Stämpeln som dumdryg diva svider säkert mer än böter

Nick Kyrgios fick i dag böter för sitt uppträdande i förlustmatchen mot Richard Gasquet.

Den 20-årige australiern bötfälldes dock enbart för att ha svurit och inte för att han demonstrativt skänkte bort ett game i andra set.

För det kunde Kyrgios ha fått böter på 20 000 dollar eftersom han bröt mot Internationella tennisförbundets (ITF:s) regel att en spelare ska göra sitt bästa för att vinna en match.

Det gjorde Kyrgios definitivt inte - i det gamet.

Borde han då inte ha fått dryga böter?

Jag är kluven. Att Kyrgios uppträdde barnsligt, oproffsigt och respektlöst råder ingen tvekan om men vi har under åren sett exempel på spelare som klarat sig undan böter trots att de tankat i ett set och ibland i en hel match.

Sådana blunders kan i sig förstås inte rättfärdiga att Kyrgios klarade sig undan. Men frågan är om tankning i ett game är liktydigt med att spelaren inte gör sitt bästa för att vinna matchen. Att den 29-rankade australiern inte gjorde ens minsta antydan till att försöka vinna det omtalade gamet är solklart men är inte heller representativt för hans insats i stort.

Okej, andra set var över på 24 minuter och ja, Kyrgios uppträdande då lämnade mycket i övrigt att önska men det handlade i mina ögon ändå inte om en uppenbar tankning.

Samtidigt är det förstås närmast skrattretande att Kyrgios klarade sig undan med 2 000 dollar i böter samtidigt som Gasquet fick 3 000 dollar i böter då han i ilskan slog sönder racket.

Böterna märks inte ens i någon av spelarnas plånböcker men jag hoppas att den massiva kritik Kyrgios fått både svider och fungerar som en läxa.

Men det är upp till honom och hans närmaste omgivning att hantera saken.

Om Kyrgios varit åtminstone halvmogen skulle han självklart bett om ursäkt redan på presskonferensen men istället förstärkte han med sin spydiga attityd bara bilden av sig att vara en dumdryg diva.

Allra hårdast är kritiken mot honom i Australien, den fantastiska tennisnationen som under åren fått fram mängder av stjärnor och några av sportens största gentlemän.

Sedan har det förstås funnits några undantag. Ärke-rötägget Pat Cash är självklart det främsta. Han var så illa omtyckt i hemlandet att Mats Wilander och Stefan Edberg hade ”hemmaplan” i Australian Open-finalerna mot Cash. Bernard Tomic går mer i Cash än i till exempel gentlemannen Rod Lavers fotspår och detsamma verkar bli fallet med Kyrgios.

Eller så växer fjolårets sensationsman - till kvarten efter skräll mot Rafael Nadal - så småningom upp. Men att döma av vad han säger nedan kan det komma att ta sin tid:

Apropå Pat Cash: Han är inbjuden till SkiStar Swedish Open för att spela uppvisningsdubbel med andra slocknade stjärnor. Förra året var John McEnroe där. Jeff Tarango 2016?

**

Jag lider med Serena Williams. I dag tvingades hon i tre set höra till Victoria Azarenkas skrik och i semifinalen måste hon lyssna till Maria Sjarapova. Ur hälsoperspektiv en mardrömslottning för världsettan. Men annars en drömlottning. Hon har nu 17-3 inbördes mot Azarenka och har vunnit 16 raka matcher mot Sjarapova efter ryskans senaste seger – 2004!

Dimitrov söker coach igen

Det började så bra i Stockholm för Dimitrov/Rasheed

Världselvan Grigor Dimitrov bryter med coachen Roger Rasheed.

Deras samarbete inleddes under If Stockholm Open hösten 2013 där Rasheed fick se sin nye adept ta karriärens första ATP-titel.

Dimitrov, som innan dess ingick i akademin Good to Great och då hade sin träningsbas i Stockholm, tog tre ATP-titlar förra säsongen då han också var i semifinal i Wimbledon och kvartsfinal i Australian Open.

Första halvan av årets säsong har det gått betydligt tyngre för den 24-årige bulgaren. Två semifinaler i 250-turneringar är hans bästa resultat på ATP-touren och åttondelsfinalen i Australian Open är främsta notering i Grand Slam. I Franska mästerskapet föll han direkt och i Wimbledon blev det respass i tredje omgången.

Murray kan lära av Ymer - skotten dras med juniorlater

""Ååååh, nu slog han serveess igen"

Andy Murray är en fantastisk tennisspelare – och en tråkmåns på banan.

Hans minspel och kroppspråk påminner om en bortskämd junior som surar så fort det går honom emot. Killen fyllde 28 år i maj men har ännu inte gjort sig kvitt juniorlaterna efter förlorade poäng då han blänger på och/eller gapar något till sitt team på läktaren.

