Arvidsson representativare för tennisen än fixstjärnorna

”Tennisspelarna är överbetalda och bortskämda”.

Vet inte hur många gånger jag hört det påståendet från personer – faktiskt även från dem som är idrottsintresserade.

Men de har ett gemensamt med de som rynkar på näsan åt allt vad idrott heter: det totala ointresset att kolla fakta.

När de hör att Novak Djokovic, Roger Federer, Serena Williams, Maria Sjarapova och de andra megastjärnorna drar in astronomiska belopp tror de av någon anledning att det är verkligheten för flertalet tennissspelare.

Det är ungefär lika korkat som att tro att Lena Endre tjänar lika mycket som Julia Roberts eftersom båda är skådespelare.

Så hur ligger det till i tennis – egentligen?

Hör här Isak Arvidsson berätta.

Här utklassas Sverige av Turkiet, Tunisien, Egypten...

På måndagen startar i Falun årets fjärde Future på svensk mark.

Samtidigt inleds i Antalya årets 38:e Future i Turkiet.

I Egypten har det fram till dags datum spelats 32 Futures under 2015, i Spanien 30, i Italien 27, i USA 26, i Tunisien 23, i Frankrike 18, i... -  jag sätter stopp där eftersom uppräkningen ovan väl räcker för att belysa de svenska talangernas jämförelsevis mycket torftiga möjligheter att tävla på hemmaplan.

Möjligtvis lite hårddraget kan man säga att de bokstavligt har en mycket längre väg till proffstouren än sina utländska konkurrenter.

Tävlingar på hemmaplan är oerhört viktiga. Såväl rese- som boendekostnader kan hållas nere vilket gör att fler inhemska spelare har råd att mäta sina krafter i dessa sammanhang. Där samlar de inte bara ihop sina första rankningspoäng utan skaffar sig också erfarenhet.

Sverige har totalt fem Futures under 2015. Turkiet har 51.

Bättre att förekomma än att förekommas 1:

•Sveriges Davis Cup-lag är bättre rankat än Turkiets och självklart garanterar många hemmatävlingar inte ett flöde av spelare till ATP-touren.

Bättre att förekomma än att förekommas 2:

•Det finns idag fler svenska Futures än för några år sedan och ja, jag vet att förbundets strävan är att ytterligare öka antalet hemmatävlingar.

Det är bra vilket man inte kan säga om nuvarande antal.

Faktiskt är det en Future färre i år jämfört med förra säsongen. Då fanns det tre 10 000 dollar-turneringar på hösten och nu är det två 15 000 dollar-turneringar.

Lika mycket prispengar men en tävling mindre – i detta finns ingen logik när syftet är att erbjuda så många tävlingstillfällen som möjligt.

Just en ökning av antalet Futures kommer under åtminstone ytterligare några år att göra störst nytta medan eventuella planer på Challengers kan skjutas på framtiden eftersom det frånsett Elias Ymer och Christian Lindell inte finns några svenskar som gör sig gällande på den nivån. Lägsta prissumman på en Challenger är 40 000 dollar (då krävs hospitality) vilket alltså motsvarar fyra Futures.

Nog om detta och över till den stora betydelse som de fem svenska turneringarna har för hemmaspelarna. I två av vårens tre Futures på grus blev det överraskande svenska segrare i Fred Simonsson och 16-årige Mikael Ymer. Båda finns med också i Falun där de i startfältet har sällskap av 17 landsmän. Sex av dessa gick in via kvalet i vilket vi hittade inte mindre än 23 svenskar.

Må vara att några av dem redan övergett hoppet om spel på ATP-touren men där fanns också en rad spelare som fick med sig värdefull rutin till den fortsatta satsningen.

De två förestående turneringarna i Falun och Danderyd blir extra intressanta med tanke på att hemmahoppen där har möjlighet att spela sig till en plats i Sveriges Davis Cup-lag som i slutet av oktober möter Danmark borta.

