När DC-hjältarna buades ut försvann magin runt Sveriges mest framgångsrika landslag

Våren 1983 påbörjade Sveriges Davis Cup-lag den fantastiska resa som gav sju raka finaler.
Till helgen spelar Sverige ödeskval -för fjärde året i rad.
Inför den svåra bortamatchen mot Israel kommer jag i tre delar skildra hur svensk tennis förvaltats sedan storhetstiden och hur det återspeglar sig i Davis Cup-lagets förvandling från stormakt till lilleputtnation.
-
Vi skrev december 1988 och inför ett fullsatt Scandinavium i Göteborg spelade Sverige DC-final för sjätte året i rad.
Inför mötet med tyskarna hade Sverige förlorat bara två av de 22 senaste matcherna, laget var svensk idrotts mest framgångsrika alla kategorier och de folkkära stjärnorna satte en ära i att spela för sitt land.
Svensk tennis blomstrade, Mats Wilander hade under säsongen segrat i Australian Open, Öppna Franska och blivit förste svensk att triumfera i US Open, Stefan Edberg hade tagit sin första av två Wimbledon-titlar och med de båda smålänningarna i laget gällde svenskarna som klara favoriter mot Boris Becker & Co.
Redan efter två dagar stod gästerna som segrare och ändå återstod det stora bakslaget.
Med knappt en vecka kvar till julafton och i den arena där svenskarna fyra år tidigare hyllats efter finalsegern mot USA vände sig åskådarna mot hemmafavoriterna som lämnade walk over i sista singeln.
Även om matchen var avgjord förväntade sig publiken att få valuta för sina dyra biljetter även sista dagen. Men bara Stefan Edberg tog sitt ansvar och trots vädjanden lyckades DC-kapten Hans Olsson inte få någon spelare – några hade haft en sen utekväll och Kent Carlsson var skadad – att ställa upp i femte matchen.
Olsson greppade mikrofonen och bad publiken om förståelse men hans ord dränktes snabbt av burop och busvisslingar och dagen efter möttes kaptenen och hans spelare av svarta tidningsrubriker.
Glorian som funnits runt de svenska tennisproffsen var borta, populariteten rasade och sponsorerna drog öronen åt sig.
Att gruskungen Kent Carlsson var den ende som – åtminstone offentligt – stod upp för Hans Olsson då denne några månader senare fick sparken bara underströk att helyllestämpeln som funnits på laget var borta.
-
Åren 1983-88.
December 1983: 2-3 i bortafinalen på gräs mot Australien.
December 1984: Sveriges andra DC-titel (första kom 1975) bärgas på grus i Scandinavium där USA ställer upp med världsettan John McEnroe och tvåan Jimmy Connors. Henrik Sundström besegrar McEnroe, Mats Wilander kör över Connors och Stefan Edberg/Anders Järryd tillfogar McEnroe/Peter Fleming deras första dubbelförlust i DC.
December 1985: Tyskland lägger in en blixtsnabb matta i finalen men överrumplas av inte minst dubbelparet Mats Wilander/Joakim Nyström och Stefan Edberg vinner den femte och avgörande matchen.
December 1986: Åter kommer svenskarna till korta på gräset i Australien där hemmafavoriterna vinner med 3-2.
December 1987: Sverige använder både hängslen och livrem genom att lägga in grus i Scandinavium mot svaga Indien. Ett set i dubbeln är det enda gästerna får med sig hem.
December 1988: Finalen mot Tyskland är förlorad redan efter dubbeln och några av de svenska spelarna tar en sen utekväll vilket i kombination med Kent Carlssons skada får hemmalaget att lämna w o i sista matchen.
*
I morgon: Så sopades problemen under mattan
Fotnot: Under min tid på SvD skrev jag en artikel från vilket en del av ovanstående material är hämtat.

På tisdagen kan Lindstedt bli klar för ödeskvalet mot Israel

Robert Lindstedt

Runt lunch på tisdagen kan dubbelspecialisten Robert Lindstedt bli klar för Sveriges Davis Cup-lag som till helgen möter Israel i ödeskval.