Det är bedrövligt att se.

Den skotske världstrean kan ju uppträda moget. Det visade han under sina två år med coachen Ivan Lendl som innan de inledde samarbetet gjorde klart att han inte tolererade att bli utstirrad eller utskälld av sin adept.

Det tog skruv.

Murray blev av med gamnacken och tog under Lendls ledning två Grand Slam-titlar och OS-guld.

När Murray nu fallit tillbaka i gamla synder är det hans coacher Jonas Björkman och Amelie Mauresmo som måste försöka få sin adept att ändra attityd. Självklart har det funnits saker – till exempel att utveckla Murrays offensiva spel - som stått högre upp på dagordningen men ju längre tid som går desto svårare lär det bli för Björkman/Mauresmo att förändra den hetlevrade skottens attityd.

"Vad ropade han nu då?"

När jag i dag såg Murray gnälla och muttra över Ivo Karlovic fantastiska servande – 29 servess – tänkte jag tillbaka på kroatens första match i turneringen. Då slog han 42 ess. Inte med en min eller gest visade motståndaren tecken på uppgivenhet utan peppade istället sig själv mellan poängen. Det var moget och proffsigt och spelaren fråga är nio år yngre än Murray. Så visst har skotten på den punkten en hel del att lära av Elias Ymer.

**

Måndagen andra veckan är den kanske häftigaste under Wimbledon. Efter söndagens traditionella vilodag går turneringen in i sitt slutskede och just måndagen bjuder en lång stjärnparad i såväl herr- som damturneringen.

I dag fick vi bland annat se:

•Serena Williams spela stabilt efter djupdykningen i tredje omgången mot brittiska ettan Heather Watson. Världsettan besegrade sin storasyster Venus och möter i kvarten tidigare världsettan Victoria Azarenka. Williams leder 16-3 inbördes och har inte tappat set på deras tre tidigare möten på gräs. Men vitryskan har varit nära seger i årets två tidigare möten, hade matchboll i Madrid och 1-0 i set och 4-2 i Franska mästerskapet.

•Titelförsvarande Novak Djokovic förlora de två första seten mot sydafrikanske veteranen Kevin Anderson. Den serbiske världsettan brukar ha råd att starta matcher lite på halvfart men har det inte på tisdagen. 2-2 i set då spelet ikväll bröts på grund av mörker. Segraren möter i kvarten fjolårets US Open-segrare Marin Cilic.

•Kanadensaren Vasek Pospisil vinna ytterligare en match i skiljeset. Tre av hans fyra matcher har gått till fem set. 56-rankade Pospisil är ende oseedade kvartsfinalist och frågan är om han har krafter kvar till mötet med Murray. Är kanske tur i oturen för Pospisil att han och Jack Sock är utslagna i dubbel. Titelförsvararna föll mot John Peers och Jamie Murray, Andy Murrays yngre bror.

•Gilles Simon slå ut världssexan Tomas Berdych i raka set.

•Stanislas Wawrinka ta sin fjärde raka 3-0-seger. Belgaren David Goffin pressade schweizaren till tiebreak i de två första seten men det var ingen överraskning att Goffin kom till korta. Han har 1-18 i matchfacit mot topptio-spelare.

Här i alla fall en tradition som brutits i Wimbledon

Wimbledon håller hårt på sina traditioner.

Men allt är sig inte likt.

Den sportsliga publik som fanns tidigare är borta – åtminstone då hemmaidolerna spelar.

Att Andy Murray, Heather Watson och de andra britterna har ett mycket röststarkt stöd är i sig inte anmärkningsvärt. Det är däremot jublet då hemmaspelarnas motståndare slår dubbelfel eller svarar för grova missar.

Vi såg ett antal exempel på det – främst i första set - då Murray idag besegrade kroatiske kanonservaren Ivo Karlovic men det var ändå ingenting mot den skock enögda fanatiker som häromdagen jublade när Serena Williams drabbades av mental kramp mot Watson. Ju grövre missar från Williams desto större jubel från åskådarna.

Sådant uppförande brukar vi vara förskonade ifrån inte bara i Wimbledon utan i tennis överhuvudtaget. Sedan finns det förstås alltid undantag som bekräftar regeln. Davis Cup och Fed Cup är sådana men så handlar det där också om landskamper. London-OS 2012 är ett annat undantag. Roger Federer blev i finalen mot Murray överrumplad av den då ovanliga inramningen runt Wimbledons centercourt och kanske var det just där och då den brittiska publikens beteende förändrades.

Jag är absolut inte någon stockonservativ tennissnobb som menar att det ska vara knäpptyst under bollduellerna eller att åskådarnas reaktioner ska inskränka sig till artiga applåder.