Förbundskapten Fredrik Rosengren kan i nuläget inte ha solklar singeltvåa bakom Elias Ymer och det öppnar möjligheter för Markus Eriksson och Isak Arvidsson som har viss DC-rutin, för 17-årige Mikael Ymer som är världsfyra bland juniorer och har större bredd än sin storebror Elias, kanske för Fred Simonsson vars högstanivå är enormt imponerande, kanske för – ja, här är det fritt fram för någon av de andra att överraska.

Det finns anledning att med spänning se fram emot först och främst veckan i Falun där tävlingsledaren Emil Holmgren och en organisation med runt 60-talet ideellt arbetande funktionärer dukat upp till Futurefest – för elfte året.

Berömvärt!

Jonas Björkman slår ett slag för den hetaste racketsporten

Kan den nya innesporten konkurrera ut tennis? Challenge ställer frågan till Jonas Björkman som är med och bidrar till att innesporten växer i rekordfart. Björkman berättar också om hur det är att jobba med tennisens världstrea Andy Murray och vi får veta att skotten inte bara är oerhört proffsig i sin satsning för att bli nummer ett utan också varför han ibland har ågren efter matcherna.

(Beklagar dålig ljudkvalitet)

Luckan bakom Ymer oroar inför ödeskvalet i Davis Cup

Rätas ut i Futures?

Som väntat får Sveriges Davis Cup-lag möta Danmark i höstens ödeskval.

Det står klart sedan danskarna alldeles nyss förlorat dubbelmatchen mot Spanien där Rafael Nadal och David Ferrer visade vägen med segrar i fredagens inledande singlar.

Att även Sverige ska ha 3-0 mot Danmark efter dubbeln är föga troligt.

Även om svenske kaptenen Fredrik Rosengren har ett på papperet starkare lag än sin kollega Kenneth Carlsen tycker jag att matchen (30 oktober-1 november) är av typisk 50-50-karaktär.

Precis som då lagen för två år sedan möttes i Helsingborg står en division I-plats på spel.

Den gången hade danskarna 2-0 efter fredagens singlar innan dubbelparet Robert Lindstedt/Johan Brunström inledde vändningen. Den fortsatte genom Markus Eriksson – som låg under med 1-2 i set mot danske ettan Frederik Nielsen – innan Elias Ymer avgjorde med seger mot Martin Pedersen som hade slutat satsa men dammade av grejerna för att hjälpa sitt lag i kvalet.

Jämfört med matchen då är de båda lagens singelettor Elias Ymer och Frederik Nielsen betydligt bättre nu. Med reservation för skada eller sjukdom blir dubbelparen identiska med 2013. Fördel Lindstedt/Brunström mot Nielsen/Thomas Kromann.

21-årige Mikael Torpegaard har ersatt Pederen som tvåa bakom Nielsen. Torpegaard är rankad 909, har tio svenskar före sig på listan och förlorade i sin senaste tourtävling mot Daniel Appelgren som är 15:e bäste svensk.

På papperet är alltså i synnerhet Elias Ymer men också den svenske singeltvåan – och det oavsett vem Rosengren tar ut – skyhög favorit mot Torpegaard.

Problemet är att rankning ofta väger lätt jämfört med andra faktorer som spelar in i just Davis Cup. Det handlar bland annat om den ovana pressen att spela för sitt land och för sitt lag. Även rutinerade spelare klappar ibland igenom och för en oerfaren spelare blir DC-pressen i kombination med ett – sett till skillnad i rankning - tungt favoritskap en mycket tuff utmaning.

Bortaplan gör det inte lättare.

Danskarna kommer att på bästa sätt utnyttja fördelen att som hemmalag få välja underlag och bollar.

Räkna med snabba förhållanden som passar Nielsen långt bättre än Ymer och som dessutom innebär att utpräglade grusspecialisten och solklare Sverigetvåan Christian Lindell skulle bli en chansning eftersom han med sina yviga svingar inte hinner med på snabba underlag.