Lindstedt fanns inte med i den ursprungliga truppen men håller dörren öppen om han åker ut tidigt i ATP-turneringen i Basel.

Det kan han mycket väl göra. Sveriges bäste dubbelspelare kamperar ihop med Michael Venus vars självförtroende säkert fick sig en rejäl törn då han och Mate Pavic utklassades av bröderna Ymer i söndagens Stockholm Open-final.

Lindstedt/Venus möter världsåttan Ivan Dodig och Nenad Zimonjic, tidigare världsetta med 53 dubbeltitlar på meritlistan.

Med Lindstedt i  DC-laget kan Sverige ställa upp med sitt starkaste dubbelpar – Lindstedt/Johan Brunström – och trion Markus Eriksson, Fred Simonsson, Isak Arvidsson kan helt fokusera på att kämpa sig till en plats i den andrasingel som var vikt för nu skadade Mikael Ymer.

Klubbtränare ger sportchefen och DC-kaptenen svar på tal

Den uppmärksammade DN-artikeln

Davis Cup-kapten Fredrik Rosengren och Svenska tennisförbundets sportchef Johan Sjögren har rört upp känslorna i tennis-Sverige. I en uppmärksammad DN-artikel i förra veckan säger Rosengren "totalt mörker" om svensk tennis framtid och såväl DC-kaptenen som sportchefen är kritiska mot mycket i svensk tennis. Jag välkomnar deras frispråkighet och menar att DN-artikeln är viktig  eftersom kritik från de egna leden inte kan viftas bort. Att måla upp en ljus bild för sakens egen skulle är att göra svensk tennis en björntjänst. Håller inte med om allt som Rosengren och Sjögren säger och stämmer absolut inte in i uttrycket totalt mörker vad gäller framtiden. Det finns ljusglimtar.
Många tränare, ledare, spelare, juniorer, föräldrar och andra  i svensk tennis har hört av sig till mig och säger att de känner sig nedtryckta av DN-artikeln. Nu överlåter jag ordet till en av dem som reagerat på artikeln, nämligen Magnus Ennerberg som är tränare på KLTK.
***

Magnus Ennerberg

I samband med DN-artikeln kring svensk tennis så kontaktade jag Henrik Gustavsson på Swetennis och undrade om jag fick skriva ett svar, i samband med artikeln hade jag kontakt med Jonas Arnesen som undrade om texten även kunde läggas upp på hans blogg vilket gör att den dyker upp två gånger på nätet.

Som de flesta andra tennisfantaster så läste jag en artikel i DN kring statusen på svensk tennis. ”Totalt mörker” var rubriken, ett citat från Förbundskapten Fidde Rosengren när han fick chansen i riksmedia att delge sina tankar om svensk juniortennis. Vidare lyfter Fidde sin oro över saknaden av engagemang i svensk tennis och han ifrågasätter om tränare ens kan tänka sig att jobba på helgen utan betalt.

Sportchefen på SVTF, Johan Sjögren, fyller i med sin oro och att det är dags att fokusera på jobbet som görs i klubbarna i yngre år.

Den erfarne tennisjournalisten Jonas Arnesen lyfter fram artikeln på sin blogg där han även ställer frågan hur ”svensk tennis” ska svara upp på denna interna kritik.

Jag blev mycket nyfiken på vad Arnesen menar med svensk tennis i sitt inlägg? Vem är svensk tennis? Menar han att förbundet ska svara på kritiken undrade jag? Då både Sjögren och Rosengren jobbar på SVTF så kändes det märkligt att de skulle bemöta sin egna kritik. Jag messade Arnesen för att få klarhet i detta och fick svaret att ”…alla som berörs av kritiken….”

Då jag kände att jag blev berörd av DN-artikeln på flera plan så valde jag att skriva några funderingar

som jag delar med mig av här.