Men att hoppa upp ur stolen, sträcka armarna i luften och jubla när en spelare gjort dubbelfel är något helt annat.

Det är osnyggt och osportsligt.

Jo, jag vet att det går till på motsvarande sätt i fotboll, hockey, handboll, basket och en rad andra idrotter. Publiken jublar inte bara när motståndarlagets straffskytt missar utan buar och busvisslar också då straffskytten gör sig redo.

Det är så det fungerar i dessa idrotter.

Men i tennis råder andra oskrivna regler. Och ska nu tennis ta efter andra idrotter är det väl lika bra att ta steget fullt ut. Varför inte bua eller busvissla när en spelare ska serva? Eller varför inte mitt under bollduellen då spelaren har ett upplagt smashläge?

Kanske är det läge också för golf att haka på trenden. Tänk er Henrik Stenson i omspel mot en hemmafavorit i US Open. Sänker svensken sin tremeterspuff vinner han. Runt omkring står skränande och busvisslande åskådare som gör allt för att störa honom.

En önskvärd utveckling?

Inte i mina ögon. Alla idrotter har sina traditioner och sina oskrivna regler och det ger dem dess särprägel och charm.

Williams mentala k(r)amp är plågsam för fler än henne

Överlägsen världsetta - med sviktande nerver

Plötsligt och utan förvarning låser det sig för henne. Fotarbetet är som bortblåst och med det

försvinner tajmingen i slagen. Frustrationen övergår i panik. Den syns i blicken och på kroppsspråket. Varken hennes kropp eller knopp fungerar.

På bara några minuter har den suveräna och överlägsna världsettan Serena Williams förvandlats till ett nervknippe.

Vad är det egentligen som händer med henne?

Jag tror helt enkelt att Serena Williams är rädd för att förlora och att den rädslan vuxit sig större än hennes motivation att vinna. Det är en lekmans teori och självklart kan en idrottspsykolog med sin kunskap bättre förklara vad som händer när en idrottare drabbas av mental kramp.

För att just det är vad Serena Williams fått vid åtskillga tillfällen under de senaste åren råder det i alla fall ingen tvekan om.

Det är då rent plågsamt att se den 33-åriga amerikanskan spela. Hon radar upp oprovocerade missar, missbedömer bollar och rör sig som om hon går på tunn is och är livrädd för att falla igenom. Under dessa perioder skriker hon så högt efter vunna poäng att man kan förledas tro att hon just tagit titeln.

Om en spelare rankad runt 50 under en match plötsligt skulle sänka sin spelnivå lika mycket som Williams ibland gör skulle den spelaren framstå som en korplirare vilken hamnat i helt fel turnering.

Men eftersom Williams är så överlägsen konkurrenterna klarar hon oftast sig vidare tack vare en tillräckligt hög lägstanivå och en stark serve. Självklart får hon ibland hjälp av att motståndaren med en jätteskräll inom räckhåll inte riktigt pallar trycket.

Tidigare har Williams främst darrat då hon ska knyta ihop en match men i Wimbledons tredje omgång skedde det redan i början på andra set. I första hade hon spelat ut 59-rankade brittiska ettan Heather Watson. Sedan hände något. Visst, Watson spelade upp sig då en del av respekten för världsettan försvann men största förklaringen till scenförvandlingen var ändå att Williams tappade det mesta som går att tappa.

Watson servade vid 5-4 i skiljeset där hon också hade serven vid 3-0.

Tid att försöka samla tankarna

Att Williams då höjde sig åtminstone en aning överraskade inte eftersom vi sett det tidigare då hon hamnat i underläge. Väl ikapp och förbi låste det sig igen för henne.

Men hon krånglade sig i alla fall vidare och drömmen om en 21:a Grand Slam-titel, en sjätte Wimbledon-titel och en Grand Slam lever. Nu behöver hon vinna ”bara” fyra matcher till i Wimbledon och sju i höstens US Open för att bli första spelare sedan Steffi Graf 1988 att segra i samtliga fyra Grand Slam-turneringar under en säsong.

Det kan förstås ta slut redan i måndagens åttondelsfinal i Wimbledon. Där möter hon sin dröm- och mardrömsmotståndare: två år äldre syrran Venus som vann deras senaste möte men ligger under med 14-11 totalt.

Säkert lär det bli snack om uppgjord match om Serena vinner. Sådana spekulationer har det nämligen varit runt ett antal av deras matcher och det har sagt att det är deras pappa Richard som bestämmer vem av döttrarna som vid just det tillfället har mest att vinna på en seger.

Jag har inte en aning om någon av deras matcher varit uppgjord och spekulerar inte kring det heller nu.

Nu behöver Nadal matcher - och snart börjar Båstad...

Ytterligare en snabb sorti för Nadal i Wimbledon

Rafael Nadal är utslagen ur Wimbledon.