Å andra sidan är frågan vad Rosengren har för gångbara alternativ då övriga spelare inte svarat för några imponerande resultat – oavsett underlag.

Förhoppningsvis dyker det upp en – ja, gärna några stycken – kandidater till DC-spel under den närmaste månaden då det först spelas två Futures – Falun och Danderyd – och därefter kval till If Stockholm Open.

**

Orkar Murray en lång match mot Tomic?

Dagens dubbel i semifinalen mellan Storbritannien och Australien blev en nagelbitare. Världstrean

Andy Murray lyckades inte serva hem segern vid 6-5 i fjärde set där han och brorsan Jamie inte heller förvaltade en matchboll i tiebreak. Att det ändå slutade med hemmaseger inför 8000 jublande åskådare i Emirates Arena berodde till stor del på Lleyton Hewitts partner Sam Groth som inte stod pall trycket i skiljeset. 2-1 till britterna och Murray inleder söndagens spel mot utvilade australiske ettan Bernard Tomic.

**

Vad härligt det är att inte bara helgens Davis Cup-semifinaler lever på söndagen utan att spänningen inför de avslutande singlarna finns kvar även i samtliga åtta kvalmatcher till nästa års Elitdivision. I nio av matcherna var det tack 1-1 efter fredagens singlar garanterad spänning även på söndagen. Undantaget: kvalmatchen mellan Schweiz och Holland. Roger Federer och Stanislaw Wawrinka hade skaffat Schweiz 2-0 inför dubbeln där Federer/Marco Chiudinelli vid 2-1 i set var på väg att ,göra söndagens avslutande singlar betydelselösa. Men Thiemo de Bakker/Matwe Middelkoop såg med sin vändning till att hålla matchen vid liv.

Nadal eller Nielsen nästa ? - Elias Ymer får svaret i helgen

Nadal skapar tennisfest i Danmark

Tennisfesterna avlöser varandra.

Bara fem dagar efter US Opens avslutning är det i helgen dags för Davis Cup.

Två semifinaler i Elitdivisionen och mängder av kvalmatcher står på programmet.

Och hur kul är det egentligen frågar sig kanske många med tanke på att den anrika lagturneringen ha tappat en del av sin tidigare magnetism på såväl spelare som tennisfans.

Så är det utan tvivel och under ett antal år har det diskuterats kring hur Davis Cup ska återfå sin tidigare höga status. Jag menar att spel vartannat istället för som nu varje år skulle göra turneringen mer attraktiv och det finns mängder av andra förslag varav merparten bygger på en förändring i strukturen.

Ibland händer det ändå att det globala intresset för turneringen ökar av en speciell händelse. Så var det till exempel förra året. Finalen mellan Schweiz och Frankrike hade under normala förhållanden varit en stor angelägenhet för finalnationerna medan resten av världen på sin höjd skulle ha noterat resultatet. Men med Roger Federer i leken blev Davis Cup-finalen hett nyhetsstoff i sportsändningarna och långt fler än de redan tennisfrälsta gladde sig åt att tidernas störste spelare kunde lägga också en DC-titel till meritlistan.

En av helgens matcher har förutsättningar att sticka ut och väcka intresse även utanför de två berörda länderna.

Jag tänker på Elitdivisionens semifinal mellan Storbritannien och Australien. Här talar vi om två av Davis Cup-historiens segerrikastaste nationer med en fantastisk tradition att leva upp till, även om det just i britternas fall handlar om en tradition som varit på väg att falla i glömska.

Storbritannien har nio Davis Cup-titlar men den senaste så långt tillbaka som 1937.

För bara fem år sedan var britterna ytterst nära att degraderas till division III och nu har Andy Murray & Co möjlighet att spela fram öriket till dess första DC-final på 37 år.

