Luckan bakom Ymer oroar inför ödeskvalet i Davis Cup

Rätas ut i Futures?

Som väntat får Sveriges Davis Cup-lag möta Danmark i höstens ödeskval.

Det står klart sedan danskarna alldeles nyss förlorat dubbelmatchen mot Spanien där Rafael Nadal och David Ferrer visade vägen med segrar i fredagens inledande singlar.

Att även Sverige ska ha 3-0 mot Danmark efter dubbeln är föga troligt.

Även om svenske kaptenen Fredrik Rosengren har ett på papperet starkare lag än sin kollega Kenneth Carlsen tycker jag att matchen (30 oktober-1 november) är av typisk 50-50-karaktär.

Precis som då lagen för två år sedan möttes i Helsingborg står en division I-plats på spel.

Den gången hade danskarna 2-0 efter fredagens singlar innan dubbelparet Robert Lindstedt/Johan Brunström inledde vändningen. Den fortsatte genom Markus Eriksson – som låg under med 1-2 i set mot danske ettan Frederik Nielsen – innan Elias Ymer avgjorde med seger mot Martin Pedersen som hade slutat satsa men dammade av grejerna för att hjälpa sitt lag i kvalet.

Jämfört med matchen då är de båda lagens singelettor Elias Ymer och Frederik Nielsen betydligt bättre nu. Med reservation för skada eller sjukdom blir dubbelparen identiska med 2013. Fördel Lindstedt/Brunström mot Nielsen/Thomas Kromann.

21-årige Mikael Torpegaard har ersatt Pederen som tvåa bakom Nielsen. Torpegaard är rankad 909, har tio svenskar före sig på listan och förlorade i sin senaste tourtävling mot Daniel Appelgren som är 15:e bäste svensk.

På papperet är alltså i synnerhet Elias Ymer men också den svenske singeltvåan – och det oavsett vem Rosengren tar ut – skyhög favorit mot Torpegaard.

Problemet är att rankning ofta väger lätt jämfört med andra faktorer som spelar in i just Davis Cup. Det handlar bland annat om den ovana pressen att spela för sitt land och för sitt lag. Även rutinerade spelare klappar ibland igenom och för en oerfaren spelare blir DC-pressen i kombination med ett – sett till skillnad i rankning - tungt favoritskap en mycket tuff utmaning.

Bortaplan gör det inte lättare.

Danskarna kommer att på bästa sätt utnyttja fördelen att som hemmalag få välja underlag och bollar.

Räkna med snabba förhållanden som passar Nielsen långt bättre än Ymer och som dessutom innebär att utpräglade grusspecialisten och solklare Sverigetvåan Christian Lindell skulle bli en chansning eftersom han med sina yviga svingar inte hinner med på snabba underlag.

Å andra sidan är frågan vad Rosengren har för gångbara alternativ då övriga spelare inte svarat för några imponerande resultat – oavsett underlag.

Förhoppningsvis dyker det upp en – ja, gärna några stycken – kandidater till DC-spel under den närmaste månaden då det först spelas två Futures – Falun och Danderyd – och därefter kval till If Stockholm Open.

**

Orkar Murray en lång match mot Tomic?

Dagens dubbel i semifinalen mellan Storbritannien och Australien blev en nagelbitare. Världstrean

Andy Murray lyckades inte serva hem segern vid 6-5 i fjärde set där han och brorsan Jamie inte heller förvaltade en matchboll i tiebreak. Att det ändå slutade med hemmaseger inför 8000 jublande åskådare i Emirates Arena berodde till stor del på Lleyton Hewitts partner Sam Groth som inte stod pall trycket i skiljeset. 2-1 till britterna och Murray inleder söndagens spel mot utvilade australiske ettan Bernard Tomic.

**

Vad härligt det är att inte bara helgens Davis Cup-semifinaler lever på söndagen utan att spänningen inför de avslutande singlarna finns kvar även i samtliga åtta kvalmatcher till nästa års Elitdivision. I nio av matcherna var det tack 1-1 efter fredagens singlar garanterad spänning även på söndagen. Undantaget: kvalmatchen mellan Schweiz och Holland. Roger Federer och Stanislaw Wawrinka hade skaffat Schweiz 2-0 inför dubbeln där Federer/Marco Chiudinelli vid 2-1 i set var på väg att ,göra söndagens avslutande singlar betydelselösa. Men Thiemo de Bakker/Matwe Middelkoop såg med sin vändning till att hålla matchen vid liv.

