Det här är en dag att minnas för Elias och Mikael Ymer

Mikael och Elias sporrar och stöttar varandra

Sverige har inte haft en semifinalist på Challengertouren sedan Carl Söderlund i somras skrällde i Båstad.
På fredagen finns två blågula hopp i kvartsfinal i Challengern i Rom: bröderna Elias och Mikael Ymer.
Mikael tog sig i går till sin första kvart i dessa sammanhang och fick för någon timme sedan sällskap av storebrorsan som besegrade hemmafavoriten Filippo Volandri med 7-5, 7-6.
Det är första gången sedan RC Hotel Open i Jönköping som två svenskar finns bland de åtta sista i en Challenger. Den gången handlade det om Elias Ymer och om kvalspelaren Patrik Rosenholm och båda föll i kvarten.
På fredagen ställs Elias mot 246-rankade fransmannen Tristan Lamasine som efter en mycket tuff tresetare i Bergamo tidigare i år gick segrande från deras hittills enda möte.
Mikael möter 150-rankade Martin Fucsovics.

Med segern underströk Ymer att han är en matchspelare

Trots orutinen stod han pall i nervdramat

Var hade Mikael Ymer legat på rankningen i dag om han inte missat årets första åtta månader på grund av skada?
Eftersom frågan inte går att svara på kan den förstås viftas bort som onödig. Men ändå dyker den upp i huvudet sedan 18-åringen från Skara i dag nått karriärens första kvartsfinal i en Challenger efter att ha räddat en matchboll.
Vi kan ju alla ha olika teorier om var Mikael skulle ha legat om det inte varit för den efterhängsna bäcken- och höftskadan. Men en en sak är odiskutabel: han skulle inte haft en så blygsam rankning – 658 – som nu är fallet och ett antal av de sex landsmän han nu har framför sig på listan skulle ha blivit passerade.
Kvartsfinalen i Rom ska också ses mot bakgrund att turneringen är hans blott andra Challenger efter comebacken. I den första kvalade han in och tog sin första seger i dessa sammanhang. Även i Rom kvalade han in, inledde huvudturneringen med seger mot en 374-rankad motståndare och slog i dag ut tio år äldre italienaren Andrea Arnaboldi som är rankad 237.
Framför allt var det sättet på vilket Micke efter två timmar och 40 minuters spel bärgade segern (6-4. 1-6, 7-6) som imponerade.
Se här:
•Han hade ett antal breakbollar till 5-3 i skiljset. Då han inte förvaltade dem i denna sin blott fjärde match på Challengertouren var de som bäddat för Arnaboldi som spelat drygt 300 matcher på denna nivå.
•Ymer hade i Arnaboldis serve matchboll vid 5-4 och vid 6-5.
•Han hade matchboll mot sig vid 5-6 i tiebreak där han också snabbt hamnade i 0-2-underläge.
Att en så ung och orutinerad spelare går segrande från den här typen av match är anmärkningsvärt och det bara understryker vad vi sett av honom på lägre nivåer: Mikael Ymer är en matchspelare. I kvarten väntar ungraren Marton Fucsovics, rankad 151.
*
Elias Ymer svarade för en stark insats i första omgången mot Adrian Ungur och gör vid seger mot Filippo Volandri brorsan sällskap i kvarten.
*
Flertalet av de övriga bästa svenskarna spelar denna vecka en Future i Danderyd. I kvarten är Markus Eriksson enda kvarvarande hemmahopp.

Därför har bröderna Ymer en otacksam sits i svensk tennis

Elias och Mikael har tiden för sig

”Det verkar inte bli något av de där bröderna Ymer”.
Uttalandet kom i dag från en man som jag brukar träffa på gymet där vi i bastun snackar tennis, idrott i allmänhet och mycket annat.
”Hur menar du frågade jag”.
”Båda torskade ju när Sverige mötte Holland i Davis Cup och nu är de väl så gamla att de inte längre kan kallas framtidslöften”, sa mannen.
Elias är 20 år. Mikael är 18 år.
Mannens ord kom mig att fundera på hur många som tänker i samma banor. Förmodligen väldigt många av de som följer tennis bara lite sporadiskt och som inte sett utvecklingen.
Mannen häpnade då han fick höra att snittåldern för nya spelare på topp-100 är runt 23 år och att snittåldern för de hundra ligger på drygt 27 år. Ännu mer förvånad blev han då jag berättade att 19-årige tysken Alexander Zverev med gårdagens titel i St Petersburg blev förste tonåring att ta en titel sedan Marin Cilic i New Haven 2008.
Segern i går innebar för övrigt tredje gången gillt för den blondlockige flickidolen som förlorat de två tidigare finaler – båda i år – som han varit uppe i. Extra imponerande var förstås att han bröt världstrean Stan Wawrinkas två imponerande sviter, den ena på elva raka finalsegrar och den andra på tio matchvinster i följd.
Zverev besegrade i semifinalen världsnian Tomas Berdych och är den förste spelare sedan 2001 som på vägen till karriärens första titel besegrat två topptiospelare.
I ATP-turneringen i Metz tog 22-årige fransmannen Lucas Pouille sin första ATP-titel och klättrade till karriärbästa 16 på rankningen. Han har bara en yngre spelare (21-årige Nick Kyrgios) framför sig på listan där 24-rankade Alexander Zverev är ende tonåring bland de 40 främsta.

