Djup splittring i Tennis Syd- personal har sagt upp sig och i styrelsen råder oenighet

Challenge 1 december Läs här!

Det är kaos i Tennis Styd.

Den tidigare så starka regionen har under åren ofta och med rätta hyllats för sin verksamhet men nu råder en djup inre splittring som riskerar att få svåra konsekvenser för det fortsatta arbetet.

Se bara:

•Personal har sagt upp sig i protest mot hur processen gick till då Svenska tennisförbundets tidigare sportchef Johan Sjögren anställdes som ny verksamhetschef i Tennis Syd.

•Det var långt ifrån en enhällig styrelse som beslutade att anställa Sjögren men Fair Plays starke man, klubbdirektören Janne Immonen, var den ende som reserverade sig mot beslutet.

Lita på att känslorna kommer att svalla på kvällens möte i Jönköping och att det ska inte hållas för otroligt att en eller flera ledamöter inom kort lämnar styrelsen.

Personal har redan sagt upp sig, bland dem Pontus Bergevi som tillsammans med Ola Mårtensson dragit det tunga lasset tillsammans med tidigare verksamhetsansvarige Christer Sjöö som nu är generalsekreterare i förbundet.

Då det stod klart att Sjöö skulle lämna regionjobbet föreslog Bergevi & Co ett delat ledarskap för den nya organisationen. Men personalen känner sig totalt överkörd i processen och menar att styrelsen inte tagit minsta hänsyn till de anställdas åsikt.

Detta är mer än anmärkningsvärt och visar att en del personer i styrelsen lever fjärran från den verklighet där arbetet bedrivs.

Det handlar om en liten men mycket stark stab som under åren byggt upp en nära relation med klubbarna i regionen och som utvecklat ett mycket framgångsrikt samarbete med Ready Play – Växjöakademin som drivs av Stefan Edberg, Carl-Axel Hageskog och Magnus Larsson.

En reaktion därifrån kommer knappast att låta vänta på sig om inte styrelsen redan efter kvällens styrelsemöte kommer med någon form av lugnande besked till sina samarbetspartners.

Det tar lång tid och kräver såväl kunskap som stora personliga insatser för att få en organisation att fungera på sättet som Tennis Syd gjort.

Däremot kan allt raseras oerhört snabbt och jag befarar att det är vad som nu håller på att ske.

Den 9 januari nästa år tillträder Johan Sjögren som verksamhetschef.

Även om de anställdas protest inte är riktad mot Sjögrens person utan mot styrelsen och dess sätt att sköta processen blir förbundets tidigare sportchef ändå en av huvudpersonerna i denna såpa.

Ändå har han bara sökt ett jobb och fått det.

Därför tycker jag synd om Johan Sjögren.

Men hur jag än vrider och vänder på saken framstår det som en gåta hur han kunde få ett jobb som handlar om klubbutveckling.

Det är en vit fläck på Sjögrens cv.

Det går att räkna upp ett stort antal personer bara i Tennis Syd som under lång tid jobbat med klubbutveckling och kan ämnet långt bättre än elitorienterade Sjögren.

Ett gammalt minne dök upp under dagens samtal med en person som sa att Johan Sjögren säkert kan lära sig detta med klubbutveckling.

På SvD fick vi en chefredaktör som i sitt första tal till personalen sa:

”Jag kan ingenting om tidningsbranschen men ser fram emot att få lära mig det här yrket”.

Om han lärde sig något ska jag låta vara osagt - han tillförde i alla fall ingenting och efter två år var han borta.

Elitstödet till klubbarna höjer kraven på dem - upp till bevis

Walléns magkänsla om sponsorspaketet var fel

Är Svenska tennisförbundet på väg att avveckla sin elitverksamhet ?

Nej, den tolkningen av förbundets förändringsarbete skulle förstås varken ordföranden Thomas Wallén, generalsekreteraren Christer Sjöö eller någon annan i förbundet skriva under på.

Ändå förefaller det som om förbundet gett upp ansträngningarna att själv driva elitverksamheten som erbjuder landets toppspelare och de största talangerna bästa tänkbara uppbackning.

Den tanken fanns hos Wallén då han kort efter tillträdandet i april 2015 utlovade ett större sponsorspaket än vad svensk tennis sett på många år.
Fram till nu har vi inte sett skymten av något paket och Wallén kan beskrivas som tennisens PostNord.

Kritiken mot förbundets elitsatsning har varit hård från många håll och då inte minst från klubbarna.

Det har gett resultat. Så här står att läsa på Svenska tennisförbundets hemsida angående det förändringsarbete som nu pågår i förbundet:

”Målsättningar blir bland annat att utveckla tränarkåren och decentralisera elitstödet till de lokala kraftkällorna, det vill säga klubbarna”.

Det där med att utveckla tränarkåren har det snackats om i så många år att det vid det här laget borde vimla av tränare med kompetens att ta fram talanger på löpande band. Att så inte är fallet visar på behovet av fortsatt utveckling.

Decentraliseringen av ökat elitstöd är nytt och spännande.