Intresset på hemmaplan är enormt. Då 8 000 biljetterna till Emirates Arena i Glasgow såldes slut på bara några minuter. Den skotske världstrean kommer med all sannolikhet att spela både singel och dubbel. Hemmalagets singeltvåa blir 300-rankade Dan Evans som går in istället för fotskadade Kyle Edmund.

Australien har 28 Davis Cup-titlar - den senaste för tolv år sedan – och är framme i semi för första gången sedan 2006. Bernard Tomic och 19-årige stjärnskottet Thanasi Kokkinakis spelar singlarna men säkert kommer veteranen Lleyton Hewitt att kliva in i handlingen på söndag.

Elitdivisionens andra semifinal spelas mellan Belgien och Argentina och utöver det avgörs en rad kvalmatcher, bland annat då åtta till just nästa års Elitdivision.

Men för svenskt vidkommande är det då betydligt intressantare att vända blicken mot division I-kvalet mellan Danmark och Spanien. Förloraren där möter i slutet av oktober Sverige i ödeskval där förloraren flyttas ner i division II.

Elias Ymer

Bollen är rund, i Davis Cup har spelarnas rankning ingen betydelse och allt kan hända – visst, så är det men någon som på allvar tror att Frederik Nielsen och hans lagkamrater ens ska kunna skaka Spanien? Gästernas DC-kapten Conchita Martinez lämnar inget åt slumpen utan ställer upp med Rafael Nadal och David Ferrer i singlarna. Så visst kan Sverigeettan Elias Ymer och de övriga i laget ställa in sig på en Danmarksresa.

Självklart bli helgens match en stor upplevelse för de danska spelarna och för dansk tennis i stort.

Ja, det är den största DC-match laget spelat sedan 1995 då Sverige med Stefan Edberg och Jonas Björkman i singlarna var på besök.

Hur det gick?

3-2 till Sverige som vände 0-2.

Williams slår GS-rekordet men Djokovic når inte dit

SvD i dag

Han spelade hem tre titlar och var i ytterligare en final.

Hon tog tre tre titlar och nådde semifinal i den fjärde turneringen.

Världsettorna Novak Djokovic och Serena Williams har stått i en särklass under Grand Slam-året 2015.

Inget talar för att annat än att de båda kommer fortsätta regera de närmaste åren. Williams fyller snart 34 år och låt säga att hon har motivation att fortsätta i ytterligare tre säsonger.

Säkert kommer hon att drabbas av några mentala genomklappningar likt den mot Roberta Vinci i US Open-semifinalen men det kan inte hindra amerikanskan från att bli segerrikast i proffseran. Lågt räknat kommer hon att lägga ytterligare sex Grand Slam-titlar till de nuvarande 21 och med bred marginal passera Steffi Grafs 22.

Anlitar Williams en mental coach som gör att hon får så bra ordning på nerverna att hon inte spelar på under 70 procent av sin kapacitet blir det ännu fler titlar.

Kan Djokovic bli segerrikare än Roger Federer?

Frågan väcks naturligtvis efter måndagsmorgonens storslagna final (6-4, 5-7, 6-4, 6-4) på Arthur Ashe-stadium i New York.

Titeln var den 28-årige serbens tionde i dessa sammanhang. Sett över de 21 senaste Grand Slam-turneringarna har han spelat hem nio titlar och varit uppe i ytterligare sju finaler.

Även om Djokovic inte dominerar fullt lika eftertryckligt som Williams gör inom damtennisen är han överlägsen världsetta. Årets facit mot de övriga på topptio är 21-4 och Paris-segraren Stanislas Wawrinka är den ende som fått honom på fall i Grand Slam.

Ändå tror jag inte att Novak Djokovic avslutar karriären med fler Grand Slam-titlar än Roger Federer (17).

Jämnårige Andy Murray är redan ett hot och har gott om utrymme att utveckla sin offensiv ännu mer, när han väl tar sig ur årets svacka kan Rafael Nadal sätta käppar i hjulet och det kan även Wawrinka göra. Spelare som Tomas Berdych och Milos Raonic har vapnen som krävs och spelar de på topp samtidigt som Djokovic har en sämre dag på jobbet...

