Med hjälp från världsettan tar hon i dag titeln i Paris

Framme i karriärens andra Grand Slam-final

Hur ska överlägsna Serena Williams kunna övervinna både sina egna nerver och fjärderankade Garbine Muguruza?

Jag blir svaret skyldig och håller den 22-åriga spanjorskan som favorit – om än knapp sådan – i lördagens final i Franska mästerskapet.

Hjärtat klappar för Williams. Jag önskar att hon fick den där efterlängtade 22:a Grand Slam-titel som skulle göra att hon tangerade Steffi Grafs rekord under proffseran. Det handlar inte så mycket om rekordet i sig utan om en önskan att Williams ska slippa den där pressen som gör henne panikslagen och ångestfylld.

Visst, idrott handlar i mångt och mycket om att kunna hantera press och vara mental stark. Att spelare ibland drabbas av gummiarm hör till liksom att djupdykningar kan komma i stora finaler.

Det är en sak. Men Williams psykiska mående under matcherna förefaller stundtals vara av ett annat och svårare slag.

Även om Williams tappat bara ett set på väg till finalen har det stundtals varit en mardröm att se henne i de två senaste matcherna.

Efter semifinalen mot sensationen Kiki Bertens bekräftade den 34-åriga amerikanskan ryktet att hon besväras av en muskelskada, dock utan att ge en mer detaljerad information.

Ännu mer besväras hon av de svajiga nerver som förra året stoppade henne från en Grand Slam och som fick henne att underprestera också i årets Australian Open-final mot Angelique Kerber.

På ett sätt är det förstås bra för damtennisen att den 21-faldiga Grand Slam-segraren ofta spelar på runt 60 procent av sin kapacitet – även om hon inte heller på den nivån har problem med flertalet motståndare finns det ändå ett antal som kan pressa henne eller till och med vinna.

Muguruza är en av dessa. Precis som Williams är hon som bäst då hon dikterar spelet och hon vann deras enda tidigare möte på grus i Paris för två år sedan (Williams leder 3-1).

Spanjorskan är första topp-10-spelare som Williams ställs mot i årets turnering och hon har mer rutin från stora sammanhang än Ylia Putintseva och Kiki Bertens som gav Williams bekymmer i kvart och semi.

Lider av rädslan att förlora

Eller rättare, det var amerikanskans balansakt på gränsen till total genomklappning som bäddade för bekymren. Störst var dessa mot 21-åriga Putintseva som hade första set och breakbollar vid 4-4 i andra.

Muguruza har redan spelat en Grand Slam-final, just mot Williams i fjolårets Wimbledon då världsettan vann i raka set.

Det känns som att Muguruza – förutsatt att Williams dippar - är mogen för sin första Grand Slam-titel vilken skulle göra henne till första spanjorska att ta titeln sedan Arantxa Sanchez Vicario 1998 spelade hem sin tredje titel på Roland Garros.

Så nu går väl Williams ut och visar varför hon är överlägset bäst...

30 år sedan bollkonstnären tände sin stjärna i grus-VM

En av svensk tennis största underhållare

Sammanlagt 13 svenskar fanns i startfältet på Roland Garros – fyra av dem låg topp-10.

Men nej, det kom inte att handla om tvåan Mats Wilander, sjuan Stefan Edberg, åttan Joakim Nyström eller nian Anders Järryd.

Huvudrollen togs istället av en skånsk bollkonstnär som snart skulle fylla 23 år och visserligen inte var okänd men ändå ett oskrivet kort i de största sammanhangen.

I år är det 30 år sedan Mikael Pernfors slog tennisvärlden med häpnad då han i Franska mästerskapet radade upp segrar mot etablerade stjärnor och till slut stod öga mot öga med fruktade världsettan Ivan Lendl i finalen.

Roboten tog titeln men artisten vann publikens hjärtan.

– Bästa minnet är nog helheten av att få uppleva allt det innebär att få gå till final i en Grand Slam. Uppmärksamheten, känslan av att slå några av de bästa spelarna i världen på en av största scenerna, säger Pernfors till Challenge.

Även om Micke förstås inte hade räknat med en finalplats trodde han sig på förhand kunna göra en bra insats.

– Jag var ju rankad 27, så jag visste att jag kunde vinna matcher. Började dåligt i första matchen, men lyckades vinna, säger Pernfors som inledde med seger mot hemmafavoriten Olivier Delaitre som fått ett wild card.

Sedan väntade Stefan Edberg. Visserligen inte alls lika framgångsrik på grus som på snabbare underlag men ändå topp-10 med en Grand Slam-titel på meritlistan.

– Hade tur att få ett regnavbrott mot Stefan, annars hade jag nog inte vunnit den. Han hade ledning när vi bröt.

