Fortsatt sportslig DC-succé gjorde det möjligt att sopa problemen under mattan

I helgen spelar Sveriges Davis Cup-lag ödeskval mot Israel. Detta är den andra delen i min betraktelse över hur Sverige förvandlats från en stormakt till en lilleputtnation i Davis Cup.
- 
Med hjälp av den svenska finalplatsen 1989 – åter förlust mot Tyskland och då med John-Anders Sjögren i kaptensstolen efter sparkade Hasse Olsson – lyckades förbundsherrarna sopa problemen under mattan och varningssignalerna om att svensk tennis hamnat efter i utvecklingen på juniorsidan togs inte på allvar.

Då succétränaren Tim Klein i en SvD-intervju sa att Sverige var på väg att bli en B-nation blev han utskrattad av de styrande vars självgoda attityd fick svåra konsekvenser både ekonomiskt och sportsligt.

I tron att tennis hade samma attraktionsvärde för sponsorer som socker har för flugor blev förbundsstyrelsen tagen på sängen när 20-miljonersavtalet med Beckers – som sponsrat ett framgångsrikt team – löpte ut.

Teamet leddes av kunnige, krävande och omtyckte tränaren Martin Bohm och siffrorna inom parentes efter spelarna visar vilken världsrankning de senare nådde:

Thomas Enqvist (4), Magnus Larsson (10), Nicklas Kulti (32), Mikael Tillström (39), Jan Apell (62), Johan Alvén (440).
Wow!

Trots stora sportsliga framgångar hade Beckers inget intresse av att förlänga avtalet. En förklaring var att företaget inte fick den exponering företaget förväntat sig.
På flera av de Satellitturneringar där banderoller med Beckers namn och logga skulle omgärda banorna blev banderollerna liggande. Vid en första tanke är detta kanske ingen stor sak men det uppfattades som ett av flera exempel på att Svenska tennisförbundet tog sina sponsorer för så givna att förbundet inte behövde svara för en motprestation.

Det skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag.

Svensk tennis varumärke hade tappat i värde, förbundet saknade kompetens i marknadsföring och sponsorer kände sig nonchalant bemötta vilket tillsammans med den rådande finanskrisen innebar att sporten fick kalla handen av näringslivet.

I avsaknad av starka sponsorer tvingades förbundet dra ner verksamheten med 20 procent och beroendet av DC-intäkter ökade.

Men sambandet mellan sportslig succé och klirr i kassan var borta. 1994 års semifinal i Scandinavium mot stjärnspäckade USA blev ett publikt och ekonomiskt bakslag och i bortafinalen mot Ryssland några månader senare blottades svåra interna konflikter.

John-Anders Sjögren hade beslutat sig för att lämna kaptensstolen, hans efterträdare Carl-Axel Hageskog hamnade direkt i fejd med DC-kommittén som ansåg att tränaren Martin Bohm skulle ha en plats i DC-teamet. Det ansåg inte Hageskog och under finalen i Moskva kunde Göteborgs-Posten och SvD avslöja att kommittén avgått.

Finalsegern hamnade tyvärr i skymundan av svarta rubriker om den uppslitande interna schismen.

Hageskog lierade sig med styrelseledamoten Anders Wetterberg – sedermera generalsekreterare – och i praktiken var det denna duo som under några år basade i svensk tennis.

Den framgångsrika modellen med team – 12 av Sveriges 18 topptio-spelare fostrades i team – övergavs för individuella satsningar och betydelsen av att juniorer redan i unga år får mäta sina krafter internationellt underskattades.

”Vi har i dag alla möjligheter till en, som de flesta önskar, förändrad arbetsordning för att återta målet som en ledande juniornation”, står att läsa i riktlinjerna som presenterades 1995.

