Williams slår GS-rekordet men Djokovic når inte dit

SvD i dag

Han spelade hem tre titlar och var i ytterligare en final.

Hon tog tre tre titlar och nådde semifinal i den fjärde turneringen.

Världsettorna Novak Djokovic och Serena Williams har stått i en särklass under Grand Slam-året 2015.

Inget talar för att annat än att de båda kommer fortsätta regera de närmaste åren. Williams fyller snart 34 år och låt säga att hon har motivation att fortsätta i ytterligare tre säsonger.

Säkert kommer hon att drabbas av några mentala genomklappningar likt den mot Roberta Vinci i US Open-semifinalen men det kan inte hindra amerikanskan från att bli segerrikast i proffseran. Lågt räknat kommer hon att lägga ytterligare sex Grand Slam-titlar till de nuvarande 21 och med bred marginal passera Steffi Grafs 22.

Anlitar Williams en mental coach som gör att hon får så bra ordning på nerverna att hon inte spelar på under 70 procent av sin kapacitet blir det ännu fler titlar.

Kan Djokovic bli segerrikare än Roger Federer?

Frågan väcks naturligtvis efter måndagsmorgonens storslagna final (6-4, 5-7, 6-4, 6-4) på Arthur Ashe-stadium i New York.

Titeln var den 28-årige serbens tionde i dessa sammanhang. Sett över de 21 senaste Grand Slam-turneringarna har han spelat hem nio titlar och varit uppe i ytterligare sju finaler.

Även om Djokovic inte dominerar fullt lika eftertryckligt som Williams gör inom damtennisen är han överlägsen världsetta. Årets facit mot de övriga på topptio är 21-4 och Paris-segraren Stanislas Wawrinka är den ende som fått honom på fall i Grand Slam.

Ändå tror jag inte att Novak Djokovic avslutar karriären med fler Grand Slam-titlar än Roger Federer (17).

Jämnårige Andy Murray är redan ett hot och har gott om utrymme att utveckla sin offensiv ännu mer, när han väl tar sig ur årets svacka kan Rafael Nadal sätta käppar i hjulet och det kan även Wawrinka göra. Spelare som Tomas Berdych och Milos Raonic har vapnen som krävs och spelar de på topp samtidigt som Djokovic har en sämre dag på jobbet...

Roger Federer då?

Då jag för två år sedan skrev att schweizaren tagit sin sista Grand Slam-titel kändes det inte som att sticka ut hakan. Så känns det nu. Den 34-årige världstvåans lyft i US Open var turneringens största behållning. Han är snabbare, offensivare och har en starkare defensiv än på flera år. Mest iögonfallade var hans nya taktik i returtagningen där Federer ibland tog position mycket nära servelinjen och mötte serven på uppstuds. Begreppet SABR (Sneak Attack By Roger) bär coachen Stefan Edbergs signatur.

Federer storspelade i finalen och det hade säkert räckt mot alla andra.

Förutsättningen för att den populäre veteranen ska kunna få ytterligare en inteckning i någon av tennisens fyra mest åtråvärda bucklor är att han slipper möta just Djokovic – serben som övertagit Nadals roll som Federers spöke.

Fotnot: Artikeln är publicerad i dagens SvD

Den fruktade ryssfemman upphör aldrig att fascinera

Såg till att Sovjet bland annat tog åtta VM-guld på 80-talet

 "The Big Red Machine", "Superfemman", "Röda Armén", "Drömfemman" - kärt barn har många namn.

Men det var egentligen först långt efter splittringen av hockeyns förmodligen bästa formation genom tiderna som vi förstod att uppskatta den fullt ut. Under storhetstiden på 1980-talet var den bara fruktad. Den sågs som en monstruös maskin vilken manglade allt som kom i dess väg. I själva verket var femman inte bara effektiv utan visade också upp ett mycket vackert och variationsrikt spel.

Det talades nästan alltid enbart om kollektivet, sällan om de fem individerna – Alexander Kasatonov, Vjatjeslav Fetisov, Vladimir Krutov, Igor Larionov och Sergej Makarov - som gjorde femman till vad den var.

