Svensk tennis nästa stjärna presenterar sig i Båstad

Kvartsfinal nästa för Rebecca, Foto: Karolina Brunström.

Rebecca Peterson har alla förutsättningar att bli svensk damtennis största stjärna sedan Catarina Lindqvist –
världstia för 30 år sedan.

Jag påstår inte att Peterson kommer att nå de höjderna men tror att hon en dag når högre på listan än Åsa Svensson (28), Sofia Arvidsson (29) och Johanna Larsson (46). Sägas ska förstås att Sofia och Johanna fortfarande är aktiva och kan förbättra sina hittills bästa placeringar men jag tror ändå att de hamnar bakom Rebecca, nu 164 på listan.

Det är inte främst hennes kvartsfinal i veckans Collector Swedish Open som gör att framtiden ser mycket ljus ut. Det är hennes sätt att spela. På damtouren spelar nio av tio likadant. Det är flackt och hårt och alla är mer eller mindre bra när de får slå i höfthöjd.

Rebecca är betydligt allroundkunnigare än också flera av de mest namnkunniga spelarna. Med sina toppade slag kan hon tvinga motståndaren att slå i minst brösthöjd och där är det ytterst få som har styrkan som krävs för att orka stå emot. Det har vi sett exempel på i hemmafavoritens två första matcher i Båstad. Medan motståndarna för att få övertag i en duell måste satsa hårt och med små marginaler kan Rebecca med betydligt större säkerhetsmarginal bygga upp sina poäng. När motståndaren inte längre orkar hålla emot i en duell hamnar bollen runt servelinjen vilket ger Rebecca möjlighet att ta några kliv in och avgöra.

Sveriges tidigare Davis Cup-kapten John-Anders Sjögren som också coachade Mats Wilander har ett bättre tränaröga än de flesta. Jag såg Rebeccas match i dag mot 65-rankade och ett år yngre Katerina Siniakova ihop med ”Jonte” som verkligen gillade vad han såg från hemmafavoriten.

Det gjorde också åskådarna som bar fram tonåringen från Järfälla.

Hennes seger (7-5, 7-6) var mycket viktig och det ur två aspekter:

•Rebecca hade två matchbollar vid 5-4. När hon inte lyckades förvalta dem kunde matchen ha svängt. Rebecca berättade på presskonferensen att hon vid några tidigare tillfällen blivit för passiv då hon ska knyta till. Hade det skett ytterligare en gång och desssutom på hemmaplan och efter två matchbollar skulle sviterna av en sådan förlust förmodligen sitta i länge. För vad hade hänt nästa gång med segern bara några poäng bort? Och gången efter det? Sådana negativa trender kan sänka självförtroendet även hos den som är i grunden mentalt stark. Att Rebecca säkrade segern först i tiebreak var optimalt och kommer att hjälpa nästa gång hon hamnar i trångmål efter missade matchbollar.

•Efter Serena Williams uttåg hänger turneringens resultat på hemmafavoriterna och vid det laget hade Johanna Larsson ännu inte spelat.

Nu gjorde hon Rebecca sällskap till kvartsfinal vilket garanterar att festen i Båstad fortsätter även under fredagen – om än utan hedersgästen från USA.

Spekulationer och frågor då Williams drog sig ur i Båstad

Fejkade hon skada?

Hon borde i alla fall ha provat att spela.

Kommer hon tillbaka?

Frågorna och åsikterna var förstås många då Serena Williams i dag drog sig ur WTA-turneringen Collector Swedish Open i Båstad.

Jag sitter inte på svaren men vet i alla fall följande:

•Williams har dragits med en armbågsskada sedan i början på maj. Då förlorade hon semifinalen i Madrid mot Petra Kvitova vilket för övrigt är världsettans enda förlust under året. I den efterföljande turneringen i Rom drog sig Williams ur efter segern i första omgången. Hon ville inte riskera starten i Franska mästerskapet.

•Under varje träning i Båstad har den snart 34-åriga amerikanskan tagit sig åt armbågen och sett mycket bekymrad ut.

Skådespel? Inte en aning!

Man kan spekulera hit och dit och vitt och brett.

