Släng bort snuttefiltarna - och minska tiden för vila

Murray är lite kinkig  och behöver tröst

En ny brittisk forskarstudie presenterar idag häpnadsväckande fakta om tennisspelarnas utveckling under åren.
Professor Dick Sweat och hans forskarlag kan påvisa att dagens tennisspelare svettas mer än tre gånger så mycket som sina föregångare.
Eh, nej, jag skämtar förstås.
Men varför behöver då Andy Murray och alla - nästan - de andra torka sig med handduk mellan i stort sett varenda poäng när det för tidigare generationers spelare räckte med att använda handduken i sidbytena?
Svar: Det finns ingen som helst anledning. Det är enbart en ful och helt onödig vana.
En spelare som just sett sin motståndare slå ett ess hinner på den korta tiden naturligtvis inte bli så svettig att han behöver ta till handduken.
Ändå sker det gång efter gång.
Det drar faktiskt ett löjets skimmer över vissa matcher och handdukarna verkar ibland tjäna mest som snuttefilt.
Självklart går det att förstå om en spelare torkar av sig efter att ha trillat på gruset eller kanske till och med efter en riktigt lång bollduell men låt det stanna vid det.
Och låt handdukarna ligga kvar vid stolen. Det har fungerat genom alla tider och skulle göra det också nu.

"Jag når inte handduken"

Men nej, nu måste bollkallarna springa fram för att lämna över handduken, få tillbaka den och lägga den i hörnet.
Spelarna har 25 sekunder på sig mellan poängen och den tiden räcker definitivt för att de ska hinna gå fram till sin stol, torka av sig och sedan göra sig redo att serva och returnera.
Visst, spelarna har naturligtvis rätt att utnyttja tiden på sättet de anser bäst men just att de ägnar så stor del av tiden åt det eviga torkandet visar att tiden mellan poängen kan kortas.
Men inte ens 25 sekunder räcker för till exempel Rafael Nadal som ofta drar över tiden. Det är ett regelbrott och ska först rendera varning. Men tyvärr är flertalet domare mycket undergivna de största stjärnorna och därför klarar sig Nadal undan. Visst, han får en varning då och då men det verkar mest vara för syns skull.
Hans motpol är Nick Kyrgios. Det finns mycket att säga om den skandalomsusade australiern men ingen kan i alla fall beskylla honom för att dra benen efter sig.

"Jag vågar inte kolla hawkeye"

Kyrgios match i Wimbledon mot tysken Dustin Brown gick i en rasande fart mellan poängen. (Ja, det blev nästan för mycket av det goda. Att en spelare inför en viktig poäng tar lite extra tid på sig för att samla koncentrationen är ju naturligt).
Men deras match är ändå undantaget som bekräftar regeln.
Tänk så mycket dötid som skulle gå bort om tidsgränsen sattes till förslagsvis 15 sekunder. Jag tror att såväl åskådarna på plats som tv-tittarna skulle uppskatta ett högre matchtempo.
Lek med tanken att en spelare under en match har en viss tid till sitt förfogande och att han eller hon får förfoga fritt över den tiden. Då skulle en servare som märker att motståndaren är ur balans kunna skynda på rejält och med det också spara tid som kan användas senare i matchen.
Nej, jag vet, det är kanske inte praktiskt genomförbart eftersom det skulle kräva för mycket fokus på tiden och vad skulle hända om en spelare gjort slut på sin tid då det står 4-4 i skilje?
Men att korta tiden mellan poängen och få stopp på det där ständiga torkandet är inte bara praktiskt genomförbart – det skulle också gynna sporten.

Så in i Norden bra, Johanna!