Även om det under åren gjorts flera bra dokumentärer om ”Superfemman” ser jag fram emot kvällens Dox.

Dokumentären väcker dessutom minnen till liv hos de flesta av oss som blivit till åren. Hur många gånger dukades det inte upp med bira och chips framför tv:n, för nu minsann skulle ryssarna få däng. Sen blev det samma gamla visa – 50 gånger i sträck.

GP:s dåvarande hockeyexpert Peter Linné och jag – då på SvD – samarbetade en del på bland annat VM-turneringarna och av någon anledning fick den fruktade ryske förbundskaptenen Viktor Tichonov ett gott öga till oss. Förstå att vi var nöjda då Tichonov fixade in oss i omklädningsrummet för en intervju med Kasatonov. Det var ytterst sällan de sovjetiska spelarna tilläts ge egna intervjuer och Kasatonov höll alltid lägre profil än sin betydligt mer utåtriktade backkollega Fetisov.
Att Kasatonov var den ende i kvintetten som skulle behålla sin lojalitet mot Tichonov i alla år visste vi förstås inte då men med facit i hand stod det klart att intervjun gett en fingervisning om det. 
Backjätten svarade mest enstavigt och ville inte höra talas om att Tichonov var diktatorisk i sitt ledarskap. Inte heller om att spelarna under elva av årets tolv månader tvingades leva mer eller mindre isolerade från sina familjer och under mycket kontrollerade former. Kasatonov tycktes tillfreds med det mesta. Åter en gång med facit i hand: det var självklart ingen tillfällighet att Tichonov lät oss prata med just Kasatonov.

Det mesta av vad som egentligen hände bakom kulisserna i det sovjetiska lagmaskineriet har blivit mycket omskrivet och omtalat efter det att ”Superfemman” upplöstes.

Ändå kommer säkert Dox-dokumentären ”Red Army” (SVT 1, 21.55) att innehålla berättelser och intervjuer som fängslar.

Började allt här, Becker?

SABR (Sneak Attack By Roger) är begreppet som tennisvärlden talar om och som gör Boris Becker så upprörd.
Varför blir just han det? Är det kanske gamla minnen från Australian Open 1992 som kommer tillbaka?

Så kan drömfinalen bli till en mardröm för Novak Djokovic

Challenge i fredags

Roger Federer ska försöka överrumpla Novak Djokovic med sin nya taktik i returtagningen.

Försöker Djokovic då att träffa Federer med serven?

Det är frågan som får temperaturen att stiga ytterligare inför kvällens drömfinal i US Open.

Egentligen behövs ingen extra krydda till anrättningen. Det är världsettan mot tvåan, två spelare som kan ta ut det bästa av varandra, som har vitt skilda personligheter och som under många år inte hade något till övers för varandra.

Knappt hade förhållandet börjat förbättras förrän Djokovic coach Boris Becker gjorde sitt för att blåsa liv i fedjen. Jag skrev om det häromdagen - Beckers befängda kritik kan leda till upptrappad konflikt - och ikväll får vi se om Djokovic gör som Becker tycker att man ska göra: försöka träffa Federer med serven om schweizaren intar en position nära servelinjen då han ska returnera.

Jag har fortfarande inte hört någon som delar tyskens uppfattning att Federers nya taktik är ett etikettsbrott.

I själva verket är den smart. Genom att returnera på uppstuds kommer den 34-årige schweizaren snabbare fram i nätposition och sätter press på motståndaren. Dessutom lockar han motståndaren att ha så mycket längd i serven att risken för dubbelfel ökar.

Nu kan förstås Federer inte spela så rakt igenom. Dels skulle överraskningsmomentet försvinna och dels ger spelsättet inte sedvanlig säkerhet i returerna.

Frågan är hur Djokovic reagerar om han ser Federer närma sig servelinjen.

Det är möjligt att världsettan håller med sin uppblåste coach att det är ett etikettsbrott men det skulle förmodligen vara mycket oklokt om han försöker sänka den populäre schweizaren med en serve på kroppen.