Zverev tog i igår sin första ATP-titel

Zverev och Pouille spelar båda if Stockholm Open i oktober och de färska titlarna höjer självklart deras värde som affischnamn i det starka startfältet.
Elias och Mikael Ymer är också affischnamn. På ett sätt naturligt eftersom de är hetast av de för turneringen så viktiga hemmaspelarna. Samtidigt riskerar det att ge en skev bild av var i karriären Ymer-bröderna i själva verket befinner sig.
Elias är rankad 159 och Mikael ligger 658.
Spelare på den nivån ska slippa allt vad förväntningar och press heter även i ATP-turneringar med betydligt svagare konkurrens än den som blir i Kungliga hallen.
Torskar Elias och Micke direkt är det säkert många av de mer allmänt idrottsintresserade som säger som mannen i bastun - ”det verkar inte bli något av bröderna Ymer”.
Om svensk herrtennis varit starkare än vad som nu är fallet hade Elias på plats 159 haft ett flertal landsmän att jaga och att sporras av. Nu är det han som är överlägsen Sverigeetta och med det ska dra lasset. Mikael har visserligen sex landsmän före sig men är genom sin ringa ålder ändå mer påpassad än fem av dem.
Även om bröderna  har en trygg omgivning är det förmodligen oundvikligt att de inte blir påverkade av vad som sägs och skrivs - i media och på nätet.
Naturligtvis finns en plussida med uppmärksamheten vilken bland annat ökar möjligheten att få sponsorer. Men där finns också en fara eftersom spelarna får ögonen på sig och med det följer säkert - medvetet eller omedvetet - en press att svara för resultat som de i själva verket ännu inte har kapacitet att motsvara. 
*
Förresten berättade jag inte för bastu-mannen  att Mikael efter att ha kvalat in i en Challenger i Rom i dag gick till andra omgången efter 6-4. 6-2 mot 374-rankade Maxime Janvier som också kvalat in. Det är en bra prestation av Micke  – men räcker förstås inte för att imponera på de som lever i tron att det ”inte blir något av” tonåringar som inte fått ett stort genombrott. 
*
Elias Ymer går in i Challengern på tisdagen då Adrian Ungur svarar för motståndet. 

Svensk tennis sitter på en ännu inte utnyttjad tillgång

Svenska tennisförbundets beslut att inte förlänga avtalet med Davis Cup-kapten Fredrik Rosengren rör upp känslorna i tennis-Sverige.
Gårdagens inlägg på Challenge rusade snabbt upp i topp på ”läsarbarometern” och ledde till många reaktioner i framför allt mejl och på FB.
Många menar att förbundet inte har råd med en heltidsanställd DC-kapten, några tycker att Rosengren gjort sitt och många håller med mig om att förbundet fattat ett oklokt och oroande beslut.
Flera menar att ”Fiddes” syn på hur man utvecklar talanger till toppspelare är förlegad och att han och andra tränare från den gamla skolan nu ska kliva åt sidan för unga tränare.
Det resonemanget känner säkert många av oss äldre igen från våra arbetsplatser. Förmodligen tyckte vi likadant en gång i tiden då vi var unga och ville fram. Med tiden kommer insikten om att erfarenhet är viktig och att man inte behöver uppfinna hjulet på nytt för varje nu generation tar över. Det borde vara lika självklart som att de äldre inser att hjulet inte kan se ut exakt som det gjorde förr.