Åren 1989-1996

December 1989: Tyskland med Boris Becker som ankare blir för svårt i finalen i Stuttgart.
Februari 1990: Förlusten borta i första omgången mot Italien betyder att Sverige tvingas kvalspela för första gången. Finland besegras i kvalet.
Februari 1991: Nytt kval där segern mot Filippinerna säkrar nytt kontrakt.
September 1992: Laget har efter segrar mot Kanada och Australien tagit sig till semifinal där USA vinner med 4-1.
September 1993: Ny semifinal, denna gång förlust mot Tyskland.
December 1994: Kaptenen John-Anders Sjögren får i sin sista match äntligen lyfta bucklan då Ryssland besegras på bortaplan.
September 1995: Semifinalförlust mot USA.
December 1996: Nicklas Kulti förlorar trots matchbollar i den avgörande singeln i finalen mot Frankrike 1996.
*
I morgon: Finalbiljetterna reades ut.
Fotnot: delar av materialet ovan är hämtat från en artikel om Sveriges DC-historia som jag skrev under tiden på SvD.

Den segern släcker - nästan - hoppet om förstärkt DC-lag

Robert Lindstedt

Robert Lindstedt är vidare i ATP-turneringen i Basel. Det innebär med största sannolikhet att den 39-årige dubbelspecialisten inte kommer att ansluta till Sveriges Davis Cup-lag som i helgen möter Israel i ödeskval.

Lindstedt och Michael Venus slog för bara några minuter in sedan in matchbollen och besegrade Ivan Dodig/Nenad Zimonjic med 7-6, 6-3.

Enda lilla möjlighet att Lindstedt ska kunna förstärka DC-laget är att han och Venus spelar sin kvartsfinal redan i morgon (schemat ännu inte ute) och då förlorar.

Vid torsdagens lottning måste DC-kapten Fredrik Rosengren spika sitt lag till kvalet där förloraren åker ner i division II.

När DC-hjältarna buades ut försvann magin runt Sveriges mest framgångsrika landslag

Våren 1983 påbörjade Sveriges Davis Cup-lag den fantastiska resa som gav sju raka finaler.
Till helgen spelar Sverige ödeskval -för fjärde året i rad.
Inför den svåra bortamatchen mot Israel kommer jag i tre delar skildra hur svensk tennis förvaltats sedan storhetstiden och hur det återspeglar sig i Davis Cup-lagets förvandling från stormakt till lilleputtnation.
-
Vi skrev december 1988 och inför ett fullsatt Scandinavium i Göteborg spelade Sverige DC-final för sjätte året i rad.
Inför mötet med tyskarna hade Sverige förlorat bara två av de 22 senaste matcherna, laget var svensk idrotts mest framgångsrika alla kategorier och de folkkära stjärnorna satte en ära i att spela för sitt land.
Svensk tennis blomstrade, Mats Wilander hade under säsongen segrat i Australian Open, Öppna Franska och blivit förste svensk att triumfera i US Open, Stefan Edberg hade tagit sin första av två Wimbledon-titlar och med de båda smålänningarna i laget gällde svenskarna som klara favoriter mot Boris Becker & Co.
Redan efter två dagar stod gästerna som segrare och ändå återstod det stora bakslaget.
Med knappt en vecka kvar till julafton och i den arena där svenskarna fyra år tidigare hyllats efter finalsegern mot USA vände sig åskådarna mot hemmafavoriterna som lämnade walk over i sista singeln.
Även om matchen var avgjord förväntade sig publiken att få valuta för sina dyra biljetter även sista dagen. Men bara Stefan Edberg tog sitt ansvar och trots vädjanden lyckades DC-kapten Hans Olsson inte få någon spelare – några hade haft en sen utekväll och Kent Carlsson var skadad – att ställa upp i femte matchen.
Olsson greppade mikrofonen och bad publiken om förståelse men hans ord dränktes snabbt av burop och busvisslingar och dagen efter möttes kaptenen och hans spelare av svarta tidningsrubriker.
Glorian som funnits runt de svenska tennisproffsen var borta, populariteten rasade och sponsorerna drog öronen åt sig.
Att gruskungen Kent Carlsson var den ende som – åtminstone offentligt – stod upp för Hans Olsson då denne några månader senare fick sparken bara underströk att helyllestämpeln som funnits på laget var borta.
-
Åren 1983-88.
December 1983: 2-3 i bortafinalen på gräs mot Australien.
December 1984: Sveriges andra DC-titel (första kom 1975) bärgas på grus i Scandinavium där USA ställer upp med världsettan John McEnroe och tvåan Jimmy Connors. Henrik Sundström besegrar McEnroe, Mats Wilander kör över Connors och Stefan Edberg/Anders Järryd tillfogar McEnroe/Peter Fleming deras första dubbelförlust i DC.
December 1985: Tyskland lägger in en blixtsnabb matta i finalen men överrumplas av inte minst dubbelparet Mats Wilander/Joakim Nyström och Stefan Edberg vinner den femte och avgörande matchen.
December 1986: Åter kommer svenskarna till korta på gräset i Australien där hemmafavoriterna vinner med 3-2.
December 1987: Sverige använder både hängslen och livrem genom att lägga in grus i Scandinavium mot svaga Indien. Ett set i dubbeln är det enda gästerna får med sig hem.
December 1988: Finalen mot Tyskland är förlorad redan efter dubbeln och några av de svenska spelarna tar en sen utekväll vilket i kombination med Kent Carlssons skada får hemmalaget att lämna w o i sista matchen.
*
I morgon: Så sopades problemen under mattan
Fotnot: Under min tid på SvD skrev jag en artikel från vilket en del av ovanstående material är hämtat.