Federer kommer redan från start att ha en stor majoritet av de drygt 23 000 åskådarna på sin sida och ett osportsligt uppträdande från Djokovic kan leda till publikreaktioner som knäcker den 28-årige serben.

US Open publiken är inte nådig mot dem den ogillar och en spelare som uppträder osjysst mot åskådarnas stora idol lär snart ha känslan av att befinna sig i en mardröm och önska sig bort från Arthur Ashe-stadium.

Hjärtat och hjärnan är oense inför kvällens US Open-final

Federer leder med 21-20 i inbördes möten

Novak Djokovic har förlorat fyra av sina fem tidigare US Open-finaler medan Roger Federer vunnit fem av sina sex tidigare.

Är det bara kuriosa eller en faktor som kommer att spela in då de båda giganterna på söndagskvällen gör upp på Arthur Ashe-stadium på Flushing Medaows i New York?

Jag hoppas att det kommer ha viss betydelse och sticker inte under stol med att hjärtat klappar starkt för den 34-årige schweizaren.

Han är bäst genom alla tider, en sportsman ut i fingerspetsarna och ovanpå det spelar fyrabarnspappan från Basel så elegant och avslappnat att långt fler än vi redan frälsta tennisfantaster njuter av hans artisteri.

Fyrabarnspappa ja. Man kan tycka att Federer kunde ha annat för sig än att försöka bli en ännu bättre spelare. Han är redan segerrikast i historien och har varit världsetta längre tid än någon annan.

Så vad driver honom? Även om målet självklart är att lägga fler titlar till listan är det nog inte själva drivkraften. Den finns i kärleken till sporten.

Mats Wilander – fullkomligt lysande med sina analyser och reflektioner på Eurosport – pratade om det häromdagen. Minns inte hur orden exakt föll men andemeningen i det Wilander sa var att Federer alltid tycks gilla att träna och spela match.

Det kan förstås verka självklart att spelare gör men det räcker väl att gå till sig själv för att inse att det inte alltid är så kul att gå till jobbet. Ja, som i morrn bitti till exempel. Vem knallar med ett leende på läpparna upp klockan sju och bara längtar efter att få dra igång arbetsveckan efter x antal timmars sömn?

X antal timmar=helt beroende på när vi kommer i säng i natt efter drömfinalen som drar igång klockan 22.

Det här med siffror kan man vända på lite hur som helst så att statistiken stödjer ens egen teori.

Ta till exempel det här med Federer och Djokovic skillnad i finalfacit i US Open.

Jag tänker att det kan vara till fördel för schweizaren. Han har vunnit där så många gånger att Arthur Ashe-stadium är som hans vardagsrum där han tar emot sina gäster. Det är tryggt och hemtamt. Djokovic däremot har vid fyra tillfällen tvingats vända i hallen och hur reagerar han om kvällens final utvecklas i samma riktning ? Kanske med ett ”åååh, nej, inte en gång till”, vilket påverkar den mentala styrkan.

Djokovic har 16-14 i inbördes möten på hardcourt

Andra kan naturligtvis hävda att det där resonemanget väger fjäderlätt mot det faktum att Novak Djokovic i år tagit två Grand Slam-titlar och att han spelat hem sammanlagt fyra Grand Slam-titlar efter det att Federer i Wimbledon 2012 tog sin 17:e och senaste titel i dessa sammanhang.

Ytterligare andra kanske menar att den absolut viktigaste siffran är nollan som Federer har i kolumnen över setförluster i årets upplaga.

Klart är att Roger Federer förefaller vara bättre och starkare än på flera år. Stefan Edberg har utan tvivel haft stor inverkan på världstvåans utveckling. Innan Stefan kom in i bilen hade Federer tappat mycket. Jämfört med på storhetstiden hade han blivit både långsam och defensiv. Även om han periodvis glänste i stormatcherna var det en tidsfråga innan Djokovic och Nadal tvingade in honom i de långa bolldueller som i matcher i bäst av fem set fick honom att krokna - förr eller senare.