Men det är också något annat och mer svårtytt.

Man kan tolka det som att Wallén & Co tröttnat på kritiken och nu ”säger” : ”Nu håller ni väl ändå käften. Visa nu att ni gör ett bättre jobb”.

Eller så är det så enkelt som att förbundsstyret verkligen tror att klubbarna kommer att använda pengarna på ett bättre sätt än vad förbundet gjort.

Oavsett vilket får förbundet en mer passiv roll än tidigare vilket absolut inte behöver vara negativt för svensk tennis.

Förändringen ställer nya och högre krav på klubbarna. Att dessa utgör hjärtat i svensk tennis råder ingen tvekan om men att klubbarna med hjälp av de nya resurserna ska kunna sköta allt från ax till limpa förefaller milt uttryckt oerhört optimistiskt.

Christer Sjöö

Ska klubbarna plötsligt kunna fostra spelare från tennisskolan till proffstouren? Tidigare har det sagts att klubbarnas styrka ligger i att få fram bra juniorer men inte räcker till för att hjälpa spelare vidare då dessa är 15-17 år. Den bristen avhjälps inte av enbart pengar.

Dessutom: Hur många av de runt 430 klubbarna har under de senaste fem åren utvecklat en lovande yngre junior till juniorsspelare av internationellt snitt? Caijsa Hennemann på Ullevi TK är det kanske bästa exemplet och det finns ytterligare några få.

Hur spännande förändringsarbetet i svensk tennis än är och hur mycket goda ambitioner det än finns går det inte att blunda för svårigheterna.

•Hur ska elitstödet fördelas bland klubbarna? Och när det är fördelat kommer frågorna varför fördelningen gjordes på sättet som skedde. ”Varför fick inte vi mer”. ”Varför fick de så mycket?

•Hur ska elitstödet fördelas internt i klubbarna? Med efterföljande frågor av typen ovan.

•Går den ökade elitsatsningen överhuvudtaget hand i hand om svensk tennis på årsmötet i april antar en verksamhetsinriktning som prioriterar bredd framför elit? Och hur resonerar de klubbar som varit mycket starka förespråkare för breddlinjen? Har de varit det eftersom de saknat pengar till elitsatsning eller av skälet att de verkligen menar att bredden är viktigare?

•En del av elitstödet ska gå direkt till spelare. Ska en spelare som anser att han eller hon anser sig kunna utvecklas bäst på Good to Great få elitstöd för att söka sig till akademin som utgör en mycket viktig del i svensk tennis? Samma frågeställning gäller naturligtvis även andra akademier som inte drivs av en klubb.

•Vad händer med äldre landslagsspelare som i sina klubbar anses för gamla för att få elitstöd men som fortfarande är tillgångar i Davis Cup- eller Fed Cup-laget?

Challenge 9 november Läs här!

Igår skrev jag om Johan Hedsberg och Mattias Arvidsson som är nya kaptener i Davis Cup- respektive Fed Cup-laget och som utgör en del av den nya landslagsorganisationen.

Den består också av:

•Fredrik Hörnell som tidigare haft en halvtidstjänst för U 14 och nu går upp på heltid då han också får ansvar för U 16.

•Maria Strandlund Tomsvik som blir ansvarig för seniorlandslagen och för U 18 – på halvtid!!!

Lägg till detta att Hedsberg och Arvidssons tjänster är begränsade till enbart DC- och FC-matcherna vilket alltså handlar om några veckor per år.

Tydligare än så blir inte signalen om att förbundet nu lämnar över elitansvaret till klubbarna.

Stort Grattis Henrik! Stenson visade sin storhet också då han inte fick bragdmedaljen

2016 års bragdmedaljör

Grattis Henrik!

Grattis Garreth Lord!

Grattis Torsten Hansson!

Grattis Sarah Skönby!

Grattis till alla som finns med i teamet runt 2016 års bragdmedaljör Henrik Stenson!

Grattis svensk golf!

Grattis bragdjuryn – för att ni till slut insett Stensons storhet.

Det hade juryn ett ypperligt tillfälle att göra redan för tre år sedan då Stenson gjorde vad ingen annan lyckats med i golfhistorien: totalseger på såväl USA- som Europatouren.

Men nej, det bevekade inte juryn som fastnade för skidåkaren Johan Olsson sedan denne tagit VM-guld på femmilen.

Olsson hade gjort ett bragdlopp.

Stenson hade svarat för en bragdsäsong.

Flera av bragdjuryns ledamöter var starka förespråkare för golfstjärnan men fick i slutänden ge med sig.

SvD:s fotograf Yvonne Åsell och jag var på plats i Sydafrika där Stenson skulle tävla och vi gav honom beskedet just då han klev efter en träningsrunda.

”Det blev Johan Olsson”.

Det gick att ana en besvikelse i Stensons blick. Men bara för några korta sekunder. Sedan skickade han en grattishälsning till Olsson och var precis lika glad, positiv, öppen och tillmötesgående som vi lärde känna Henrik under dagarna vi hade förmånen att få följa honom på nära håll.