På tisdagen kan Lindstedt bli klar för ödeskvalet mot Israel

Robert Lindstedt

Runt lunch på tisdagen kan dubbelspecialisten Robert Lindstedt bli klar för Sveriges Davis Cup-lag som till helgen möter Israel i ödeskval.

Lindstedt fanns inte med i den ursprungliga truppen men håller dörren öppen om han åker ut tidigt i ATP-turneringen i Basel.

Det kan han mycket väl göra. Sveriges bäste dubbelspelare kamperar ihop med Michael Venus vars självförtroende säkert fick sig en rejäl törn då han och Mate Pavic utklassades av bröderna Ymer i söndagens Stockholm Open-final.

Lindstedt/Venus möter världsåttan Ivan Dodig och Nenad Zimonjic, tidigare världsetta med 53 dubbeltitlar på meritlistan.

Med Lindstedt i  DC-laget kan Sverige ställa upp med sitt starkaste dubbelpar – Lindstedt/Johan Brunström – och trion Markus Eriksson, Fred Simonsson, Isak Arvidsson kan helt fokusera på att kämpa sig till en plats i den andrasingel som var vikt för nu skadade Mikael Ymer.

Klubbtränare ger sportchefen och DC-kaptenen svar på tal

Den uppmärksammade DN-artikeln

Davis Cup-kapten Fredrik Rosengren och Svenska tennisförbundets sportchef Johan Sjögren har rört upp känslorna i tennis-Sverige. I en uppmärksammad DN-artikel i förra veckan säger Rosengren "totalt mörker" om svensk tennis framtid och såväl DC-kaptenen som sportchefen är kritiska mot mycket i svensk tennis. Jag välkomnar deras frispråkighet och menar att DN-artikeln är viktig  eftersom kritik från de egna leden inte kan viftas bort. Att måla upp en ljus bild för sakens egen skulle är att göra svensk tennis en björntjänst. Håller inte med om allt som Rosengren och Sjögren säger och stämmer absolut inte in i uttrycket totalt mörker vad gäller framtiden. Det finns ljusglimtar.
Många tränare, ledare, spelare, juniorer, föräldrar och andra  i svensk tennis har hört av sig till mig och säger att de känner sig nedtryckta av DN-artikeln. Nu överlåter jag ordet till en av dem som reagerat på artikeln, nämligen Magnus Ennerberg som är tränare på KLTK.
***

Magnus Ennerberg

I samband med DN-artikeln kring svensk tennis så kontaktade jag Henrik Gustavsson på Swetennis och undrade om jag fick skriva ett svar, i samband med artikeln hade jag kontakt med Jonas Arnesen som undrade om texten även kunde läggas upp på hans blogg vilket gör att den dyker upp två gånger på nätet.