Nu är Federer rapp i steget. Han spelar offensivt, har kortat ner bollduellerna och mixar upp spelet.

Då jag för två år sedan skrev att Roger Federer tagit sin sista Grand Slam-titel kändes det definitivt inte som att sticka ut hakan.

Nu känns det precis så och jag tar mer än gärna emot en stjärnsmäll på den i natt.

Men känslan är ändå den där som då svenska spelare är inblandade. Vi vill ju så otroligt gärna att de ska lyckas att det är svårt att objektivt bedöma deras möjligheter.
Det går ju inte att bortse ifrån att den 28-årige serben dominerat stort under de senaste åren. Han är bäst. I år har han segrat i Australian Open och Wimbledon och varit i final i Franska mästerskapet. I Wimbledon-finalen besegrade han just Federer som bars fram av åskådarna vilka vädrade skräll då Federer kvitterade till 1-1 i set. Sedan tog Djokovic tillbaka taktpinnen. 3-1.

Hjärtat må klappa starkt för Roger Federer men hjärnan säger Novak Djokovic.

Fotnot: Ska det bli drömfinalens snackis? Återkommer till den frågan senare i dag.

Lider med Serena Williams- kollapsen ändå inte oväntad

Serena Williams dallrande nerver blev till slut hennes fall

I historieböckerna kommer det bara stå att 43-rankade italienskan Roberta Vinci fredagen den 11 september 2015 krossade Serena Williams dröm om en Grand Slam.

Sett till kalla fakta stämmer uppgiften.

Italienskan vann ju med 2-6, 6-4, 6-4.

Men alla som såg matchen kan tillföra något viktigt till dessa fakta: att det i själva verket var Serena Williams som slog ut sig själv.

Jag ska inte påstå att det låg på lut men har liksom så många andra flaggat för risken att den snart 34-åriga amerikanskans dallrande nerver skulle kunna bli hennes fall.

Så blev det ikväll när nerverna svek henne totalt mot en spelare som var tillräckligt bra och kylig för att utnyttja läget.

Några siffror som beskriver matchen:

Vinnande slag: Williams: 50. Vinci: 19. Oprovocerade misstag: Williams: 40. Vinci: 20.

Matchen var alltså helt i händerna på Serena Williams.

På många av de poäng som hemmafavoriten inte bjöd på spelade hon istället lamslaget och hennes normala baslinjefyrverkeri var utbytt mot fuktskadade ettöressmällare som italienskan hanterade.

I det lägre tempot kunde Roberta Vinci – som inte tagit set i deras fyra tidigare möten – med sitt variationsrika spel avslöja att Serena Williams är mycket sårbar då hon mot denna typ av motstånd spelar på 50-60 procent av sin kapacitet.

Självklart ska Vinci ha cred. Framför allt därför att hon lyckades hålla nerverna i styr då hon vid 5-4 servade för matchen. Att hon varit kylig fram till dess är en sak men att inte darra fyra poäng ifrån årets i särklass största skräll är något annat. Starkt gjort och kanske har italienskan sin stora rutin att tacka.

Hur känner sig Serena Williams så här några timmar efteråt? Kanske som Usasin Bolt skulle göra om han med möjligheten att skriva historia ledde ett 100 meters-lopp i 95 meter för att sedan snubbla.

Osvuret är bäst då det gäller Serena Williams men visst känns det som att detta var hennes sista chans att ta en Grand Slam och det även om hon fortsätter att dominera stort i ytterligare några år.

Det blev 26 raka segrar i årets Australien Open, Franska mästerskapet, Wimbledon och US Open. Bara två segrar återstod för att hon skulle bli första spelare sedan Steffi Graf 1988 att ta en Grand Slam.

Med Roberta Vinci i semi och Flavia Pennetta i final var det uppdukat för Serena Williams.