Nadal eller Nielsen nästa ? - Elias Ymer får svaret i helgen

Nadal skapar tennisfest i Danmark

Tennisfesterna avlöser varandra.

Bara fem dagar efter US Opens avslutning är det i helgen dags för Davis Cup.

Två semifinaler i Elitdivisionen och mängder av kvalmatcher står på programmet.

Och hur kul är det egentligen frågar sig kanske många med tanke på att den anrika lagturneringen ha tappat en del av sin tidigare magnetism på såväl spelare som tennisfans.

Så är det utan tvivel och under ett antal år har det diskuterats kring hur Davis Cup ska återfå sin tidigare höga status. Jag menar att spel vartannat istället för som nu varje år skulle göra turneringen mer attraktiv och det finns mängder av andra förslag varav merparten bygger på en förändring i strukturen.

Ibland händer det ändå att det globala intresset för turneringen ökar av en speciell händelse. Så var det till exempel förra året. Finalen mellan Schweiz och Frankrike hade under normala förhållanden varit en stor angelägenhet för finalnationerna medan resten av världen på sin höjd skulle ha noterat resultatet. Men med Roger Federer i leken blev Davis Cup-finalen hett nyhetsstoff i sportsändningarna och långt fler än de redan tennisfrälsta gladde sig åt att tidernas störste spelare kunde lägga också en DC-titel till meritlistan.

En av helgens matcher har förutsättningar att sticka ut och väcka intresse även utanför de två berörda länderna.

Jag tänker på Elitdivisionens semifinal mellan Storbritannien och Australien. Här talar vi om två av Davis Cup-historiens segerrikastaste nationer med en fantastisk tradition att leva upp till, även om det just i britternas fall handlar om en tradition som varit på väg att falla i glömska.

Storbritannien har nio Davis Cup-titlar men den senaste så långt tillbaka som 1937.

För bara fem år sedan var britterna ytterst nära att degraderas till division III och nu har Andy Murray & Co möjlighet att spela fram öriket till dess första DC-final på 37 år.

Intresset på hemmaplan är enormt. Då 8 000 biljetterna till Emirates Arena i Glasgow såldes slut på bara några minuter. Den skotske världstrean kommer med all sannolikhet att spela både singel och dubbel. Hemmalagets singeltvåa blir 300-rankade Dan Evans som går in istället för fotskadade Kyle Edmund.

Australien har 28 Davis Cup-titlar - den senaste för tolv år sedan – och är framme i semi för första gången sedan 2006. Bernard Tomic och 19-årige stjärnskottet Thanasi Kokkinakis spelar singlarna men säkert kommer veteranen Lleyton Hewitt att kliva in i handlingen på söndag.

Elitdivisionens andra semifinal spelas mellan Belgien och Argentina och utöver det avgörs en rad kvalmatcher, bland annat då åtta till just nästa års Elitdivision.

Men för svenskt vidkommande är det då betydligt intressantare att vända blicken mot division I-kvalet mellan Danmark och Spanien. Förloraren där möter i slutet av oktober Sverige i ödeskval där förloraren flyttas ner i division II.

Elias Ymer

Bollen är rund, i Davis Cup har spelarnas rankning ingen betydelse och allt kan hända – visst, så är det men någon som på allvar tror att Frederik Nielsen och hans lagkamrater ens ska kunna skaka Spanien? Gästernas DC-kapten Conchita Martinez lämnar inget åt slumpen utan ställer upp med Rafael Nadal och David Ferrer i singlarna. Så visst kan Sverigeettan Elias Ymer och de övriga i laget ställa in sig på en Danmarksresa.

Självklart bli helgens match en stor upplevelse för de danska spelarna och för dansk tennis i stort.

Ja, det är den största DC-match laget spelat sedan 1995 då Sverige med Stefan Edberg och Jonas Björkman i singlarna var på besök.

Hur det gick?

3-2 till Sverige som vände 0-2.

Williams slår GS-rekordet men Djokovic når inte dit

SvD i dag

Han spelade hem tre titlar och var i ytterligare en final.

Hon tog tre tre titlar och nådde semifinal i den fjärde turneringen.

Världsettorna Novak Djokovic och Serena Williams har stått i en särklass under Grand Slam-året 2015.