Jag har ingen som helst anledning att tro annat än att Serena Williams verkligen är så skadad att fortsatt spel i Båstad skulle riskera att förvärra skadan och med det försämra hennes chanser i US Open där hon kan säkra en Grand Slam.

Vem skulle sätta den möjligheten på spel för att möta Klara Koukalova i andra omgången i en liten turnering i Båstad?

Arrangören där är att beklaga liksom alla svenska tennisfans som bespetsat sig på att få se damtennisens bästa spelare genom tiderna.

Alla har anledning att vara besvikna.

Nja, inte riktigt alla ändå. Klara Koukalova drog nog en lättnadens suck. Hennes ett-öres-smällare till andraservar hade inte varit något att komma med mot världsettan.

Åskådarna på centercourten gav Serena Williams värmande applåder då hon berättade om skadan som satte stopp för spel.

"Ta bort coachningen" ! -Men Williams håller inte med

Williams använde sig av coachning i början. Foto: Karolina Brunström

Coachning under matcherna ska vara förbjudet – tycker jag.

Men får inte medhåll av vare sig Serena Williams eller Sverigeettan Johanna Larsson.

– Det är ju bra att möjligheten till coachning finns för den som vill ha det, säger Williams.

–Jag tycker att det är rätt så nice att ha coachning på banan, säger Larsson.

Coachning har varit tillåtet sedan 2009. Men bara på WTA-touren där spelarna får kalla in sin coach i ett sidbyte per set och mellan seten.

I min värld är det spelaren själv som ska lista ut vilken taktik hon ska ha. ”Ska jag nöta högt på hennes backhand”? ”Ska jag rycka henne i djupled”? ”Serva mer på hennes forehand”?

Den spelare som själv hittar svaren på hur hon på bästa sätt ska utnyttja sina egna styrkor och/eller motståndarens svagheter ska ha en fördel. Det borde vara lika självklart som det är att spelaren med bäst fysik har en fördel i långa matcher. Eller som att den som har lika bra toppad som slicad backhand har en fördel jämfört med den som saknar slice.

Men på damtouren belönas inte spelarnas taktiska skicklighet. När spelet går i baklås kallar spelarna istället in sin coach som talar om för adepten hur hon ska spela.

Jag ska inte gå så långt som att säga att det förringar spelarnas insatser men tror ändå att damtennisen skulle tjäna på att ta bort coachning. Vi ska komma ihåg att nio av tio coacher är män och att det alltså är män som kallas in på banan för att lösa de taktiska problem som damspelarna ställs inför.

På presskonferensen efter Serena Williams första match i Collector Swedish Open tog jag upp ämnet med amerikanskan som visserligen inte vill förbjuda coachning men inte heller använder sig av möjligheten.

– När jag började spela var coachning inte tillåtet. När det sedan blev tillåtet använde jag det i början eftersom alla andra gjorde det. Men sen insåg jag att jag inte ville ha coachning. Jag vill ta reda på saker själv, det hjälper mig i tennisen och i livet, säger världsettan efter sin komfortabla seger mot kvalspelaren Ysaline Bonnaventure som visserligen tog bara tre game men ändå gjorde en respektlös WTA-debut.

Johanna Larsson använder ibland möjligheten att kalla in sin coach Mattias Arvidsson.

– Framför allt om man möter en spelare som man inte mött tidigare kan man vara osäker på hur man ska spela. Får man en dålig start eller inte är så bekväm där ute är det rätt så gott att kunna kunna kalla in coachen, säger Larsson.

Riskerar det inte att bli orättvist då toppspelarna har råd med de bästa coacherna medan andra spelare kanske har sin mamma eller pappa som coach?

– Nja, det är bra att coachning inte finns på ITF-touren för där är det fler spelare som inte har råd att ha coach överhuvudtaget. Men på WTA-touren har i stort sett alla spelare den tränare de vill ha och det gäller också flertalet av de som har en förälder som tränare, säger Larsson som i dag enkelt besegrade håglösa Richel Hogenkamp och på torsdagen möter  tyska framtidshoppet Anna Lena Friedsam.