Jag hoppades verkligen att hon skulle lyckas. Främst för hennes egen skull. För fem år sedan kämpade hon under några dygn för sitt liv. Detta sedan hon drabbats av blodproppar i lungorna. När läget stabiliserats kunde Williams så småningom fortsätta rehabiliteringen efter sin svåra fotskada. Bara några veckor efter Wimbledon-titeln 2010 skar hon upp ena foten efter att ha trampat på glas. Hon var borta från tennisen i ett år och det fanns stunder då Williams trodde att karriären var över. Hon kom tillbaka, radade upp Grand Slam-titlar och var i US Open så nära att göra det som så få spelare lyckats med.

Också för tennisen hade det varit stort om Williams gått hela vägen på Flushing Meadows i New York.  Hon är en ikon som ger sporten enorm uppmärksamhet världen över och med med en Grand Slam på meritlistan hade hajpen runt henne blivit om möjligt ännu större.

På lördagen möts Roberta Vinci och Flavia Pennetta i US Open-final.

Det är kul för dem.

Och för italiensk tennis.

Upp till bevis för Federer i nattens US Open-semifinal

Federer siktar på sin första US Open-final sedan 2009

Världstvåan Roger Federer har inte tappat set på sin väg till nattens US Open-semifinal.

Men är den 34-årige schweizaren i själva verket fullt så bra som det sett ut?

Svar i natt då det är upp till bevis för honom mot kompisen och landsmannen Stanislas Wawrinka.

Det är klart att Federer i sina fem första matcher på Flushing Medaows varit precis så bra som det sett ut. Men vad jag menar är att det kan bero på att motståndet varit av slaget att den 17-faldige Grand Slam-segraren haft tid och utrymme att kunna glänsa lika mycket som på storhetstiden.

Om han kan göra det även mot de svåraste konkurrenterna eller om han då hamnar i den tidsnöd som får spelet att hacka återstår att se.

Det råder inget tvivel om att Federer såväl förra säsongen som denna spelat bättre än 2013 och det har bland annat resulterat i två raka Wimbledon-finaler. Men kalla fakta är också att hans senaste Grand Slam-titel daterar sig till juli 2012 (Wimbledon)

Wawrinka har inte imponerat rakt igenom i årets fjärde Grand Slam-turnering vilket med tanke på semifinalen är just det –  imponerande.

Under Magnus Normans ledning har schweizaren gått från att vara en mycket skicklig spelare som kunde svara för enstaka skrällar till en etablerad toppspelare som tar sig fram även då spelet inte stämmer riktigt som det ska.

I några av sina fem första matcher var det som om världsfemman tappade fokus och blev loj för att sedan hitta koncentrationen och tändningen som krävdes.

I natt finns inget utrymme för bristande koncentration hos Wawrinka som vann senaste mötet (kvartsfinalen i årets Franska mästerskap) mot Federer men ligger under med 16-3 inbördes och som förlorat samtliga deras elva tidigare möten på hardcourt.

**

Semifinalen bjuder också på ett svenskmöte mellan coacherna Magnus Norman och Stefan Edberg.

Visst är det fantastiskt att dessa två – samt Jonas Björkman, Magnus Tideman och ytterligare några coacher – ser till att svensk tennis fortfarande låter höra tala om sig i stora sammanhang. Sättet på vilket Magnus slipat Wawrinka till en diamant är helt enastående. Stefans bedrift att ge historiens bäste spelare ett tydligt lyft är också mycket imponerande. Men hur mycket de än gnuggar volley kommer Federer aldrig att bli lika effektiv vid nät som svensken var.

**

Världsettan Novak Djokovic har 13-0 inbördes mot semifinalmotståndaren och titelförsvararen Marin Cilic. Oavsett utgång nu kommer Cilic nog att vara nöjd med sin turnering. Han kom för första gången i karriären till en turnering med 2000 poäng att försvara med allt vad det innebär av press som kan bädda för tidig sorti och jätteras på rankningen.

**

Räknat från US Open 2012 ser de fyra semifinalisternas främsta Grand Slam-meriter ut så här

Djokovic: Fyra titlar och ytterligare fem finaler.

Wawrinka: Två titlar och två semifinaler.

Cilic: En titel och tre kvartsfinaler.

Federer: Två finaler och tre semifinaler.