Inget talar för att annat än att de båda kommer fortsätta regera de närmaste åren. Williams fyller snart 34 år och låt säga att hon har motivation att fortsätta i ytterligare tre säsonger.

Säkert kommer hon att drabbas av några mentala genomklappningar likt den mot Roberta Vinci i US Open-semifinalen men det kan inte hindra amerikanskan från att bli segerrikast i proffseran. Lågt räknat kommer hon att lägga ytterligare sex Grand Slam-titlar till de nuvarande 21 och med bred marginal passera Steffi Grafs 22.

Anlitar Williams en mental coach som gör att hon får så bra ordning på nerverna att hon inte spelar på under 70 procent av sin kapacitet blir det ännu fler titlar.

Kan Djokovic bli segerrikare än Roger Federer?

Frågan väcks naturligtvis efter måndagsmorgonens storslagna final (6-4, 5-7, 6-4, 6-4) på Arthur Ashe-stadium i New York.

Titeln var den 28-årige serbens tionde i dessa sammanhang. Sett över de 21 senaste Grand Slam-turneringarna har han spelat hem nio titlar och varit uppe i ytterligare sju finaler.

Även om Djokovic inte dominerar fullt lika eftertryckligt som Williams gör inom damtennisen är han överlägsen världsetta. Årets facit mot de övriga på topptio är 21-4 och Paris-segraren Stanislas Wawrinka är den ende som fått honom på fall i Grand Slam.

Ändå tror jag inte att Novak Djokovic avslutar karriären med fler Grand Slam-titlar än Roger Federer (17).

Jämnårige Andy Murray är redan ett hot och har gott om utrymme att utveckla sin offensiv ännu mer, när han väl tar sig ur årets svacka kan Rafael Nadal sätta käppar i hjulet och det kan även Wawrinka göra. Spelare som Tomas Berdych och Milos Raonic har vapnen som krävs och spelar de på topp samtidigt som Djokovic har en sämre dag på jobbet...

Roger Federer då?

Då jag för två år sedan skrev att schweizaren tagit sin sista Grand Slam-titel kändes det inte som att sticka ut hakan. Så känns det nu. Den 34-årige världstvåans lyft i US Open var turneringens största behållning. Han är snabbare, offensivare och har en starkare defensiv än på flera år. Mest iögonfallade var hans nya taktik i returtagningen där Federer ibland tog position mycket nära servelinjen och mötte serven på uppstuds. Begreppet SABR (Sneak Attack By Roger) bär coachen Stefan Edbergs signatur.

Federer storspelade i finalen och det hade säkert räckt mot alla andra.

Förutsättningen för att den populäre veteranen ska kunna få ytterligare en inteckning i någon av tennisens fyra mest åtråvärda bucklor är att han slipper möta just Djokovic – serben som övertagit Nadals roll som Federers spöke.

Fotnot: Artikeln är publicerad i dagens SvD

Den fruktade ryssfemman upphör aldrig att fascinera

Såg till att Sovjet bland annat tog åtta VM-guld på 80-talet

 "The Big Red Machine", "Superfemman", "Röda Armén", "Drömfemman" - kärt barn har många namn.

Men det var egentligen först långt efter splittringen av hockeyns förmodligen bästa formation genom tiderna som vi förstod att uppskatta den fullt ut. Under storhetstiden på 1980-talet var den bara fruktad. Den sågs som en monstruös maskin vilken manglade allt som kom i dess väg. I själva verket var femman inte bara effektiv utan visade också upp ett mycket vackert och variationsrikt spel.

Det talades nästan alltid enbart om kollektivet, sällan om de fem individerna – Alexander Kasatonov, Vjatjeslav Fetisov, Vladimir Krutov, Igor Larionov och Sergej Makarov - som gjorde femman till vad den var.

Även om det under åren gjorts flera bra dokumentärer om ”Superfemman” ser jag fram emot kvällens Dox.

Dokumentären väcker dessutom minnen till liv hos de flesta av oss som blivit till åren. Hur många gånger dukades det inte upp med bira och chips framför tv:n, för nu minsann skulle ryssarna få däng. Sen blev det samma gamla visa – 50 gånger i sträck.