Som de flesta andra tennisfantaster så läste jag en artikel i DN kring statusen på svensk tennis. ”Totalt mörker” var rubriken, ett citat från Förbundskapten Fidde Rosengren när han fick chansen i riksmedia att delge sina tankar om svensk juniortennis. Vidare lyfter Fidde sin oro över saknaden av engagemang i svensk tennis och han ifrågasätter om tränare ens kan tänka sig att jobba på helgen utan betalt.

Sportchefen på SVTF, Johan Sjögren, fyller i med sin oro och att det är dags att fokusera på jobbet som görs i klubbarna i yngre år.

Den erfarne tennisjournalisten Jonas Arnesen lyfter fram artikeln på sin blogg där han även ställer frågan hur ”svensk tennis” ska svara upp på denna interna kritik.

Jag blev mycket nyfiken på vad Arnesen menar med svensk tennis i sitt inlägg? Vem är svensk tennis? Menar han att förbundet ska svara på kritiken undrade jag? Då både Sjögren och Rosengren jobbar på SVTF så kändes det märkligt att de skulle bemöta sin egna kritik. Jag messade Arnesen för att få klarhet i detta och fick svaret att ”…alla som berörs av kritiken….”

Då jag kände att jag blev berörd av DN-artikeln på flera plan så valde jag att skriva några funderingar

som jag delar med mig av här.

Saker som jag berörs av i artikeln:

De faktafel som dyker upp i artikeln bland annat, redan andra stycket i ingressen innehåller ett faktafel eftersom Sveriges F18-lag kvalificerade sig för EM-slutspel. I faktarutan läggs även juniorrankingen upp och de har valt att bland annat lägga upp Tennis Europe 16-rankingen som ett exempel, en ranking som för insatta inte har någon tyngd då spelare 15 och år och äldre spelar på junior-ITF nivå och det är väldigt oekonomiskt som svensk att lägga på pengar på TE16-tävlingar. I artikeln är även Rosengren citerad att vi missade slutspel i 12-års klassen, inte så konstigt då vi inte ens hade ett lag med i kvalet efter beslut från SVTF.

Challenge i lördags

Jag berörs också av att när svensk tennis äntligen får chansen att synas i riksmedia så blir det med

citatet ”Totalt mörker” och en bild på tre av Sveriges mest ambitiösa tennisjuniorer. Spelare som dag ut och dag in kämpar för att bli så bra som möjligt, deras familjer som gör enorma insatser tidsmässigt och ekonomiskt för att hjälpa sina barn nå sina drömmar samt tränare som med ett stort engagemang gör allt dom kan för att hjälpa dessa spelare nå nästa nivå. Att en svensk förbundskapten inte kan formulera sig på ett bättre sätt när han får chansen i dessa sammanhang är nedslående.

”Men vadårå, det är ju totalt mörker, Sverige är ju asdåliga” kanske någon tänker då, och det är möjligt att svensk tennis inte levererar resultatmässigt på varken junior eller seniornivå på det sätt som är önskvärt. Men att bara konstatera att allt är dåligt har sällan varit en produktiv väg framåt.

En sak som av vissa ses som ett stort problem i svensk tennis är avsaknaden av engagemang och det egna drivet från spelare och ledare. Dessa påståenden blir verkligen något som berör mig, först och främst för att det är svårt att förstå hur man kan göra sådana påståenden. Svensk tennis är enormt stort med hundratals klubbar utspridda över hela landet, en stor mängd tränare i olika åldrar och tusentals spelare. Det finns INGEN person som bestämt kan säga att det saknas engagemang i svensk tennis, för ingen människa har tid eller möjlighet att besöka alla dessa miljöer och få en korrekt bild.