Dragplåster nästa vecka i Båstad

Johanna Larsson är inte längre bara Sveriges bäst rankade spelare – nu är hon bäst även i Norden.
På veckans färska rankning hittar vi Johanna på 55:e plats medan danskan Caroline Wozniacki tappat femton placeringar och nu är 60:e namn på listan.
Sverigeettan är titelförsvarare i nästa veckas Ericsson Open och visar fin form inför ankomsten till Båstad. Johanna blev i dag klar för kvartsfinal i WTA-turneringen i Gstaad där några dagars busväder gjort att spelschemat är kraftigt försenat.
Att Johanna nu är bästa svenska i norden är självklart kul men det går inte att undvika frågan vad som egentligen hänt med den tidigare världsettan Wozniacki.
Det kanske är en djupt orättvis beskrivning men det förefaller i alla fall som om Wozniacki under en längre tid varit mer intresserad av att synas på konserter och partyn eller som nakenmodell i Sports Illustrated än att ägna tid åt tennisen. 
Att hon varit skadad under våren har självklart bidragit till raset på listan men för att komma tillbaka till toppen räcker det inte med att hon är skadefri – det krävs både aptit och hårt arbete.
Förhoppningsvis är 26-åriga Caroline Wozniacki inte redan proppmätt.

Någon som anser sig ha rätt att kräva mer av Elias Ymer?

Sverigeettan vet att han måste slita ont för att lyckas - och gör det.

Häromdagen gjorde Elias Ymer vad som stod i hans makt för att besegra spanjoren Albert Montanes i SkiStar Swedish Open.
Det räckte inte.
På väg från läktaren till pressrummet hörde jag flera åskådare som var besvikna eftersom de hade väntat sig mer av Sverigeettan.
Jag önskar att de morgonen efter hade gått ner och ställt sig vid de nedre banorna. På en av dem tränade Elias.
Det handlade om en och en halv timmes hårdkörning med coachen Fredrik "Fidde" Rosengren.
Detaljer nöttes och under den tid jag kollade träningen kommenterade ”Fidde” i stort sett varje slag.
”Gå runt. För nära bollen. Släpp ner. Såja. Gå bakåt. Bra. Gå framåt. Längre fram. Tre bollar till sen får du dricka. Gå runt...”
 Puh!
Elias var trött. Men han borrade ner huvudet och körde på.
Likadant på de övriga träningspass som stod på hans schema den dagen.
Jag blev verkligen imponerad. Men varför? Grabben är ju tennisproffs och det här var för honom en vanlig arbetsdag.
Jovisst, men det visar också hur mycket Elias brinner för sporten. Det är långtifrån alla som dagen efter en förlust gör som han gjorde. 
Vissa hade efter en förlust passat på att testa det nattliv som lockar så många andra ungdomar. Andra hade deppat och slappat på hotellet.
Bara den som är motiverad att bli så bra som möjligt gör som Elias gjorde.

"Fidde" Rosengren granskar sin adept

Rosengren menar att det just efter en förlust är mycket viktigt att göra på det sättet eftersom fokus då hamnar på vad som väntar istället för det som varit. I dagens matchprogram skrev Elias Ymer en krönika där han bland annat tog upp de höga förväntningar han har på sig. Han var bara 17 år då han just i Båstad debuterade på ATP-touren och pressade runt 20-rankade Grigor Dimitrov.
Genast höjdes förväntningarna på Elias och en del trodde till och med att hans karriär skulle gå i raketfart – det trots att det är ytterst sällsynt med tonåringar bland de 100 främsta på rankningen där snittåldern är runt 27 år.
Elias är idag 20 år och rankad 155.
Han avslutar sin krönika så här:
”Jag lovar att jag varje dag gör jobbet för att bli så bra som jag kan”.
Någon som tycker sig ha rätt att begära mer av honom?