GP:s dåvarande hockeyexpert Peter Linné och jag – då på SvD – samarbetade en del på bland annat VM-turneringarna och av någon anledning fick den fruktade ryske förbundskaptenen Viktor Tichonov ett gott öga till oss. Förstå att vi var nöjda då Tichonov fixade in oss i omklädningsrummet för en intervju med Kasatonov. Det var ytterst sällan de sovjetiska spelarna tilläts ge egna intervjuer och Kasatonov höll alltid lägre profil än sin betydligt mer utåtriktade backkollega Fetisov.
Att Kasatonov var den ende i kvintetten som skulle behålla sin lojalitet mot Tichonov i alla år visste vi förstås inte då men med facit i hand stod det klart att intervjun gett en fingervisning om det. 
Backjätten svarade mest enstavigt och ville inte höra talas om att Tichonov var diktatorisk i sitt ledarskap. Inte heller om att spelarna under elva av årets tolv månader tvingades leva mer eller mindre isolerade från sina familjer och under mycket kontrollerade former. Kasatonov tycktes tillfreds med det mesta. Åter en gång med facit i hand: det var självklart ingen tillfällighet att Tichonov lät oss prata med just Kasatonov.

Det mesta av vad som egentligen hände bakom kulisserna i det sovjetiska lagmaskineriet har blivit mycket omskrivet och omtalat efter det att ”Superfemman” upplöstes.

Ändå kommer säkert Dox-dokumentären ”Red Army” (SVT 1, 21.55) att innehålla berättelser och intervjuer som fängslar.

Började allt här, Becker?

SABR (Sneak Attack By Roger) är begreppet som tennisvärlden talar om och som gör Boris Becker så upprörd.
Varför blir just han det? Är det kanske gamla minnen från Australian Open 1992 som kommer tillbaka?

Så kan drömfinalen bli till en mardröm för Novak Djokovic

Challenge i fredags

Roger Federer ska försöka överrumpla Novak Djokovic med sin nya taktik i returtagningen.

Försöker Djokovic då att träffa Federer med serven?

Det är frågan som får temperaturen att stiga ytterligare inför kvällens drömfinal i US Open.

Egentligen behövs ingen extra krydda till anrättningen. Det är världsettan mot tvåan, två spelare som kan ta ut det bästa av varandra, som har vitt skilda personligheter och som under många år inte hade något till övers för varandra.

Knappt hade förhållandet börjat förbättras förrän Djokovic coach Boris Becker gjorde sitt för att blåsa liv i fedjen. Jag skrev om det häromdagen - Beckers befängda kritik kan leda till upptrappad konflikt - och ikväll får vi se om Djokovic gör som Becker tycker att man ska göra: försöka träffa Federer med serven om schweizaren intar en position nära servelinjen då han ska returnera.

Jag har fortfarande inte hört någon som delar tyskens uppfattning att Federers nya taktik är ett etikettsbrott.

I själva verket är den smart. Genom att returnera på uppstuds kommer den 34-årige schweizaren snabbare fram i nätposition och sätter press på motståndaren. Dessutom lockar han motståndaren att ha så mycket längd i serven att risken för dubbelfel ökar.

Nu kan förstås Federer inte spela så rakt igenom. Dels skulle överraskningsmomentet försvinna och dels ger spelsättet inte sedvanlig säkerhet i returerna.

Frågan är hur Djokovic reagerar om han ser Federer närma sig servelinjen.

Det är möjligt att världsettan håller med sin uppblåste coach att det är ett etikettsbrott men det skulle förmodligen vara mycket oklokt om han försöker sänka den populäre schweizaren med en serve på kroppen.

Federer kommer redan från start att ha en stor majoritet av de drygt 23 000 åskådarna på sin sida och ett osportsligt uppträdande från Djokovic kan leda till publikreaktioner som knäcker den 28-årige serben.

US Open publiken är inte nådig mot dem den ogillar och en spelare som uppträder osjysst mot åskådarnas stora idol lär snart ha känslan av att befinna sig i en mardröm och önska sig bort från Arthur Ashe-stadium.

Hjärtat och hjärnan är oense inför kvällens US Open-final

Federer leder med 21-20 i inbördes möten

Novak Djokovic har förlorat fyra av sina fem tidigare US Open-finaler medan Roger Federer vunnit fem av sina sex tidigare.

Är det bara kuriosa eller en faktor som kommer att spela in då de båda giganterna på söndagskvällen gör upp på Arthur Ashe-stadium på Flushing Medaows i New York?