Undrar hur det skulle kännas att vara Serena Williams här

"Intressant fråga - som jag hört tiotusen gånger". Foto: Karolina Brunström

Undrar hur det är att vara världsstjärna i en idrott och ständigt uppvaktas av journalister som ställer i stort sett samma frågor.

Klart att man skulle bli less efter ett tag.

Samtidigt blir man som journalist ibland less på en del idrottsstjärnor. De visar tydligt att de har noll intresse för frågorna och behandlar personen som ställer dem som luft.

Under mina snart 40 år – åh, vad tiden gått fort – som sportjournalist har jag förstås gjort en rad dåliga intervjuer och också träffat på ett antal stjärnor som skulle ha varit omöjliga att intervjua även om frågorna hade varit bra.

John McEnroe, Jevgenij Kafelnikov och Marcelo Rios toppar min lista över tennisens värstingar och jag kan väl framöver få återkomma med några ”katastrof-intervjuer” med dessa.

Listan över bästa intervjuoffer – varför heter det ”offer” förresten? – är Roger Federer. Han får intervjuaren att känna sig betydelsefull genom att verka så intresserad av frågorna att man kan tro att han aldrig fått dem förut. Men det har han förstås– tusentals gånger.

Tennisproffsen har - frånsett de där tre nämnda undantagen och några till – alltid varit lätta att ha att göra med och speciellt då de svenska som jag av naturliga skäl haft mest kontakt med.

Visst har det blivit lite turbulent några gånger då jag skrivit något som någon inte gillat och visst har några relationer varit frostiga under en tid men jag tror mig kunna säga att det ändå alltid funnits en ömsesidig respekt.

Hur kom jag då in på det här just i dag? Jo, i eftermiddags fick jag en intervju - finns här - med Serena Williams i Båstad. Hon ser veckan där som typ lite halvsemester efter två hektiska och omtumlande månader under Franska mästerskapet och Wimbledon. Alltså vill Williams helst av allt bara slappa mellan matcherna. Men några uppdrag utanför banan finns ändå på schemat.

I dag höll hon en kort presskonferens och gav sedan två korta enskilda intervjuer.

Hon gjorde det på ett mycket proffsigt och samtidigt pliktskyldigt sätt.

Då hon trött och lite sliten anlände till Båstad i måndags ville Williams ta det lugnt på rummet.

Men då stod träff med sponsorerna på schemat. Det är ju trots allt dessa som gjort det möjligt för turneringen Collector Swedish Open att få Williams i startfältet.

Med ett brett leende och smittande energi klev Williams inför stående ovationer upp på podiet. Av tröttheten syntes inte ett spår.

Så agerar ett proffs.

McEnroe, Kafelnikov och Rios skulle förstås bett såväl arrangören som sponsorerna att fara åt h-e.

Williams är skillnaden mellan vinst och förlust

Megastjärnan är på plats. Foto: Tove Kjeller.

För ett par timmar sedan anlände Serena Williams till Båstad.

Hon möttes vid hotellet av en stor samling fans som jublade då den nykorade Wimbledon-segraren steg ur bilen.

Haussen kring världsettans återkomst är större än då hon för två år sedan gjorde sitt första besök i det svenska tennismeckat.

Collector Swedish Open-arrangören gnuggar händerna. Serena Williams närvaro betyder fullt drag på biljettkontoret och att turneringen går med vinst. Utan den amerikanska megastjärnan i startfältet hade break even varit ett bra resultat. Sedan premiären i Båstad 2009 har nämligen flertalet upplagor redovisat förlust.

Det gör många WTA-turneringar runt om i världen. För en del blir räddningen ett så kallat combined event, alltså att en ATP- och en WTA-turnering spelas parallellt. Modellen har diskuterats även av Båstad-ledningen men skjutits på framtiden eftersom den i nuläget inte skulle vara praktiskt genomförbar. Det finns helt enkelt inte tilltäckligt många hotellrum för att den lilla idyllen i nordvästra Skåne ska kunna arrangera två stora evenemang samtidigt.

Ändå kan man säga att damturneringen i Båstad redan har en räddningsplanka i herrturneringen. Båda ägs av det franska medeiekonglomeratet Lagardére och en del av vinsterna i ATP-turneringen har använts för att täcka förlusterna i damturneringen.