Jag menar att svensk tennis istället är alltför dålig på att ta tillvara erfarenheten från den tid då Sverige utvecklades till världens främsta tennisnation. ”Jonte” Sjögren, Hasse Olsson, Tomas Eklund, Percy Rosberg är bara några namn på listan över personer som vet hur man gjorde då.
Skulle det sättet fungera i dag? Nej, inte rakt av förstås men många av dessa personer lever inte heller kvar i dåtid utan har följt tennisens utveckling och sitter på en kompetens som en ung tränare inte har en chans i världen att läsa sig till.
Sjögren & Co skulle kunna fungera som mentorer och åka ut i klubbarna och entuasiasmera alla de många tränare som saknar all erfarenhet av hur en talang utvecklas till en toppspelare.
Det finns idag ett stort antal verksamma tränare/coacher som vet:
•Magnus Tideman, Martin Bohm, Thomas Högstedt, Jonas Björkman, Thomas Johansson är några av dem som jobbar med utländska spelare eller förbund. (Tideman har nyligen avslutat samarbetet med Jeremy Chardy)
•Magnus Norman, Nicklas Kulti och Mikael Tillström på Good to Great. De har själva gjort resan som spelare och samtidigt som de nu är i hög grad verksamma för de sin kompetens och erfarenhet vidare inte bara till spelarna på akademin utan också till de många tränarna. Där ett exempel på hur erfarenhet tas tillvara.
•Fredrik Rosengren och Fed Cup-kapten Lars-Anders Wahlgren på Svenska tennisförbundet. Ingen av dem får förlängt kontrakt.
Wahlgren fick beskedet i somras och efter DC-kvalet mot Holland möttes Rosengren av samma besked.
Nu då?
Förbundet ser över landslagsverksamheten och har långt framskridna planer på att inte ha en heltidsandställd Davis Cup- eller Fed Cup-kapten.
Istället ska arbetet begränsas till de få matchveckorna och något kortare läger inför dem.
Exproffsen Åsa Svensson (som varit assisterande FC-kapten) tätt följd av Sofia Arvidsson är hetaste namn och det skulle förvåna oerhört om det inte blir någon av dem.
DC-kapten? Vet inte alls. En gissning är att förbundet vill ha ett mycket stort namn som ger landslaget uppmärksamhet även då resultaten inte räcker till sådan. Dessutom skulle ett sådant val säkert också mildra kritiken mot beslutet att inte förlänga avtalet med Rosengren.
Jag håller med om att det inte behövs en heltidanställd kapten för de båda landslagen men menar samtidigt att några veckors kaptensuppdrag per år kan betraktas mest som en ytbehandling.
För hur ska det se ut under ytan?Vem ska göra jobbet med landslagsspelarna under resten av året? Ska de – bara någon enstaka spelare är självförsörjande – lämnas åt sina öden och att förbundet istället lägger sina knappa ekonomiska resurser på yngre spelare?
Och om så blir fallet: vem vill då spela i landslaget?
En idé som lagts fram är att många tränare – från klubbar och akademier – ska vara inblandade i landslagen En reser med då, en annan då...
Det kan förstås fungera men endast under förutsättning att det finns en gemensam linje som skapar nödvändig kontinuitet.
Om inte kommer det att dröja ännu längre innan svensk tennis får den där röda tråd som det pratas så mycket men som ännu inte börjat tvinnas.

Som klubbordförande är hon viktig förebild i svensk tennis

En nöjd ordförande. Foto: Mikael Tillström

Idag invigdes Ekerö TK:s nya hall.
Challenge var på plats och fick en pratstund med klubbens ordförande Sofia Tillström som var rörd då klubbens yngste respektive äldste medlem klippte bandet som förkunnade att hallen var invigd.
Stefan Olsson spelade uppvisningsmatch och skrev autografer, det spelades minitennis, pingis (!) och på kvällen hölls en lite försenad 50-årsfest.
Tillström berättar i inslaget bland annat om klubbens mångåriga arbete för att få till stånd hallen och om medlemmarnas engagemang och ekonomiska stöttning utan vilka drömmen inte hade blivit verklighet.

                                                                             

Beslutet att rata Rosengren är lika oklokt som oroande - "obekväma" personer behövs