Jag hoppas att det kommer ha viss betydelse och sticker inte under stol med att hjärtat klappar starkt för den 34-årige schweizaren.

Han är bäst genom alla tider, en sportsman ut i fingerspetsarna och ovanpå det spelar fyrabarnspappan från Basel så elegant och avslappnat att långt fler än vi redan frälsta tennisfantaster njuter av hans artisteri.

Fyrabarnspappa ja. Man kan tycka att Federer kunde ha annat för sig än att försöka bli en ännu bättre spelare. Han är redan segerrikast i historien och har varit världsetta längre tid än någon annan.

Så vad driver honom? Även om målet självklart är att lägga fler titlar till listan är det nog inte själva drivkraften. Den finns i kärleken till sporten.

Mats Wilander – fullkomligt lysande med sina analyser och reflektioner på Eurosport – pratade om det häromdagen. Minns inte hur orden exakt föll men andemeningen i det Wilander sa var att Federer alltid tycks gilla att träna och spela match.

Det kan förstås verka självklart att spelare gör men det räcker väl att gå till sig själv för att inse att det inte alltid är så kul att gå till jobbet. Ja, som i morrn bitti till exempel. Vem knallar med ett leende på läpparna upp klockan sju och bara längtar efter att få dra igång arbetsveckan efter x antal timmars sömn?

X antal timmar=helt beroende på när vi kommer i säng i natt efter drömfinalen som drar igång klockan 22.

Det här med siffror kan man vända på lite hur som helst så att statistiken stödjer ens egen teori.

Ta till exempel det här med Federer och Djokovic skillnad i finalfacit i US Open.

Jag tänker att det kan vara till fördel för schweizaren. Han har vunnit där så många gånger att Arthur Ashe-stadium är som hans vardagsrum där han tar emot sina gäster. Det är tryggt och hemtamt. Djokovic däremot har vid fyra tillfällen tvingats vända i hallen och hur reagerar han om kvällens final utvecklas i samma riktning ? Kanske med ett ”åååh, nej, inte en gång till”, vilket påverkar den mentala styrkan.

Djokovic har 16-14 i inbördes möten på hardcourt

Andra kan naturligtvis hävda att det där resonemanget väger fjäderlätt mot det faktum att Novak Djokovic i år tagit två Grand Slam-titlar och att han spelat hem sammanlagt fyra Grand Slam-titlar efter det att Federer i Wimbledon 2012 tog sin 17:e och senaste titel i dessa sammanhang.

Ytterligare andra kanske menar att den absolut viktigaste siffran är nollan som Federer har i kolumnen över setförluster i årets upplaga.

Klart är att Roger Federer förefaller vara bättre och starkare än på flera år. Stefan Edberg har utan tvivel haft stor inverkan på världstvåans utveckling. Innan Stefan kom in i bilen hade Federer tappat mycket. Jämfört med på storhetstiden hade han blivit både långsam och defensiv. Även om han periodvis glänste i stormatcherna var det en tidsfråga innan Djokovic och Nadal tvingade in honom i de långa bolldueller som i matcher i bäst av fem set fick honom att krokna - förr eller senare.

Nu är Federer rapp i steget. Han spelar offensivt, har kortat ner bollduellerna och mixar upp spelet.

Då jag för två år sedan skrev att Roger Federer tagit sin sista Grand Slam-titel kändes det definitivt inte som att sticka ut hakan.

Nu känns det precis så och jag tar mer än gärna emot en stjärnsmäll på den i natt.

Men känslan är ändå den där som då svenska spelare är inblandade. Vi vill ju så otroligt gärna att de ska lyckas att det är svårt att objektivt bedöma deras möjligheter.
Det går ju inte att bortse ifrån att den 28-årige serben dominerat stort under de senaste åren. Han är bäst. I år har han segrat i Australian Open och Wimbledon och varit i final i Franska mästerskapet. I Wimbledon-finalen besegrade han just Federer som bars fram av åskådarna vilka vädrade skräll då Federer kvitterade till 1-1 i set. Sedan tog Djokovic tillbaka taktpinnen. 3-1.

Hjärtat må klappa starkt för Roger Federer men hjärnan säger Novak Djokovic.

Fotnot: Ska det bli drömfinalens snackis? Återkommer till den frågan senare i dag.