Beroendet av SOK-stödet gör tennisförbundet underdånigt

Challenge i morse...

...och i eftermiddags

Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) satsar i år runt två miljoner kronor på svensk tennis.

Det är förstås mycket positivt.

Men där finns också en baksida.

Utan egna medel till stora elitsatsningar står Svenska tennisförbundet i beroendeförhållande till SOK. Detta underläge har fått till följd att det bland ledare, tränare och spelare finns en rädsla för att stöta sig med den mäktiga organisationens representanter.

”Man biter inte den hand som föder en”.

Senaste exemplet är att förbundet och teamet kring 17-årige Sverigefyran Mikael Ymer snällt och lydigt tuggar i sig SOK:s beslut att stänga av Ymer från topp- och talangprogrammet.

Inför artikeln i SvD om SOK:s beslut pratade jag med Mikael, hans coach Johan Hedsberg och agenten Fraser Wright vilka samtliga valde att inte kritisera SOK:s beslut.

Därför att de tycker att SOK gjort rätt som stängt av Mikael?

Nej!

Anledningen är förstås att de inte vill skada relationen med SOK.

Det är i sig fullt förståeligt – just på grund av beroendesituationen.

Men det visar också på hur olycklig denna situation är.

Jag säger inte att det redan är så men risken finns att SOK blir en maktfullkomlig organisation som dikterar villkoren för elitsatsningarna i tennis och andra idrotter vars förbund sitter i samma sits som tennisförbundet.

Det är just förbundet som är mottagare av SOK-stödet och som bestämmer hur pengarna ska fördelas. En i sig naturlig lösning men endast under förutsättning att förbundet inte tillgodoser enbart sitt eget behov utan ser till vad som är bäst för svensk tennis i stort. För att så ske se har akademier och andra aktörer som bedriver elitsatsning intresse av att stå på god fot med förbundet.

Tidigare i dag talade jag med SOK:s ordförande Stefan Lindeberg som menar att det är högt i tak och rättframma samtal mellan SOK och förbundet. Att det inte är den bild vi utomstående har menar Lindeberg kan bero på att ingen av parterna har något att vinna på att öppet kritisera varandra.

Det ligger säkert mycket i det han säger.

Men att förbundets sportchef Johan Sjögren idag inte gått ut och förklarat sitt stöd för Mikael Ymer – vilket han naturligtvis hade kunnat göra utan att stöta sig med SOK – visar också på priset förbundet verkar vara berett att betala för beroendeförhållandet:

Underdånighet.