjockhudad att hon inte brytt sig om hon skaffat sig en del ovänner på vägen fram.

Å andra sidan hade väl då ingen utom Sofia och hennes närmaste brytt sig när hon lagt en i själva verket ganska oansenlig titel till samlingen.

Turneringen i Helsingborg ingår i den tredje lägsta kategorin på ITF-touren och för en spelare som varit rankad 29 och har två WTA-titlar hamnar titeln ganska långt ner på meritlistan.

Åtminstone sett till status.

Men sett till övriga värden placerar Sofia Arvidsson den säkert högre eftersom hon genom att bryta den negativa trenden förhindrat fortsatt ras på rankningen och istället klättrar rejält från sin blygsamma 341:a plats.
Det räcker för att värma.

Ulvefeldts höjdpunkt inte vardagsmat för Arvidsson

Ulvefeldt vs Arvidsson. Fotot från Helsingborgs TK:s hemsida

För 21-åriga Malin Ulvefeldt innebär söndagens ITF-final i Helsingborg karriärens hittills största match.

För hennes tio år äldre motståndare Sofia Arvidsson kunde finalen vara vardagsmat.

Men trots 19 ITF-titlar är det förmodligen inte den känslan Arvidsson har. Hon kom till turneringen med fem raka förluster och hade inte vunnit en match sedan början på april.

Sådana negativa trender sår tvivel hos vilken spelare som helst. Extra mycket så kanske hos den som tagit två WTA-titlar och som varit rankad 29 i världen men plötsligt inte vinner en match ens på ITF-touren.

Där är Sofia alltså ute efter sin 20:e titel och den första sedan februari i år. Framgången i 25 000 dollar-turneringen i Helsingborg ger i sig inte ens en fingervisning om att 341-rankade Arvidsson skulle vara på väg att ta tillbaka en plats på WTA-touren men sänder ändå en positiv signal som kan bli viktig för fortsättningen.

En spelare på 30 + som legat på så hög nivå som Sofia gjort och som faller allt längre ner på listan tappar så småningom självförtroende, tålamod och motivation om det inte kommer påminnelser om att potentialen finns kvar.

Förhoppningsvis är Arvidssons trendbrott början på en riktigt rolig andra halva av säsongen.

Kvalspelaren Malin Ulvefeldt är självklart veckans stora skräll. Rankad 1056 har hon 13 landsmaninnor framför sig. Snacka om att Ulvefeldts framgång blir en sporre för bland andra dem.( Ta Cornelia Lister till exempel. Hon tappade bara fyra game mot Ulvefeldt då de tidigare i år möttes i kvartsfinal i en ITF-turnering i Båstad). För två år sedan var Malin Ulvefeldt uppe i två finaler i 10 000 dollar-turneringar men på högre nivåer har hon aldrig tidigare gjort sig gällande.

Jag har skrivit det tidigare och gör det igen:
Små internationella turneringar på hemmaplan är guld värda för de unga talangerna och bara denna säsong har vi sett ett antal exempel på det.

På 10 000 dollar-nivån i Båstad tog 17-åriga Kajsa Rinaldo Persson en titel och var uppe i ytterligare en final och 16-årige Mikael Ymer tog sin första titel i dessa sammanhang. I förra veckans 25 000 dollar-turnering i Ystad segrade Rebecca Peterson och i Helsingborg kvalade två 17-åringar in och gjorde därefter ytterligare fem hemmaspelare sällskap till andra omgången.

Som grädde på moset en final mellan två svenskor.

Bäst att du blundar, Elias!

Karlovic dukar upp för servefest mot Ymer

"En bild säger mer än tusen ord".

Och visst räcker det med att kolla in fotot här intill för att förstå vad som väntar 19-årige Elias Ymer i hans Wimbledondebut.

Bollarna som ligger framför Ivo Karlovic gör det av en anledning:

att visa hur många ess den 211 centimeter långe kroatiske monsterservaren slog då han i förra veckans kvartsfinal i Halle satte nytt världsrekord i antal ess i en tresetsmatch.

45!