Kort men värdefull lektion satte punkt för hans resa

Med lite distans kan Söderlund vara nöjd med veckorna i Båstad

Idag tog äventyret i Båstad slut för stjärnskottet Calle Söderlund - för den här gången.
Han fick en knappt timmeslån och värdefull lektion av 30-rankade portugisen Joao Sousa som vann med 6-3, 6-1.
Söderlund var besviken efteråt och det är ett bra tecken.
Det ska göra ont att förlora och så även i matcher mot betydligt bättre motståndare.
Den 19-årige hemmafavoriten levde i Båstad Challenger (där han var i semi) och i första omgången i SkiStar Swedish Open högt på sin defensiv, den väl utvecklade spelförståelsen och den mentala styrkan.
Tillsammans räcker de där tre viktiga komponenterna en bra bit – men bara på en viss nivå.
På ATP-touren krävs förstås betydligt mer och då i synnerhet mot en spelare av Sousas kaliber. Visserligen hängde Calle med en bit i första set men då motståndaren drev upp tempot hamnade svensken långt bakom baslinjen.
Han tog några kliv fram i andra men har ännu inte de offensiva kvaliteter som krävs.
Calle var besviken och tyckte att han inte kommit upp i sin normala nivå. Det gjorde han i och för sig inte men det berodde ju på att motståndaren inte tillät det.
Jag tycker att Calle Söderlunds resa i Båstad varit i det närmaste optimal.
Först semifinalen i debuten på Challengertouren vilket visar att steget dit inte är så enormt stort.
Därefter seger mot Fred Simonsson i ATP-debuten.
Avslutningsvis en lektion som visar hur oerhört mycket arbete som ligger framför honom.

Känns tryggt med teamet runt hete Calle Söderlund

På torsdagen möter Söderlund andraseedade portugisen Joao Sousa

Stjärnskottet Calle Söderlund är verkligen het – inget snack om den saken.
Han var bäste svensk i förra veckans Båstad Challenger och är ende kvarvarande hemmahopp i SkiStar Swedish Open.
I dag blev han intervjuad inför turneringens sponsorer och han har kunnat se sig själv i stort uppslagna artiklar i några tidningar.
Det är nytt och spännande för honom och det är positivt för både Calle och för svensk tennis.
Och nu kommer ett men...
Men det är också ett gyllene tillfälle för alla lycksökare som finns i den här branschen. Plötsligt vill många vara med på åtminstone ett hörn i Calle Söderlunds karriär. De som inte brydde sig om honom under det år då han var borta efter en operation syns nu gärna i hans sällskap.
Jag mår uppriktigt illa av sådant där och har tyvärr sett det alltför många gånger.
Typexemplet är Daniel Berta som 2009 tog juniortiteln i Franska mästerskapet. Då han några månader senare fick wild card till Swedish Open var han plötsligt omsvärmad. Jag minns inte exakt hur många tränare som tyckte att just han var Daniels coach men det var nästan så många att han kunde haft en coach för varje dag i veckan.
Men alla försvann då motgångarna dök upp och Bertas karriär helt kom av sig.
Då Daniel som bäst hade behövt uppbackning fanns den inte där.
I svensk tennis finns i dag på sina håll en närmast desperat längtan efter att kunna visa upp en ny fixstjärna. Det är förstås inget fel på längtan i sig. Men det blir snett då enda syftet med att peka ut unga talanger som framtida toppspelare är att ge en förskönad bild av tillståndet i svensk tennis.
Vad gäller Calle Söderlund känner jag ändå ingen oro. Han har sin bas på akademin Good to Great och i Joakim Nyström en klok och erfaren coach som nådde världstoppen och som vet vad som krävs för att det överhuvudtaget ska finnas en möjlighet att förverkliga proffsdrömmen.

Challenge 16 maj i år. Läs här

I maj i år berättade Calle Söderlund på Challenge att han i höst ska börja på college. Planen ligger fast efter det att han gått till semifinal i förra veckans debut på Challengertouren och nu är i andra omgången i sin debut på ATP-touren.
Ser vi till vad som hittills hänt i hans karriär är det klokt och sansat att skynda långsamt.
För vad är det egentligen som gjort honom till hetaste namn i svensk herrtennis?
Jo, förra veckan vann han tre matcher mot betydligt högre rankade motståndare. Så här långt denna vecka har han besegrat Fred Simonsson som också gjorde ATP-debut, som han besegrat två gånger tidigare i år och som har en sämre rankning.
Jag skriver inte det för att förta något av Calle Söderlunds prestationer. Absolut inte.
Men det tjänar kanske i alla fall som förklaring till varför det ännu inte är tid att peka ut honom som en framtida stjärna – hur desperat svensk tennis längtan än är.