Saker som jag berörs av i artikeln:

De faktafel som dyker upp i artikeln bland annat, redan andra stycket i ingressen innehåller ett faktafel eftersom Sveriges F18-lag kvalificerade sig för EM-slutspel. I faktarutan läggs även juniorrankingen upp och de har valt att bland annat lägga upp Tennis Europe 16-rankingen som ett exempel, en ranking som för insatta inte har någon tyngd då spelare 15 och år och äldre spelar på junior-ITF nivå och det är väldigt oekonomiskt som svensk att lägga på pengar på TE16-tävlingar. I artikeln är även Rosengren citerad att vi missade slutspel i 12-års klassen, inte så konstigt då vi inte ens hade ett lag med i kvalet efter beslut från SVTF.

Challenge i lördags

Jag berörs också av att när svensk tennis äntligen får chansen att synas i riksmedia så blir det med

citatet ”Totalt mörker” och en bild på tre av Sveriges mest ambitiösa tennisjuniorer. Spelare som dag ut och dag in kämpar för att bli så bra som möjligt, deras familjer som gör enorma insatser tidsmässigt och ekonomiskt för att hjälpa sina barn nå sina drömmar samt tränare som med ett stort engagemang gör allt dom kan för att hjälpa dessa spelare nå nästa nivå. Att en svensk förbundskapten inte kan formulera sig på ett bättre sätt när han får chansen i dessa sammanhang är nedslående.

”Men vadårå, det är ju totalt mörker, Sverige är ju asdåliga” kanske någon tänker då, och det är möjligt att svensk tennis inte levererar resultatmässigt på varken junior eller seniornivå på det sätt som är önskvärt. Men att bara konstatera att allt är dåligt har sällan varit en produktiv väg framåt.

En sak som av vissa ses som ett stort problem i svensk tennis är avsaknaden av engagemang och det egna drivet från spelare och ledare. Dessa påståenden blir verkligen något som berör mig, först och främst för att det är svårt att förstå hur man kan göra sådana påståenden. Svensk tennis är enormt stort med hundratals klubbar utspridda över hela landet, en stor mängd tränare i olika åldrar och tusentals spelare. Det finns INGEN person som bestämt kan säga att det saknas engagemang i svensk tennis, för ingen människa har tid eller möjlighet att besöka alla dessa miljöer och få en korrekt bild.

Det man däremot KAN säga ur ett samhällsmässigt historiskt och psykologiskt perspektiv är att i alla tider så klagar man på ”dagens unga”. De är för lata, de är för ouppfostrade och det var minsann bättre förr. Så att falla in i den typen av resonemang är att gå i en historisk fälla som inte leder någonstans.

Det är rimligt att antaga att det är ett flertal faktorer som gör att svensk tennis ligger efter de bästa länderna i världen. En av de få saker som det finns statistik på är att svensk tränarutbildning är mycket kortare än de flesta länder med starkare spelare, något jag skrivit om tidigare på swetennis. Det innebär ju givetvis inte att jag tror att det är den ENDA anledningen. Flertalet anledningar påverkar ju spelarutbildningen, exempelvis:

• Familjens möjlighet att stötta och hjälpa till med logistik
• Tränarresurser, möjlighet att ha med sig tränare på tävlingar mm
• Tillgänglighet till banor
• Ekonomi; spelarens, klubbens och förbundets
• Skolgång, möjlighet att få tid att träna
• Fysträning, få rätt typ av fysisk träning utifrån spelarens ålder
• Matcher, ett system som möjliggör många matcher där man får möta spelare på sin nivå
• Sparringmöjligheter i den dagliga träningen
• Plus flera punkter till…

I den del av svensk tennis som jag kommer i kontakt med är engagemanget imponerande, spelare och ledare man träffar på tävlingar gör det bästa dom kan för att bli bättre, tävlingsarrangörer som sliter långa dagar för att ge spelarna möjlighet att tävla, alla föräldrar som lägger tid och pengar för att hjälpa sina barn, före detta proffs som startar projekt, akademier och på andra sätt hjälper dagens ungdomar. Jag har haft möjligheten att besöka ett 15-tal länder i min roll som coach och att det i just Sverige skulle vara lägre engagemang på spelare och ledare är främmande för mig.