Då regerande mästaren Wilander och utpräglade grusspecialisten Kent Carlsson gjorde sorti i tredje omgången var det nog inte många som trodde på blågul succé. Pernfors fick överraskande sällskap av 101-rankade Ulf Stenlund till åttondel där Micke ställdes mot elfteseedade argentinaren Martin Jaite.

– Det var nog min bästa match, jag vann de två sista seten (båda i tiebreak, min anmärkning)  i duggregn. 
I kvarten tappade han första set men klädde sedan av Boris Becker och även i semifinalen mot Henri Leconte vände Pernfors 0-1.

"Jag fick visst ett porträtt av Lendl i pris", har Pernfors skämtat

Finalförlusten kunde på inget sätt överskugga hans succé och även om Pernfors under karriären nådde fler stora framgångar är 1986 års Franska mästerskap största förklaring till varför han är ett så eftertraktat namn till turneringarna med tidigare stjärnor.

Själv verkar han inte ta det för självklart att bli inbjuden.

– Det är att jag hela tiden nu, spelar i princip bara evenemang med spelare som har mycket större meriter, så man ger nog inte sig själv tillräckligt med credit för att man faktiskt var i final i ett "VM", säger han.

Alla vi som var med då minns hur stort det var. Extra speciellt blev det av att Pernfors hade valt en för svenska spelare så annorlunda väg till tenniscirkusen. Han hade nämligen gått på college och tog året före Paris-finalen sin andra raka seger i collegemästerskapet (NCAA).

Alla ni – och det verkar tyvärr vara många – som viftar bort college som ett bra alternativ till andra typer av satsningar kan lägga Mikael Pernfors ord på minnet:

– Hade jag inte fått chansen att spela collegetennis så hade jag aldrig blivit proffs. Jag tränade en timme i veckan under gymnasietiden!! Ingen trodde på min tennis, inklusive mig själv. 

- Jag hade turen att komma till "rätt" skola direkt. Liten skola, inga förväntningar, mycket bättre spelare än coachen ens hoppats på. Hade turen och "skickligheten"att få komma till University Of Georgia. Hade inte vunnit NCAA första året om det inte varit på hemmaplan i Athens.

Till sist ett konkret råd från 1986 års Paris-finalist:

– Jag påstår att spelare som inte är etablerade på touren bör ta chansen på college. Dels för att att få en utbildning, men även för att bygga sin tennis. Det stöd man får från, i alla fall de större skolorna,  gör det nästan idiotiskt att inte utnyttja tillfället.
Någon som fortfarande rycker på axlarna åt college?
Nej, tänkte väl det.

Det blir Drömfinal i Paris - på ett eller annat sätt...

Hoppas att Stan Wawrinka får göra så här efter semin

Det blir drömfinal i Franska mästerskapet.

Nej, semifinalerna har ännu inte dragit igång på Roland Garros men det kvittar – oavsett utgången av dem har vi en höjdarfinal att se fram emot.

Men det är klart, ett finalpar smäller väl högre än ett annat och rangordningen handlar om tycke och smak. Här min lista:

1. Novak Djokovic-Stan Wawrinka. Den överlägsne världsettan mot titelförsvararen. Att det är en repris på fjolårets final ger extra krydda. Serben har inte varit sitt bästa jag i turneringen, lyfte sig i kvarten mot Tomas Berdych som å andra sidan spelar så stereotypt att han aldrig – nåja, nästan aldrig då – ger Djokovic bekymmer. Djokovic är självklart storfavorit i dagens semi mot överraskningen Dominic Thiem men hur är det med nerverna och humöret om saker börjar gå honom emot då han nu har den där saknade Grand Slam-titeln inom räckhåll? 
Wawrinka tvingades till fem set i första matchen mot Lukas Rosol, har därefter tappat bara ett set och går in till semin mot Andy Murray med tre raka inbördes segrar. 
2. Djokovic-Andy Murray. Världsettan mot tvåan. Det skulle bli fjärde stora finalen mellan dem i år. Djokovic vann i Australian Open och på gruset i Madrid och Murray vann senast, i finalen i Rom där Djokovic hade en lång semifinal i knopp och kropp.
3. Dominic Thiem-Stan Wawrinka. Den 22-årige österrikaren är det där unga, heta namn som tennisvärlden längtat efter och som kan röra om i toppen. Slår ur tacksamt underläge i semifinalen mot Djokovic men kan förstås känna av stundens allvar om han närmar sig jätteskräll.
4. Thiem-Murray. Skottens inledning på Roland Garros var minst sagt trevande. Gnällig och tjurig vann han sina två första matcher i fem set, vändningen i kvarten mot hemmafavoriten Richard Gasquet imponerade desto mer.