Efter ödeskvalet mot Israel har Rosengren gjort sitt som DC-kapten

Davis Cup-kapten Fredrik ”Fidde” Rosengren anses obekväm och alltför elitinriktad.
Det är min teori till varför Svenska tennisförbundet väljer att inte förlänga avtalet med honom.
Oavsett orsak är det ett mycket olyckligt beslut för svensk tennis. Rosengren är en eldsjäl och jag har under livet träffat på fyra, kanske fem personer som varit lika hängivna sitt arbete som ”Fidde” är.
Har Rosengren lyckats med sitt uppdrag då Sveriges Davis Cup-lag för fjärde året i rad tvingas kvalspela för att försöka behålla sin plats i division I?
Nej, är väl ett svar som ligger nära till hands.
Men vem bär ansvaret för att det i dag ser ut som det gör i svensk herrtennis – Rosengren, förbundet, regionerna eller klubbarna?
Om de tre sistnämnda parterna i sina respektive roller lyckats bättre än vad som är fallet hade en Davis Cup-kapten – oavsett vem – haft ett såväl bättre som bredare spelarmaterial att ställa på benen än det som Fredrik Rosengren haft tillgång till.
Förbundets nye generalsekreterare Christer Sjöö motiverar på förbundets hemsida beslutet att inte förlänga avtalet med Rosengren:
”Arbetet med förbundets verksamhetsinriktning för 2017 och framåt är i full gång. I dagsläget är det för tidigt att säga hur framtiden för landslagsverksamheten kommer att se ut. Mot den bakgrunden har vi valt att inte förnya ”Fiddes avtal.”
Inte ett ord om att förbundet skulle ha för avsikt att erbjuda Rosengren en annan roll i landslaget och därför är budskapet tydligt: oavsett hur den framtida landslagsverksamheten organiseras passar Rosengren inte in.
Ha då i minnet att det inte är många månader sedan som en person i förbundsstyrelsen sa till mig att Fredrik Rosengren är som klippt och skuren för en ännu mer central roll än den han har.
Den personen har nu alltså tvingat vika sig för dem som menar att Rosengren är alltför elitorienterad och för rak i sin kommunikation om det han anser måste förändras för att svensk herrtennis ska bli att räkna med igen.

"Fidde" lär få många attraktiva anbud att välja på

Och jo, Rosengren är rak.
Magnus Tideman är en annan som är det. Framlidne Tim Klein var likadan. Den entusiasmerande, kloke, bullrige och härlige tysken varnade tidigt för att Sverige var på väg att bli en B-nation men hans kritik viftades nonchalant bort av högdjuren.
Kanske såg de Klein som obekväm just därför att de själva var för bekväma, för nöjda med det som var.
Jag tror inte att den nuvarande förbundsstyrelsen är nöjd men beslutet att inte ta tillvara på Fredrik Rosengrens kompetens och erfarenhet visar på en oroande bekvämlighet.
Skrev i början att jag under hela livet träffat fyra, fem personer som är lika hängivna sitt arbete som Rosengren. En av dem är Salk:s sportchef Johan Porsborn.
Honom gjorde sig en mindre begåvad styrelse av med. Det blev ramaskri i klubben och då den mindre begåvade styrelsen ersattes av en begåvad anställdes Porsborn igen.
Jag är långtifrån säker på att Rosengren får samma uppbackning eller att nuvarande förbundsstyrelse inser att de gör sig av med en person med långt mer kunskap om och större erfarenhet från internationell elittennis än vad den kvarvarande samlingen personer har – tillsammans.
Naturligtvis har Rosengren många förespråkare i svensk tennis och då i synnerhet bland dem som anser att det talas alldeles för mycket om bredd och på tok före lite om elit.
Tyvärr är dessa personer i stark minoritet.

I morgon: Vad gör förbundet nu?

Han ser fördel i att vara döv - unge talangen får svensk hjälp för att nå världstoppen

Duckhee Lee är Sydkoreas näst bäst rankade spelare

Han heter Duckhee Lee, är 18 år, kommer från Sydkorea, ligger redan 186 på rankningen och är ett

spännande framtidsnamn.

Men det finns en sak som skiljer Lee från de andra unga talangerna: han är döv sedan födseln.

”Dövhet ses som ett handikapp men det bekymrar mig inte eftersom jag tycker att det är min största fördel gentemot motståndarna”, har han sagt i en intervju med amerikanska Vice.

”Det är min speciella gåva som de andra spelarna inte har. Jag blir aldrig distraherad av publiken, motståndaren eller någonting annat. Det innebär att jag kan koncentrera mig mycket bättre på mitt spel”.

Sedan några veckor tillbaka samarbetar Duckhee Lee och hans team i Sydkorea med Nina Wennerström på Wesport.

– Han (Lee, min anmärkning) är ödmjuk, trevlig och ger alltid hundra procent. Han har vad som krävs för att klättra på rankningen och bli en toppspelare, säger Wennerström till Challenge.

Wennerström ser stor potential i Lee

Rafael Nadal är en av många på tenniscirkusen som imponeras av den unge talangens framfart och säger att Duckhee Lee är en stor inspirationskälla och förebild.

Wennerström stämmer in: 

– Att han ser sin dövhet som en fördel berättar mycket om honom som person. Han är en stor förebild inte bara för tennisspelare och andra idrottare utan för oss alla.

Den 175 centimeter långe sydkoreanen är jämngammal med Mikael Ymer, har tio Future-titlar och några semifinaler i Challengers på meritlistan.
Han kvalade i år till tre av de fyra Grand Slam-turneringarna och överlevde första kvalomgången i US Open.