På andra sidan nät stod världssexan Tomas Berdych. Tjecken blev allt mer uppgiven under matchen och stundtals såg det nästan komiskt ut då han knallade mellan serverutorna utan en möjlighet att returnera Karlovics kanonservar.

”Det hjälper att slå ess eftersom man då slipper att spela volley”, var Karlovic inte alltför djuplodande analys sedan han med ett ess förbättrat det världsrekord han satte i fjolårets ATP-turnering i Zagreb.

Den 36-årige kroaten har slagit 9 613 serveess under karriären, 570 färre än ledande Goran Ivanisevic men ser vi till skillnaden i antalet spelade matcher blir bilden en annan.

Ivanisevic slår i snitt  11.3 ess per match. Karlovic 18.8.

Borträknat serven är Karlovic en relativt begränsad spelare men jag håller definitivt inte med dem som påstår att han lever enbart på serven. Med den som vapen att lita till har Karlovic råd att ta risker som returnerare och hans grundspel är inte så bräckligt som ibland påstås.

Då Karlovic  i 2007 års If Stockholm Open-final besegrade Thomas Johansson slog kroaten 27 ess men han förvaltade också hälften av sina sex breakbollar.

Titeln i Stockholm är en av Karlovic sex och att en av dem kommit på grus visar – liksom 25:e-platsen på rankningen - att killen kan mer än att serva.

Ska Karlovic gå förbi Ivanisevic??

Han har i år besegrat två topptio-spelare, förutom Berdych i Halle även världsettan Novak Djokovic som är en av tenniscirkusens bästa returnerare. Det skedde i kvartsfinal i säsongöppningen i Qatar. Karlovic hade inte en breakboll emot sig och bröt serbens serve en gång i skiljeset.

Så vad kan vi då hoppas av Elias Ymer?

Ja, främst att han håller modet uppe då han knallar fram och tillbaka mellan serverutorna utan att ha fått känna på bollen. Elias egen serve är inte av klassen att han lär kunna spela sig fram till ovissa tiebreak och hur mycket hjärtat än klappar för honom kan jag inte se hur Skara-sonen ska överleva första omgången.

Fast bollen är ju rund och i fjolårets Wimbledon föll Karlovic – trots 32 ess - i första omgången mot 107 -rankade kanadensaren Frank Dancevic.

**

Sverigeettan Johanna Larsson gör sitt sjunde Wimbledon och vi får gå tillbaka till 2008 för att hitta hennes enda seger på gräset där. Med sina yviga svingar har hon svårt att hävda sig på underlaget. Amerikanskan Christina McHale får ändå anses vara en hygglig lottning för den 72-rankade svenskan som ligger nio platser efter McHale på listan.

**

Gammal är äldst. 31-åriga Sofia Arvidsson överraskade då hon i dag besegrade 19-åriga Sverigetvåan Rebecca Peterson i kvartsfinal i ITF-turneringen i Helsingborg. Överraskade gjorde också 21-åriga Malin Ulvefeldt som kvalat in och nu är framme i semifinal. Mycket starkt!

**

Rätt ska vara rätt och tack för att Challenge har så många kunniga och engagerade läsare. I går skrev jag att Michael Russell har världsrekord i antal klarade Grand Slam-kval. Det stämmer i och för sig men signaturen Johan upplyser om att även Frank Dancevic klarat fyra Grand Slam-kval i rad. Året var 2011. Tack Johan!

Han har världsrekordet som Ymer INTE vill behöva nå

Michael Russell klarade fyra Grand Slam-kval i följd

Elias Ymer har ett världsrekord inom räckhåll.

Men han vill helst inte försöka att nå det.

Låter det märkligt?

Jo, visst behövs en förklaring.

Inför Elias kvalfinal i Wimbledon började jag kolla gamla resultatlistor för att se vilka spelare som gått igenom flest Grand Slam-kval i rad.

Ringde också vännen och tennisoraklet Johan Porsborn vars hjärna är av den där imponerande sorten som inte bara samlar in information utan också lyckas behålla den.