Det man däremot KAN säga ur ett samhällsmässigt historiskt och psykologiskt perspektiv är att i alla tider så klagar man på ”dagens unga”. De är för lata, de är för ouppfostrade och det var minsann bättre förr. Så att falla in i den typen av resonemang är att gå i en historisk fälla som inte leder någonstans.

Det är rimligt att antaga att det är ett flertal faktorer som gör att svensk tennis ligger efter de bästa länderna i världen. En av de få saker som det finns statistik på är att svensk tränarutbildning är mycket kortare än de flesta länder med starkare spelare, något jag skrivit om tidigare på swetennis. Det innebär ju givetvis inte att jag tror att det är den ENDA anledningen. Flertalet anledningar påverkar ju spelarutbildningen, exempelvis:

• Familjens möjlighet att stötta och hjälpa till med logistik
• Tränarresurser, möjlighet att ha med sig tränare på tävlingar mm
• Tillgänglighet till banor
• Ekonomi; spelarens, klubbens och förbundets
• Skolgång, möjlighet att få tid att träna
• Fysträning, få rätt typ av fysisk träning utifrån spelarens ålder
• Matcher, ett system som möjliggör många matcher där man får möta spelare på sin nivå
• Sparringmöjligheter i den dagliga träningen
• Plus flera punkter till…

I den del av svensk tennis som jag kommer i kontakt med är engagemanget imponerande, spelare och ledare man träffar på tävlingar gör det bästa dom kan för att bli bättre, tävlingsarrangörer som sliter långa dagar för att ge spelarna möjlighet att tävla, alla föräldrar som lägger tid och pengar för att hjälpa sina barn, före detta proffs som startar projekt, akademier och på andra sätt hjälper dagens ungdomar. Jag har haft möjligheten att besöka ett 15-tal länder i min roll som coach och att det i just Sverige skulle vara lägre engagemang på spelare och ledare är främmande för mig.

En sak som gör mig förbryllad kring dessa bitar är den distansering och nästan skadeglädje som dyker upp i kommentarer kring svensk tennis. Om vi skulle bredda tänket kring vilka svensk tennis är kanske vi skulle får en annan jargong och attityd vilket kanske skulle vara mer produktivt? Vi är alla en del av svensk tennis, oavsett om du är spelare, ledare, förälder, publik, osv, och det är vi tillsammans som skapar den miljö vi vill ha.

En sak jag tror svensk tennis skulle kunna göra bättre är att gemensamt jobba fram en tydlighet i rollfördelning. Vems ansvar är det att få fram bra elitspelare? Vilka krav ska ligga på en klubb och dess verksamhet? Vad måste en förälder vara beredd att betala för att få adekvat tennisutbildning? Vad ska förbundets roll vara i en spelarutbildning? Då det ofta återkopplas till att det är i klubben jobbet ska göras borde kanske resurser och förbundets upplägg vara riktat mot att hjälpa klubbarna så att det är möjligt att i klubben göra en internationellt konkurrenskraftig spelarutbildning? Då det finns så mycket engagemang i svensk tennis tror jag på att vi kan lyfta oss rejält, förutsatt att vi gemensamt skapar en tydlighet i svensk tennis där alla finner sin roll.

Jag avslutar min text med att citera artikeln från DN där Stefan Edberg, en av många positiva krafter i svensk tennis, delar med sig av sitt tankesätt, ett tankesätt som skulle vara bra om fler hade…

”Utan att ha alltför mycket inblick i det hela, så har vi en bit kvar förstår jag. Men man måste börja i någon ände och det måste komma underifrån från klubbarna och den vägen. Jag försöker hjälpa till på mitt sätt.”