En sak som gör mig förbryllad kring dessa bitar är den distansering och nästan skadeglädje som dyker upp i kommentarer kring svensk tennis. Om vi skulle bredda tänket kring vilka svensk tennis är kanske vi skulle får en annan jargong och attityd vilket kanske skulle vara mer produktivt? Vi är alla en del av svensk tennis, oavsett om du är spelare, ledare, förälder, publik, osv, och det är vi tillsammans som skapar den miljö vi vill ha.

En sak jag tror svensk tennis skulle kunna göra bättre är att gemensamt jobba fram en tydlighet i rollfördelning. Vems ansvar är det att få fram bra elitspelare? Vilka krav ska ligga på en klubb och dess verksamhet? Vad måste en förälder vara beredd att betala för att få adekvat tennisutbildning? Vad ska förbundets roll vara i en spelarutbildning? Då det ofta återkopplas till att det är i klubben jobbet ska göras borde kanske resurser och förbundets upplägg vara riktat mot att hjälpa klubbarna så att det är möjligt att i klubben göra en internationellt konkurrenskraftig spelarutbildning? Då det finns så mycket engagemang i svensk tennis tror jag på att vi kan lyfta oss rejält, förutsatt att vi gemensamt skapar en tydlighet i svensk tennis där alla finner sin roll.

Jag avslutar min text med att citera artikeln från DN där Stefan Edberg, en av många positiva krafter i svensk tennis, delar med sig av sitt tankesätt, ett tankesätt som skulle vara bra om fler hade…

”Utan att ha alltför mycket inblick i det hela, så har vi en bit kvar förstår jag. Men man måste börja i någon ände och det måste komma underifrån från klubbarna och den vägen. Jag försöker hjälpa till på mitt sätt.”

Magnus Ennerberg, Tennistränare.

Avbräcket för DC-laget ett mindre problem än skadan

Alla i svensk tennis har anledning hålla tummarna för att hans skada är lindrig

Utan Mikael Ymer i laget försämras självklart Davis Cup-lagets chanser i ödeskvalet mot Israel

avsevärt.

Känns som ett det just nu inte spelar någon roll.

Det enda viktiga är att MR-undersökningen som Mikael ska genomgå ger ett lugnande besked om hans höftproblem.

Jag lider starkt med killen. Tänk bara, förra veckan fick 18-åringen sitt genombrott i if Stockholm Open där han skrällde mot Fernando Verdasco, svarade för en stark insats mot Ivo Karlovic och tog dubbeltiteln i par med brorsan Elias.

Livet borde få leka för Mikael. Han borde i dag fått vakna upp lycklig, stolt och helnöjd. Istället finns där nu ett stort orosmoln på himlen – det känns, ja, vad ska jag säga, orättvist är ordet som först dyker upp i tanken.

Ymer har spelat bara fem turneringar efter sitt nio månader långa uppehåll och har på denna korta tid tänt ett ljus i svensk herrtennis som med ens inte stod och föll med hans storebror Elias. Just Elias är nog gladast av alla över det. Främst därför att de är bästa kompisar men också för att de kan sporra varandra på ett annat sätt än om de befinner sig på hela olika nivåer.

2017 har förutsättningar att bli ett mycket spännande för bröderna Ymer och för svensk herrtennis.

Nu kan vi inte göra mer än att hålla tummarna för att det finns fog för den optimismen även efter Mikael Ymers läkarundersökning.

Segerglädjen grumlas av oron över Mikael Ymers hälsa

Här gå deras pojkdröm i uppfyllelse. Foto: Karolina Brunström

Det var festligt, folkligt och fullsatt.

Det var glädje, jubel och golvstamp.

Söndagens If Stockholm Open-final i dubbel var en häftig upplevelse och jag var förmodligen långt ifrån ensam om att ha gåshud.

Men förtrollningen bröts då skrällsegrarna Elias och Mikael Ymer mötte media i den mixade zonen.

Mitt i allt berättade Mikael – nästan som i förbigående – att han har känningar i höften.

Den 18-årige talangen gjorde ingen stor sak av det men bara orden ”jag har känningar i höften” räcker för att skapa oro.

Det var just en höftskada som tvingade honom till ett nio månader långt uppehåll efter vilket han spelat fem turneringar. De fyra första på det för skonsammare gruset och så då If Stockholm Open på hardcourt.