Mycket riktigt mindes Johan att amerikanen Michael Russell - i sitt försök att få wild card till ett If Stockholm Open-  skrev på sitt ”cv” att han hade världsrekord med fyra klarade Grand Slam-kval i följd.

Mitt bläddrande i resultatlistor och Porsborns letande i minnet gav inget annat resultat så Russells fyra i svit får väl anses gälla som världsrekord till dess det eventuellt dyker upp någon extrem kalanderbitare och påvisar annat.

Elias Ymer har efter dagens kvalfinalseger i Wimbledon tagit sig igenom tre Grand Slam-kval i följd och kan alltså i US Open tangera Russells världsrekord.

Men det rekordförsöket vill Elias förstås helst slippa genom att hinna klättra så högt på rankningen att han inte behöver kvala utan för första gången blir direktkvalificerad till en Grand Slam-turnering.

Nu 133-rankade Ymer förlorade i första omgången i såväl Australian Open som i Franska

Kan slippa kvalspel i US Open

mästerskapet och bättre gick det inte för Michael Russell då han 2000 kvalade in i Wimbledon och US Open. Efter kvalframgången i påföljande års Australian Open gjorde han även där sorti i första omgången men i Franska mästerskapet fick den då 122-rankade amerikanen till det rejält. Äventyret slutade först i åttondelsfinal mot brasilianaren Gustavo Kuerten som sedan försvarade titeln från 2000 (då han finalbesegrade Magnus Norman).
**
Precis som Ymer gjort i år kvalade Julian Reister 2013 in till de tre första Grand Slam-turneringarna.

**

Fredagens kvartsfinal mellan Rebecca Peterson och Sofia Arvidsson garanterar en svensk semifinalist i ITF-turneringen i Helsingborg. Malin Ulvefeldt kan se till att det blir två men har redan överträffat förväntningarna.

**

Sent grattis till Pablo Figueroa som nyligen tog sin 100:e titel på svenska vinter/sommartouren.

Elias Ymer levde upp till förväntningarna i kvalet

Klar för tredje Grand Slam-turneringen i rad

Genom att kvala in i Wimbledon har Elias Ymer infriat förväntningarna.

Ytterligare segrar hamnar förmodligen på bonuskontot.

Skriver förmodligen eftersom vi först efter fredagens lottning vet vem Elias kommer att ställas mot i sin Wimbledon-debut.

Även om det naturligtvis kan bli en spelare som Elias har på papperet bra chanser mot är det troligare att motståndet är av kalibern att det krävs en skräll för att 19-åringen från Skara för första gången ska nå andra omgången i en Grand Slam-turnering.

I Australian Open hade han en tacksam lottning men föll i fem set mot 92-rankade japanen Go Soeda och på gruset i Paris blev det 0-3 mot 43-rankade Lukas Rosol.

Sverigeettan har efter dagens kvalfinalseger (6-1, 7-6, 6-7, 7-6 mot argentinaren Guido Pella 9-0 i matchfacit i Grand Slam-kval och det tillhör definitivt inte vanligheterna att en spelare klarar tre raka kval i dessa sammanhang.

Det blir förhoppningsvis inget fjärde kval för Elias i höstens US Open där hans rankning i bästa fall kan räcka till direktkvalificering. Han ligger nu 133 på listan, har redan försäkrat sig om 35 nya poäng i Wimbledon men har under juli bland annat 20 poäng att försvara i SkiStar Swedish Open där han förra året tog sin första seger på ATP-touren.

Eftersom jag inför kvalet tippade att Elias Ymer skulle förvalta sin gynnsamma lottning på bästa sätt är jag inte överraskad av de tre segrarna men däremot imponerad av sättet på vilka han tagit dem.

I dag fick vi ett nytt bevis på att Elias har det där som gör honom till en så stark matchspelare.

Bakom segersiffrorna döljer sig bland annat:

•Att Elias låg under med 2-5 i andra set där han bröt tillbaka till 4-5 och sedan vann tiebreak med 7-3.

•Att Elias vid 3-4 i fjärde set hamnade i 0-40-underläge i egen serve och redde ut inte bara det utan också bröt till 5-4.