Killen som har vad som krävs för att etablera sig i toppen

Thiem är en härlig frisk fläkt i tennistoppen

Han är 22 år, rankad 15, spelar i dag semifinal på Roland Garros och är i mina ögon bland det absolut bästa som hänt sporten på flera år.

Dominic Thiem har inte slagit igenom över en natt men det är under de snart två veckorna på Roland Garros han gjort sig ett namn utanför den trängre kretsen.

Österrikaren är yngste semifinalist på Roland Garros sedan Juan Martin del Potro 2009 och kommer på måndagens rankning att sänka medelåldern på topp-10-listan.

Under de senaste åren har det kommit fram ett antal yngre spelare som tyckts ha potential att snabbt gå in och skaka om bland de etablerade stjärnorna.

Janowicz, Dimitrov, Tomic, Kyrgios är några av dem och visst har de till och från visat tillräcklig kapacitet men inte tillräckligt ofta för att etablera sig i toppen.

•Jerzy Janowicz (långtidsskadad) har hunnit fylla 25 år, är rankad 109 och saknar fortfarande en titel på meritlistan.

•Grigor Dimitrov är också 25 år. Ligger 36:a på listan och det är två år sedan han tog sin senaste av fyra titlar.

•Bernard Tomic är 23 år och har tagit tre titlar, den senaste förra året. Australiern blandar och ger efter vilken sida han vaknat på.

•Nick Kyrgios är 21 år och tog tidigare i år sin första titel. Den oborstade och respektlöse australiern verkar tro att han är guds gåva till sporten och frågan är om han är beredd att lägga ner jobbet som krävs för att nå toppen.

Självklart har Kyrgios -och även de övriga tre - tid på sig att infria alla höga förväntningar som ställ(t)s på dem men ingen i kvartetten visar den mognad och trygghet som Thiem uppvisar.

För två år sedan gick han in på topp-100, förra året tog han tre titlar och redan efter halva denna säsong har det blivit ytterligare tre.

Ännu mer imponerande är hans 41 matchsegrar i år, bara en färre än dagens semifinalmotståndare Novak Djokovic.

Sådana segerrader brukar bara de rutinerade toppspelarna komma upp i, de vars huvuden och kroppar efter många år hittat den där balansen som är nödvändig för att få jämnhet.

Med det inte sagt att en reaktion inte lurar bakom hörnet för Dominic Thiem. Det skulle nästan vara mer anmärkningsvärt om den inte kommer.

Frågan är kanske mer när och hur stark den blir.

Av vad vi hittills sett av den unge österrikaren finns ändå ingen anledning till oro för att han plötsligt bara ska försvinna från toppen.

Att han inför Paris försvarade de 250 poäng som karriärens första titel inbringade i Nice var ett fantastiskt styrkebesked från en så ung och fortfarande orutinerad spelare.

Att Dominic Thiem i sitt team har coachen Joakim Nyström och i sitt register en grym enhandsbackhand gör att mitt hjärta klappar lite extra starkt för honom.

Det gör ont att se Williams drabbas av mental kollaps

"Missade" titeln i fjolårets US Open och årets Australian Open

Hon är överlägset bäst.

Att satsa på henne som slutsegrare i Franska mästerskapet ger väl knappt pengarna tillbaka.

Ändå skulle det vara ett mycket riskfyllt spel.

I dag fick vi nämligen ytterligare ett exempel på att Serena Williams mycket väl kan sätta krokben för sig själv i jakten på en 22:a Grand Slam-titel.

Hon var på väg mot en mental kollaps av samma slag som drabbade henne i fjolårets US Open-semifinal mot Roberta Vinci men lyckades nu krångla sig vidare till semifinal.

Siffrorna 5-7, 6-4, 6-1 mot härligt respektlösa Ylia Putintseva berättar i sig inte om dramatiken i andra set.

Där tappade amerikanskan 4-1 efter att ha drabbats av panik. Hon rörde sig som om det var på äggskal och inte på en fast grusbana och hon spelade så huvudlöst att hon framstod som en nybörjare. Vid ett tillfälle slog hon en pastej och promenerade fram till nät för att spela volley.

Ibland gör det riktigt ont att se Williams spela tennis. Vi kan ju riktigt känna hur hon lider av pressen och av rädslan att förlora.

Den syns i hennes kroppsspråk och ögon.

Hon hade breakbollar emot sig vid 4-4 och om Putintseva inte slagit dubbelfel på Williams andra setboll vid 5-4 är frågan om amerikanskan stått pall till slutet.

Nu var hon överlägsen i skiljeset då tajmingen i slagen satt vilket gjorde att 21-åriga Putintseva inte riktigt hängde med i tempot.