Att Micke efter de första träningsdagarna i Kungliga hallen kände av övergången i är i sig inte anmärkningsvärt, så är det för nästan alla spelare.

Men att han efter två singlar och fyra dubblar fått känningar i höften är oroväckande. I bästa fall beror det enbart på att han spelat många matcher på kort tid och då kan symtomen vara borta om några dagar.

Om inte?

Ett är i mina ögon solklart: Mikael Ymer ska under inga omständigheter spela nästa helgs ödeskval i Davis Cup mot Israel om det finns en promilles risk att han tar skada av det. Ja, han är Sveriges just nu kanske bäste spelare och ja, utan honom i laget är det nästan omöjligt att se hur Sverige ska undvika att bli degraderade till division II för första gången i historien.

Men sett i ett större perspektiv är allt sådant där totalt ointressant.

Det enda intressanta är att Mikael Ymer tar hand om sin kropp på absolut bästa sätt.

Ingen ska medvetet eller omedvetet pressa honom att ställa upp.

Han ska inte själv känna att han måste göra det.

Ödeskvalet mot Israel är viktigt för svensk tennis.

Mikael Ymers framtid är långt mycket viktigare.

*

Hör och läs mer:

Bröderna Ymer om dubbeltiteln 

Mina bästa minen från årets If Stockholm Open

Ymers Stockholm Open-final sänker inte dubbelns status

Vakna Elias, vi är i final och på bild

Hur ska man värdesätta bröderna Ymers finalplats i If Stockholm Open - ett underbetyg åt dubbelspecialisterna eller ett överbetyg åt Ymers?

Med tanke på att 20-årige Elias och två år yngre Mikael inte spelat ihop på åtta år ligger kanske det förstnämnda svaret närmast till hands.

Men jag ser det ändå inte så. Dubbeln är ju vad den är, där finns ett antal mycket bra tennisspelare spelare som ändå inte var tillräckligt bra för att lyckas i singel. Det är sedan länge väl kända fakta och dubbeln status sänks inte bara därför att de renodlade dubbelspecialisterna nu sätts på plats av två unga talanger som tar dubbeln på skoj.

Med det menar jag absolut inte att Elias och Mikael rycker på axlarna åt dubbeln men däremot finns inte det där tyngande allvaret och kanske är det just det som är förklaringen till deras succé.

På söndag eftermiddag spelar de alltså om titeln i If Stockholm Open och jag träffade dem efter lördagskvällens semifinal:

Glädje receptet för Ymers dubbelsuccé

*

På lördagen var det härlig och tät stämning i Kungliga och förhoppningsvis blir det likadant på söndagen. Vissa kvällar under veckan har det låtit annorlunda vilket får mig att tycka så här:  "Quiet please"

Den här svidande kritiken kommer inifrån och kan inte viftas bort av svensk tennis

Mycket läsvärd DN-artikel

Kritik utifrån kan alltid viftas bort.

Det är långt svårare när kritiken kommer från det egna ledet.

Då går det ju inte att säga att den som tyckt till inget begriper eller inte är tillräckligt insatt.

Därför ska det bli mycket intressant att se hur svensk tennis reagerar på den sågning som Davis Cup-kapten Fredrik Rosengren och Svenska tennisförbundets sportchef Johan Sjögren består svensk tennis i en artikel i DN.

Det är DN:s tennisjournalist Nils Palmgren som står bakom den mycket läsvärda och för svensk tennis så viktiga artikeln. Det är initierat, gediget och seriöst och den som försöker vifta bort detta som sensationsjournalistik är ute i ogjort väder.

Jag välkomnar artikeln. Har själv under många år i tidningsartiklar, blogginlägg och andra sammanhang belyst tillståndet i svensk tennis och de många positiva reaktionerna som kommit från gräsrotsnivå har helt lyst med sin frånvaro från de som styr och ställer på olika nivåer i svensk tennis.

Någon i förbundet kallade mig vid ett tillfälle svensk tennis värste fiende.

Väntar med intresse på att höra vad Fredrik Rosengren och Johan Sjögren kommer att kallas efter detta: Domen över tennisframtiden Totalt mörker"