Nu behöver den 29-årige spanjoren matchträning för att hitta formen till den amerikanska hardcourtsäsongen som avslutas med US Open, årets fjärde och sista Grand Slam-turnering.

Om bara några veckor spelas SkiStar Swedish Open i Båstad...

Nej, jag drar inga förhastade slutsatser av den forne världsettans tidiga sorti i Wimbledon men konstaterar att den i alla fall kan ha skapat en öppning för att få Nadal till den svenska tennismetropolen för första gången på tio år.

Även om Nadal i år inte varit övertygande ens på sitt favoritunderlag är det ändå just på gruset som han har störst förutsättningar att hitta tillbaka till sitt spel och med det ta de segrar som är nödvändiga för hans just nu mycket sargade självförtroende.

Nej, du drömmer inte, Brown

För bara någon minut sedan föll han mot 102-rankade tyske kvalspelaren Dustin Brown (7-5, 3-6, 6-4, 6-4) i Wimbledons andra omgång och det var ingen jätteskräll. 

Brown besegrade förra året Nadal på gräs i ATP-turneringen i Halle och den nu 10-rankade mallorcanen har inte haft någon lycka med sig i Wimbledon sedan 2011. Detta var tredje gången sedan dess som han inte överlever andra omgången.

Nu behöver han alltså matcher.

Självklart håller turneringsledningen i Båstad dörren öppen för spanjoren som fick ett wild card till SkiStar Swedish Open 2003 då han som 17-åring gick fram till sin första kvartsfinal på ATP-touren. Nadal kom tillbaka året därpå och nådde åter kvartsfinal. 2005 fick Båstad-publiken ta emot stjärnan Rafael Nadal som under våren hade tagit sin första Grand Slam-titel i Franska mästerskapet och som i Båstad spelade hem en av de elva titlar han tog under sitt stora genombrottsår.
**
Noterbart. Dustin Brown är anmäld till Båstad-turneringen. Men det krävs 14 återbud för att han ska vara direktkvalificerad.

En spelare är självskriven som wild card i Båstad

Att Christian Lindell står över all diskussion när de två återstående friplatserna till SkiStar Swedish Open ska delas ut är solklart – eller hur?

Den 23-årige brassesvensken är med sin 185:e plats klar Sverigetvåa, var tidigare i år i final i en Challenger i Sao Paolo, är en utpräglad grusspecialist, kvalade in i Franska mästerskapet och tog i Båstad förra året sin första seger på ATP-touren.

Men vem mer än Lindell och sedan tidigare klare Elias Ymer som ska få wild card är en betydligt svårare fråga.

Det finns en drös av hemmaspelare att välja på: Markus Eriksson, Isak Arvidsson, Patrik Rosenholm, Fred Simonsson, Christoffer Sohlberg, Jonathan Mridha, Daniel Windahl, Christian Samuelsson och ytterligare några namn.

Alla har ett gemensamt: ATP-kostymen är flera nummer för stor dem och de fyller ännu inte ut Challenger-storleken.

Med det inte sagt att ett wild card till någon av dessa spelare skulle vara bortkastat. Vi vet att flera av de utländska spelarna har annat än bara ATP-turneringen för ögonen då de kommer till Båstad. Lockelserna runt banan är många och kan bana väg för en jätteskräll av den hemmaspelare som får den tredje friplatsen.

Lika säker som jag är i åsikten att Susanne Celik och Sofia Arvidsson ska ha wild card till Collector Swedish Open, lika osäker är jag på vem av svenskarna bakom Ymer och Lindell som mest förtjänar en friplats.

Om Mikael Ymer inte spelat EM under Båstadveckan skulle också han ha varit med i diskussionen. Mikael är visserligen längre bort från ATP-touren än många av de ovan nämnda men 16 år gammal är Elias yngre bror svensk tennis mest spännande framtidsnamn på killsidan.

Det är några veckor kvar till herrveckan i Båstad och under tiden fram till dess höjer sig eventuellt någon spelare klart över de övriga. Om inte? Varför inte en miniturnering på lägret inför SkiStar Swedish Open och med ett wild card i förstapris?

Nu behöver det förstås inte nödvändigtvis vara en svensk som får wild card men det är ändå önskvärt. Ska hemmahoppen konkurreras ut ska det vara av ett redan etablerat affischnamn eller en ung spelare med till synes utstakad väg till toppen och som i avtalet förbinder sig att spela i Båstad åtminstone en gång när han fungerar som publikdragare. Men det finns inte så många sådana. 18-årige tysken Alexander Zverev är redan anmäld till Båstad och jämngamle kroaten Borna Coric  (rankad 40) spelar den veckan på hemmaplan i Umag.

17-årige ryssen Andrej Rublev kanske. Han har redan vunnit sju matcher på ATP-touren.