I semi möter Williams sensationen Kiki Bertens. Den 24-åriga holländskan har redan besegrat Williams en gång i turneringen. Det skedde i dubbelturneringens tredje omgång då hon och Johanna Larsson slog ut Serena och hennes syster Venus.

Den överlägsna världsettan är självklart skyhög favorit mot 58-rankade Bertens.

Ändå känns det som långtifrån säkert att hon klarar uppgiften.

Trion som gör att det ändå talas om svensk herrtennis under Franska mästerskapet

Norman och Wawrinka laddar för semifinal

Coacherna fortsätter att hålla uppe svensk herrtennis anseende.

Att två av semifinalisterna i Franska mästerskapet har svensk coach är ett alldeles fantastiskt facit.

Magnus Norman – Paris-finalist 2000 – är med regerande mästaren Stanislas Wawrinka redan framme i semi där världstvåan Andy Murray väntar.

I dag gör David Goffin och Dominic Thiem upp om vem om av dem som för första gången ska vara bland de fyra sista i en Grand Slam-turnering.

Goffin coachas av Thomas Johansson och i den 22-årige österrikarens team finns Joakim Nyström.

Gillar grus bättre som coach

Thomas är med sin titel i Australian Open 2002 Sveriges senaste Grand Slam-segrare i singel och ”Jocke” tog 1986 Wimbledontiteln i dubbel i par med Mats Wilander.

Även om han nådde framgångar på alla underlag var Nyström som starkast på grus och 1985 var han i kvarten på Roland Garros men fick där ge sig i en mycket dramatisk femsetare mot John McEnroe.

Thomas Johanssons Paris-facit? Nej, vi kan väl nöja oss med att konstatera att den tidigare världssjuan hade sina största framgångar på hardcourt och gräs.

De båda coachernas spelare då?

Thiem är säsongens stora utropstecken, har tagit tre titlar och är redan uppe i 40 matchsegrar, bara en efter ledande Novak Djokovic.

Veckan före Franska mästerskapet tog österrikaren titeln i Nice och med tanke på att han fortfarande är ganska orutinerad undrar jag hur länge bensinen räcker. Så här långt syns inte några tecken på läckage vilket är oerhört imponerande och vilket också lovar stort inför framtiden. ”Alla” unga spelare kan nå enstaka stora framgångar men att som Thiem följa upp dem på sättet han gjort är mycket sällsynt.

Själv lirat kvart i Paris

David Goffin, 25 år, hade fram till mars aldrig varit i semi i en Masterturnering då det lossnade för honom också i större sammanhang med semifinaler i både Indian Wells och Miami. Under våren har han blandat och gett på gruset där kvartsfinalen i Rom är bästa resultat.

Segraren i dagens kvartsfinal tar steget in på topptio och möter i semi storfavoriten Novak Djokovic eller Tomas Berdych.

Den 115:e upplagan av Franska mästerskapet är den första sedan 1972 där Sverige inte har någon spelare på herrsidan.

Även om den blågula coachsuccén inte gör saknaden av svenska spelare mindre innebär den att omvärlden inte glömmer bort svensk herrtennis.

Det känns skönt.

Utmärkelsen till Fair Play TK bör sporra tennis-Sverige

Klubbchefen Janne Immonen har anledning vara stolt

Fair Play TK fortsätter att utmärka sig – på allra bästa sätt.

Klubben har i flera avseenden varit ledande i svensk tennis under ett antal år och äras nu även i andra sammanhang.

I konkurrens med närmare 550 föreningar har Fair Play tilldelats utmärkelsen Årets förening i Malmö 2016.

Klubben har det senaste året tagit sju SM-guld av åtta möjliga, satt nytt medlemsrekord ( 2 950 medlemmar), har i sin breddverksamhet runt 1 600 elever och ungefär 120 företag i företagsnätverket.

– Det är en oerhörd ära för oss som förening att få denna utmärkelse i Malmö med tanke på att Malmö bland annat har blivit utnämnt till Sveriges bästa idrottskommun två år i rad att att det här finns många välorganiserade och högpresterande föreningar, säger driftige klubbchefen Janne Immonen i ett pressmeddelande. 
Challenge säger grattis till Immonen, ordföranden Mats Nilsson och till alla andra som gör Fair Play till vad den är – ett föredöme i svensk tennis.

Självklart saknar flertalet av landets klubbar möjlighet att bygga upp en verksamhet som ens kommer i närheten av den i Fair Play. Men det starka ledarskapet, engagemanget och entreprenörsandan går att ta efter även i de minsta av klubbar.

Att Fair Play nu äras även utanför tennisfamiljen sänder en positiv och förhoppningsvis också sporrande signal till alla i svensk tennis.