•Att Elias höll nerverna under kontroll trots att han vid 5-4 inte servade hem segern. Jag har under åren sett åtskilliga mer rutinerade spelare rasa ihop fullständigt då de inte tagit tillvara på sådana lägen.

Det är fantastiskt starkt av en så orutinerad spelare att krångla sig ur krislägen.

Händer det en eller två gånger kan det förklaras som tillfälligheter men att Elias gjort det  åtskilliga gånger visar på stor mental styrka.

Unga svenskor inger hopp - och historien ger perspektiv

Kajsa Rinaldo Persson slåss för en kvartsfinalplats. Foto: Bengt Helmersson

Det mest positiva i veckans ITF-turnering i Helsingborg är inte att sju av de elva startande hemmaspelarna nått andra omgången.

Bäst av allt är nämligen att snittrankningen för dem är 20.2 år.

Detta väcker visst hopp om att Sverige inom bara några år ska kunna ha fyra, fem spelare som etablerar sig på WTA-touren – vilket i sin tur skulle innebära svensk damtennis bredaste topp genom tiderna.

Observera att det står visst hopp. Det av anledningen att Sverige under några tidigare perioder haft till och med fler heta framtidsnamn än nu utan att det blivit en spets att tala om.

Till exempel var det så i början på 1990-talet då det bakom världstjärnan Catarina Lindqvist och de två övriga topp-100-spelarna Maria Strandlund Tomsvik och Cecilia Dahlman fanns en uppsjö av unga talanger som tycktes ha kapacitet att gå långt.

Men det visade sig att alla utom en saknade vad som krävdes. De nådde visserligen framgångar i mindre sammanhang men bristerna i slagregistret, fotarbetet, inställningen, den ekonomiska uthålligheten, förbundsstöd, eller vad det nu handlade om i de olika fallen förhindrade fortsatt klättring.

Bara Åsa Svensson slog sig in på WTA-touren där hon tog två titlar och nådde 28:e plats på rankningen.

Under en följd av år var Åsa ensam svenska på proffstouren och detsamma gällde hennes arvtagerska Sofia Arvidsson innan hon fick sällskap av Johanna Larsson – som nu försvarar de blågula färgerna på egen hand.

Med tanke på hur det sett ut genom åren ska vi alltså inte dra några höga växlar på den just nu ljusa situationen.

Samtidigt bäddar den självklart för optimism och det är ju inte fel att i alla fall hoppas.

Även om 31-åriga veteranen Sofia Arvidsson i ITF-turneringen i Helsingborg bröt en fem matcher lång förlustsvit är jag övertygad om att hon ursäktar påståendet att det med tanke på framtiden för svensk damtennis är främst ungdomarnas framfart som glädjer. (Borträknat Sofia är snittrankningen på de kvarvarande svenskorna 18.5 år)

•17-åringarna Ida Jarlskog, Julia Rosenqvist och Kajsa Rinaldo Persson spelar på torsdagen om en plats i kvartsfinal och det i en 25 000 dollar-turnering där de enligt sin rankning inte hör hemma.

•21-årige Malin Ulvefeldt - som i likhet med Jarlskog och Rosenqvist kvalat in – har också en kvartsfinal för ögonen.

Det skulle vara mycket anmärkningsvärt om någon i den kvartetten skräller igen medan det finns anledning att ha större förväntningar på 20-åriga Sverigetrean Susanne Celik som redan har en titel i en 25 000 dollar-turnering.

Rebecca Peterson är självklar ledstjärna bland framtidshoppen

Störst press ligger naturligtvis på Rebecca Peterson som förra veckan segrade i 25 000-dollar-turneringen i Ystad och nu är ute efter sin tredje raka final i denna kategori turneringar. Redan för två år sedan tog den 19-åriga stockholmskan två titlar av samma storlek och förmodligen hade Rebecca redan nu passerat denna nivå om det inte varit för handskadan som ställde till det för henne i fjol.

Att Rebecca Peterson snart ser till att den svenska representationen på WTA-touren dubbleras är jag övertygad om och därefter hakar Susanne Celik på.