På sikt är det förstås en ohållbar affärsmodell för Lagardére och även om snart 34-åriga Serena Williams säkert kan hålla som affischnamn i ytterligare ett par år löper den tiden ut förr eller senare.

Så vad göra?

De unga svenska spelarna sitter på lösningen. Kan 19-åriga Rebecca Peterson, ett år äldre Susanne Celik och i bästa fall ytterligare någon spelare göra Johanna Larsson sällskap på WTA-touren skapas förutsättningar för Collector Swedish Open att växa.

Turneringen ingår nu i den lägsta kategorin och ett steg upp skulle innebära en garanti om starkare startfält men också betyda att kostnaderna för prispengar ökar kraftigt. Utan flera svenska affischnamn skulle detta vara en riskaffär. Starka startfält med utländska toppspelare är ju inte liktydigt med publikrusning. Ekaterina Makarova är världsåtta, Carla Suarez Navarro nia och Angelique Kerber är tia – mycket starka spelare som ändå inte räcker till för att skapa hausse.

Swedish Opens drag att för två år sedan köpa in Serena Williams för 3.1 miljoner kronor är förmodligen en av de bästa affärer som gjorts på tenniscirkusen. Att Williams sedan trivdes till den grad att hon vill komma tillbaka är bonus.

Hennes återbud förra året blev ett kraftigt bakslag för turneringen.

Men inget ont som inte har något gott med sig: suget efter henne kunde inte ha varit större än nu.

Ymers förlust i finalen sved - men bara just för stunden

Bara 16 år gammal gick Mikael Ymer till final i Wimbledon.

Jättekul för honom och för svensk tennis.

Även om det förstås inte känns så just nu kanske det på sikt finns fördelar med att Mikael förlorade finalen mot ett år äldre kanonservaren Reilly Opelka (7-6, 6-4)

För vad hade hänt om Ymer blivit förste svensk att vinna Wimbledons pojksingel sedan Thomas Enqvist 1991?

Jag är rädd att det hade haussats upp i media. Självklart inte på ett fullt lika omdömeslöst sätt som skedde efter U 21-lagets EM-guld men tillräckligt mycket för att Mikael skulle få orimliga förväntningar på sig.

Det skedde med Daniel Berta då han 2009 blev Sveriges förste segrare i Franska mästerskapets pojksingel på 25 år. Berta fick stora rubriker, satt i tv-soffor, tilldelades wild card till SkiStar Swedish Open och pekades ut som arvtagare till Robin Söderling som samma år slog ut Rafael Nadal och gick till final på Roland Garros.

Vi ska ha i minnet att svensk herrtennis i Söderling då ändå hade en världsstjärna medan avsaknaden av en sådan i dag ökar risken för att unga spelares framgångar övervärderas – alla längtar ju efter ett nytt svenskt toppnamn på de stora scenerna.

Även om det inte var upphaussningen utan andra omständigheter som gjorde att Daniel Bertas karriär kom av sig innan den ens riktigt hunnit börja visar det på vilket förenklat sätt vi i media ofta beskriver saker.

Sanningen var ju bland annat att Daniel Berta hade ett begränsat register och att det inte blev någon riktig ordning med uppbackningen av killen som i dag är 22 år och som för tre år sedan nådde till 637:e plats på ATP-rankningen.

Man ska alltid vara försiktig med att dra växlar på juniorframgångar och då i synnerhet i en sport där de tidiga genombrotten blir allt mer sällsynta och där snittåldern för nykomlingar på topp 100 ligger på drygt 23 år.

Därför nöjer jag mig med att konstatera att:

•Mikael Ymer är en mycket stor talang med naturlig fallenhet för tennis vilket gör honom långt allsidigare än de rena träningsprodukterna.

•Han har bästa tänkbara träningsbas på akademin Good to Great där han coachas av Johan Hedsberg.

•I sin storebror Elias har Mikael en sporrande kompis och ledstjärna.

Sammantaget gör det att framtiden ser ljus ut för 16-åringen som nu ska ladda om till EM vilket avgörs samtidigt som SkiStar Swedish Open. Så de som tycker (jag har hört flera personer säga det under de senaste dagarna) att Mikael Ymer absolut måste få ett wild card till ATP-turneringen har inte något för det.