Roger Federer då?

Då jag för två år sedan skrev att schweizaren tagit sin sista Grand Slam-titel kändes det inte som att sticka ut hakan. Så känns det nu. Den 34-årige världstvåans lyft i US Open var turneringens största behållning. Han är snabbare, offensivare och har en starkare defensiv än på flera år. Mest iögonfallade var hans nya taktik i returtagningen där Federer ibland tog position mycket nära servelinjen och mötte serven på uppstuds. Begreppet SABR (Sneak Attack By Roger) bär coachen Stefan Edbergs signatur.

Federer storspelade i finalen och det hade säkert räckt mot alla andra.

Förutsättningen för att den populäre veteranen ska kunna få ytterligare en inteckning i någon av tennisens fyra mest åtråvärda bucklor är att han slipper möta just Djokovic – serben som övertagit Nadals roll som Federers spöke.

Fotnot: Artikeln är publicerad i dagens SvD

Den fruktade ryssfemman upphör aldrig att fascinera

Såg till att Sovjet bland annat tog åtta VM-guld på 80-talet

 "The Big Red Machine", "Superfemman", "Röda Armén", "Drömfemman" - kärt barn har många namn.

Men det var egentligen först långt efter splittringen av hockeyns förmodligen bästa formation genom tiderna som vi förstod att uppskatta den fullt ut. Under storhetstiden på 1980-talet var den bara fruktad. Den sågs som en monstruös maskin vilken manglade allt som kom i dess väg. I själva verket var femman inte bara effektiv utan visade också upp ett mycket vackert och variationsrikt spel.

Det talades nästan alltid enbart om kollektivet, sällan om de fem individerna – Alexander Kasatonov, Vjatjeslav Fetisov, Vladimir Krutov, Igor Larionov och Sergej Makarov - som gjorde femman till vad den var.

Även om det under åren gjorts flera bra dokumentärer om ”Superfemman” ser jag fram emot kvällens Dox.

Dokumentären väcker dessutom minnen till liv hos de flesta av oss som blivit till åren. Hur många gånger dukades det inte upp med bira och chips framför tv:n, för nu minsann skulle ryssarna få däng. Sen blev det samma gamla visa – 50 gånger i sträck.

GP:s dåvarande hockeyexpert Peter Linné och jag – då på SvD – samarbetade en del på bland annat VM-turneringarna och av någon anledning fick den fruktade ryske förbundskaptenen Viktor Tichonov ett gott öga till oss. Förstå att vi var nöjda då Tichonov fixade in oss i omklädningsrummet för en intervju med Kasatonov. Det var ytterst sällan de sovjetiska spelarna tilläts ge egna intervjuer och Kasatonov höll alltid lägre profil än sin betydligt mer utåtriktade backkollega Fetisov.
Att Kasatonov var den ende i kvintetten som skulle behålla sin lojalitet mot Tichonov i alla år visste vi förstås inte då men med facit i hand stod det klart att intervjun gett en fingervisning om det. 
Backjätten svarade mest enstavigt och ville inte höra talas om att Tichonov var diktatorisk i sitt ledarskap. Inte heller om att spelarna under elva av årets tolv månader tvingades leva mer eller mindre isolerade från sina familjer och under mycket kontrollerade former. Kasatonov tycktes tillfreds med det mesta. Åter en gång med facit i hand: det var självklart ingen tillfällighet att Tichonov lät oss prata med just Kasatonov.

Det mesta av vad som egentligen hände bakom kulisserna i det sovjetiska lagmaskineriet har blivit mycket omskrivet och omtalat efter det att ”Superfemman” upplöstes.

Ändå kommer säkert Dox-dokumentären ”Red Army” (SVT 1, 21.55) att innehålla berättelser och intervjuer som fängslar.