Lindstedt: "Jag är otroligt glad för att han försökte"

Challenge i går

Som befarat fick årets SkiStar Swedish Open ett snabbt slut för hemmafavoriten Robert Lindstedt.
Challenge kunde i går avslöja att Lindstedts dubbelpartner Andre Sa skadat ryggen på träning och inte skulle kunna göra sig själv rättvisa – om han ens kom till spel.
Jo, den 39-årige brasilianaren försökte verkligen men en bit in på första set syntes tecken på att han inte skulle kunna slutföra matchen.
Den förstaseedade duon tappade första set mot Facundo Bagnis/Aljaz Bedene och hade 1-0 i andra då Sa tvingades kasta in handduken.
Torbjörn Dencker och jag träffade Robert Lindstedt efter matchen:

Den spanska tennisarmadan har glansdagarna bakom sig

David Ferrer håller sig kvar i världstoppen

Den spanska tennisarmadan är rikligt representerad i årets SkiStar Swedish Open.
Ja, det är som vanligt alltså.
Vi har ju under åren i Båstad blivit bortskämda med spanska toppspelare i startfältet.
Som alltid när man blir bortskämd finns en risk för mättnad och att man inte riktigt uppskattar saker och tings värde.
Lite så tycker jag att det är just med de spanska spelarna i Båstad.
Även om i stort sett samtliga spanska spelare blivit mer allround och inte längre kan kallas utpräglade grusspecialister – vilket också beror på att de andra underlagen blivit långsammare – så är flertalet av dem starkast på just grus.
Det borgar för grustennis av mycket hög klass det skulle inte alls förvåna om en spansk spelare på söndag står som segrare på centercourten på söndag.
Tidigare världstrean David Ferrer  gör sin nionde start i SkiStar Swedish Open och berättar här bland annat om sitt bästa minne från turneringen:

34 år gammal håller sig Ferrer kvar i toppen och även om två år yngre tidigare världssjuan Fernando Verdasco gått kräftgång på listan har han kapacitet att slå till med något stort vilket årets titel på gruset i Bukarest vittnar om.
De två mest profilstarka spanjorerna har i Båstad sällskap av fem landsmän.
Snittåldern på dem är 31, äldst är 35-årige Albert Montanes som i dag slog ut EliasYmer och yngst är Roberto Carballes Baena med sina 23 år. Han är rankad 106 och med det trettonde bäste spanjor på listan. Carballes Baena imponerade förra veckan i Båstad då han gick till final i den nya Challengern.
Där har Spanien en spelare att tro på för framtiden och Torbjörn Dencker och jag har träffat honom:

Av de arton spanjorer som ligger på topp 200 är Carballes Baena alltså den ende under 25 år.
Vad säger det om framtiden för spansk tennis?
Med tanke på att snittåldern på topp 100 höjts avsevärt genom åren och nu ligger på runt 27 år kan man förstås tycka att det ringa antalet unga spanjorer bland de 200 främsta på listan inte ger någon som helst fingervisning om vad som är att vänta.
Men det gör det i åtminstone ett avseende. Vi ser definitivt ingen tänkbar efterträdare till Rafael Nadal eller någon som en dag ska kunna nå David Ferrers höjder.
Säkert kommer Spanien även i framtiden att få fram ett stort antal topp 100-spelare som tar hem titlar men den där fruktade armadan som under åren skördat så stora framgångar lär snart att vara kraftigt försvagad.
Glansdagarna är över.