Tack och lov.

Låt grabben utvecklas i en takt som bygger på ett långsiktigt tänk.

Hjärtat och hjärnan inte ense inför Wimbledon-finalen

SvD i dag

Hjärtat klappar för Federer.

Hjärnan säger att Djokovic är knapp favorit.

Ett är klart: Eftermiddagens Wimbledon-final har alla förutsättningar att bli något alldeles extra.

Det är runt två år sedan jag sedan skrev jag att Roger Federer skulle stanna på 17 Grand Slam-titlar och vill i alla fall minnas att det var med reservationen förmodligen – schweizaren har ju slagit omvärlden med häpnad många gånger förr.

Men vi får gå tillbaka till sommaren 2012 då det skedde senast.

Föregående år hade varit Federers första sedan 2003 utan en Grand Slam-titel och han låg vid säsongens början drygt 5000 poäng efter världsettan Novak Djokovic på rankningen.

Med sin sjunde Wimbledon-titel återtog Federer förstaplatsen och passerade sedan Pete Sampras som tidernas meste världsetta.

Om vi jämför Federer och Djokovic från det att schweizaren för tre år sedan tog sin senaste Grand Slam-titel ser det ut så här:

•Federer har varit framme i en Grand Slam-final, fjolårets Wimbledon där han förlorade mot just serben.

•Djokovic har tagit tre Grand Slam-titlar och varit uppe i ytterligare fem finaler.

En markant skillnad alltså men så har världsettan också under de senaste säsongerna spelat i en division över de svåraste konkurrenterna Federer, Rafael Nadal och Andy Murray.

Samtidigt kan man förstås påvisa en svaghet i Djokovic finalfacit och då inte bara under den tidsperioden utan även sett till hans karriär i stort. Åtta vunna och lika många förlorade Grand Slam-finaler ger ju en fingervisning om att den 28-årige serben inte är de stora matchernas man.

Federer har 17-8 i finalfacit, är uppe i sin tionde Wimbledon-final och kan i dag bli förste spelare med åtta titlar.

Är det någonstans han ska utöka sin ledning på listan över spelare med flest Grand Slam-titlar är det självklart just på gräset. Med sitt breda register har den 33-årige schweizaren en fördel på gräs som är enda underlag där det fortfarande går att få utdelning på att spela serve/volley – en spelstil som ytterst få av hans konkurrenter behärskar. Innan han förra året anlitade Stefan Edberg som coach hade Federers spel överhuvudtaget utvecklats åt det mer passiva hållet vilket gång efter annan straffade sig mot i första hand Rafael Nadal. Federers försvar har alltid varit hans akilleshäl och i hans fall gäller verkligen det gamla begreppet ”anfall är bästa försvar”.

Tvåfaldige Wimbledon-segraren Edberg är en av tidernas främsta serve/volleyspelare och har vässat världstvåans offensiv betydligt. I årets tredje Grand Slam-turnering har Federer i flera matcher spelat minst lika bra som på storhetstiden och insatsen i semifinalen mot Andy Murray är utan tvekan en av hans bästa i karriären.

När Federer spelar så där avslappnat och ledigt som han gjorde då är det som om hans spel styrs av en autopilot. Alla bara flyter på. Hans serve har imponerat rakt igenom hela turneringen. Federer har tappat bara ett servegame på sina sex matcher och haft endast ytterligare tre breakbollar emot sig.

Djokovic har tappat fem servegame, haft sammanlagt 25 breakbollar emot sig och har överhuvudtaget inte lyst lika klart som sin finalmotståndare.

Men den 27-årige serben är en av tourens bästa returnerare och har i flera matcher mot Federer dragit upp tempot till en nivå där schweizaren inte hängt med vilket gjort att bristerna i försvarsspelet kommit i dagern.

Federer kommer med all säkerhet att få ett kompakt stöd från de 15 000 åskådarna runt centercourten. Men ska det och storformen räcka till en 18:e Grand Slam-titel?

Jag tvivlar.

Fotnot: Artikeln införd i dagens SvD.