Magnus Ennerberg, Tennistränare.

Avbräcket för DC-laget ett mindre problem än skadan

Alla i svensk tennis har anledning hålla tummarna för att hans skada är lindrig

Utan Mikael Ymer i laget försämras självklart Davis Cup-lagets chanser i ödeskvalet mot Israel

avsevärt.

Känns som ett det just nu inte spelar någon roll.

Det enda viktiga är att MR-undersökningen som Mikael ska genomgå ger ett lugnande besked om hans höftproblem.

Jag lider starkt med killen. Tänk bara, förra veckan fick 18-åringen sitt genombrott i if Stockholm Open där han skrällde mot Fernando Verdasco, svarade för en stark insats mot Ivo Karlovic och tog dubbeltiteln i par med brorsan Elias.

Livet borde få leka för Mikael. Han borde i dag fått vakna upp lycklig, stolt och helnöjd. Istället finns där nu ett stort orosmoln på himlen – det känns, ja, vad ska jag säga, orättvist är ordet som först dyker upp i tanken.

Ymer har spelat bara fem turneringar efter sitt nio månader långa uppehåll och har på denna korta tid tänt ett ljus i svensk herrtennis som med ens inte stod och föll med hans storebror Elias. Just Elias är nog gladast av alla över det. Främst därför att de är bästa kompisar men också för att de kan sporra varandra på ett annat sätt än om de befinner sig på hela olika nivåer.

2017 har förutsättningar att bli ett mycket spännande för bröderna Ymer och för svensk herrtennis.

Nu kan vi inte göra mer än att hålla tummarna för att det finns fog för den optimismen även efter Mikael Ymers läkarundersökning.

Segerglädjen grumlas av oron över Mikael Ymers hälsa

Här gå deras pojkdröm i uppfyllelse. Foto: Karolina Brunström

Det var festligt, folkligt och fullsatt.

Det var glädje, jubel och golvstamp.

Söndagens If Stockholm Open-final i dubbel var en häftig upplevelse och jag var förmodligen långt ifrån ensam om att ha gåshud.

Men förtrollningen bröts då skrällsegrarna Elias och Mikael Ymer mötte media i den mixade zonen.

Mitt i allt berättade Mikael – nästan som i förbigående – att han har känningar i höften.

Den 18-årige talangen gjorde ingen stor sak av det men bara orden ”jag har känningar i höften” räcker för att skapa oro.

Det var just en höftskada som tvingade honom till ett nio månader långt uppehåll efter vilket han spelat fem turneringar. De fyra första på det för skonsammare gruset och så då If Stockholm Open på hardcourt.

Att Micke efter de första träningsdagarna i Kungliga hallen kände av övergången i är i sig inte anmärkningsvärt, så är det för nästan alla spelare.

Men att han efter två singlar och fyra dubblar fått känningar i höften är oroväckande. I bästa fall beror det enbart på att han spelat många matcher på kort tid och då kan symtomen vara borta om några dagar.

Om inte?

Ett är i mina ögon solklart: Mikael Ymer ska under inga omständigheter spela nästa helgs ödeskval i Davis Cup mot Israel om det finns en promilles risk att han tar skada av det. Ja, han är Sveriges just nu kanske bäste spelare och ja, utan honom i laget är det nästan omöjligt att se hur Sverige ska undvika att bli degraderade till division II för första gången i historien.

Men sett i ett större perspektiv är allt sådant där totalt ointressant.

Det enda intressanta är att Mikael Ymer tar hand om sin kropp på absolut bästa sätt.

Ingen ska medvetet eller omedvetet pressa honom att ställa upp.

Han ska inte själv känna att han måste göra det.

Ödeskvalet mot Israel är viktigt för svensk tennis.

Mikael Ymers framtid är långt mycket viktigare.

*

Hör och läs mer:

Bröderna Ymer om dubbeltiteln 

Mina bästa minen från årets If Stockholm Open