Vem av de unga talangerna kan göra dem sällskap om fyra, fem år eller kanske något tidigare eller något senare än så? Någon? En, två, fler?

Åter räcker det med en tillbakablick i historien för att inte våga sträcka sig längre än till konstaterandet att det i alla fall finns fog för optimism.

”Bara” det är ju kul.

Här är spelarna som bör få wild card till Swedish Open

Vem ska ha wild card?

Varför fick just dessa spelare en friplats?

Varför nobbades de här?

Inför i stort sett varje turnering blir det debatt kring arrangörens val av wild card.
Rubrikerna här intill är bara                              

några exempel och fler lär vi få inför sommarens två Båstad-turneringar.     
Eftersom Collector Swedish Open inleder festen i det svenska tennismeckat tänker jag här resonera kring wild card-frågan i WTA-turneringen.

Fast resonera är kanske fel ord. Det handlar mer om att motivera de i mina ögon givna valen av de spelare som ska få de två återstående friplatserna sedan självskrivna Rebecca Peterson på tisdagen fått den första. 

Bäddat för WTA-debut i Båstad

1. Susanne Celik. Den 20-åriga Sverigetrean borde ha fått wc redan förra året men valdes då bort trots att hon utvecklats mycket starkt och det utan något förbundsstöd att tala om. Efter världsettan Serena Williams återbud trodde jag att Celik skulle få wild card och med det göra debut på WTA-touren.  Men arrangören sa sig vilja fylla åtminstone en liten del av luckan efter megastjärnan med en namnkunnig spelare. Valet föll på - Alize Cornet! Ingen brydde sig om att hon var där och ingen höjde på ögonbrynen då fransyskan föll i första omgången. Men den blundern är historia. Allt fler har fått upp ögonen för Celik som sedan en tid ingår i SOK:s satsning. Hon är självklar för ett wc och får hon inte ett kommer jag efter Båstadveckorna att promenera hem till Stockho..., nåja, till tåget i alla fall.

Veteran och publikfavorit

2. Sofia Arvidsson. Hon är 31 år och rankad 341. Är wild card inte avsett för unga talanger som får en möjlighet att skaffa sig erfarenhet? Vissa hävdar att det är enda syftet med wc. Jag håller inte med utan tycker att friplatser också kan ges till äldre spelare som gjort mycket för sporten men som av en eller annan anledning rasat på rankningen.

Få spelare har varit så värdefulla för svensk damtennis som Sofia. Den sympatiska halländskan tilldelades häromåret en utmärkelse av Internationella tennisförbundet (ITF) som med det visade sin uppskattning för svenskans mångåriga lojalitet mot Fed Cup. Arvidsson har sina bästa år bakom sig men är ändå Sverigefyra.

Med sin stora potential har hon utan tvekan större förutsättningar att hävda sig i den tuffa konkurrensen än spelare som är med för att se och lära. För den kategorin spelare är ofta kvalet bästa skolan.

Att Sofia vid några tillfällen underpresterat i Båstad är mest kuriosa eftersom hon nu kan spela utan den press som ibland hämmat henne. Hur det går för henne i veckans ITF-turnering i Helsingborg ska inte heller vägas in i wc-beslutet – det är ju inte Arvidssons dagsform som ska ge henne en friplats i Collector Swedish Open.

Så ser alltså jag på saken och då med utgångspunkt att arrangören har tre wild cards att dela ut vilket sker nio gånger av tio. Det finns fyra wc. WTA har bestämt att arrangören ska ha två och att ett ska reserveras för en spelare som ligger topp-20 spelare/varit världsetta eller tagit en Grand Slam-titel eller en av WTA-tourens tyngsta titlar. Det är ytterst sällsynt att en sådan spelare dyker upp och det ska ske veckan efter Wimbledon är osannolikt. Det innebär att arrangören får disponera tre wild card.

Den fjärde friplatsen då?

Jo, den går till den spelare som på rankningen ligger närmast efter den sist direktkvalificerade.

En märklig regel eftersom spelarna på den nivån inte har något att tillföra turneringen. Naturligare skulle vara att arrangören får förfoga över även detta wc.