Ett vänligt superproffs.

Att han en dag ändå skulle få bragdmedaljen kändes där och då föga troligt.

Den historiska bedrift han svarade för 2013 gick ju inte att överträffa och även om han mot förmodan skulle upprepa bedriften hade det då ändå varit ”bara” en tangering.

Hans resultat i år räcker med råge för att göra honom till en ytterst värdig bragdmedaljör:

•Med segern i British Open blev Stenson förste svenske herrgolfare med en Major-seger. Kampen under slutronden mot Phil Mickelson blev en nagelbitare av sällan skådat slag. Stensons segerresultat - 20 slag under par - är det lägsta i tävlingens historia.

•Silver i Rio-OS där golfen var med på OS-programmet för första gången i modern tid.

•Totalseger på Europatouren.

Torsten Hansson

Grattis Henrik!                                       

Grattis caddien Gareth Lord!

Grattis mentale coachen Torsten Hansson!

Grattis assistenten och allt-i-allon Sarah Skönby!

Grattis svensk golf.
Grattis alla i Henriks närmaste omgivning.

Grattis juryn – bättre sent än aldrig.

Talangen kliver in på börsen för att ta nytt steg i karriären

Ett av svensk tennis största framtidshopp

I går kom nyheten att Kajsa Rinaldo Persson blir världens första kvinnliga tennisspelare som börsnoteras.

Det skulle förvåna om den 19-åriga småländskan inte får en rad efterföljare.

Börsnotering kan vara en mycket bra lösning för spelare som inte på annat sätt får den ekonomiska uppbackning som krävs för att kunna satsa fullt ut – en situation som i stort sett samtliga svenska spelare befinner sig i.

Rinaldo Persson är rankad 711 och med det åttonde bästa svenska. Hon har tidigare lagt mycket tid även på sina studier men har nu beslutat sig för att göra en mer omfattande satsning på tennis.

Via sportbörsen Trade in Sports säljer Rinaldo Persson andelar i sin satsning. Det handlar om 3 450 andelar och varje andel kostar 100 kronor.

Upplägget:

•Investerarna får totalt 20 procent av Rinaldo Perssons prispengar under perioden 2018-2022. Utdelningen sker på årsbasis – men bara de år hon spelar in mer än en miljon kronor. För att göra det krävs – sett till dagens prissummor – att Rinaldo Persson är rankad runt 140.

•Om hon i genomsnitt skulle vara rankad 100 i världen under perioden 2018-2022 förväntas investerarna få en avkastning på cirka 300 procent (uppgiften tagen från Trade in Sports pressmeddelande).

Kommer Kajsa Rinaldo Persson att ge någon avkastning ?

Helt omöjligt att svara på förstås även om hon är ett av svensk tennis största framtidshopp. Att skolan under junioråren upptagit mycket av Rinaldo Perssons tid gör det extra spännande att följa hennes utveckling då det nu blir full fokus på tennisen.

Om det sett ur ett ekonomiskt perspektiv är ett bra erbjudande till investerare som vill tjäna pengar överlåter jag åt analytikergurun Henrik Mitelman eller någon annan analytiker att bedöma.

Men förmodligen spelar deras svar ingen roll. De som köper andelar i Rinaldo Persson gör det säkert inte av vinstintresse utan därför att de för en billig peng blir en liten del av hennes satsning mot världstoppen - möjligheten att kamma hem en vinst är bonus och skapar lite extra intresse kring Kajsas resa på tenniscirkusen.

Ett spännande grepp som sannolikt fler unga talanger snart tar för att ha ekonomiska förutsättningar att hålla proffsdrömmen vid liv.

Nya landslagskaptenerna får otacksam roll - känns ändå som en bra lågbudgetvariant

Nye FC-kaptenen med sin adept

I dag presenterade Svenska tennisförbundet den nya landslagsorganisationen.

Som väntat blev det en lågbudgetvariant som med all önskvärd tydlighet återspeglar förbundets mycket svaga ekonomi.

I dag skriver jag om de två jobb som kommer att märkas mest utåt men där huvudpersonerna tyvärr kommer att ha ytterst begränsat inflytande på svensk tennis utveckling: Fed Cup- respektive Davis Cup-kapten.

Mikael Ymers coach Johan Hedsberg blir DC-kapten och Johanna Larssons coach Mattias Arvidsson blir FC-kapten.

Deras uppdrag är begränsade till matcherna och det handlar alltså om några veckor per år.  Sett i ett större perspektiv gör det varken till eller från för svensk tennis.

Hedsberg och Arvidsson är framgångsrika coacher som håller låg profil och som ofta stått i skymundan av sina mer namnkunniga kollegor. Nu är det slut med det. På gott och på ont.

Samtidigt som båda ser en stor ära i att leda landslaget kommer de att stå i skottgluggen för kritiken om resultaten uteblir – och det trots att Hedsberg och Arvidsson inte alls bär något ansvar för utvecklingen av andra spelare än just Ymer respektive Larsson.

Att de nya kaptenerna kommer att sitta på två stolar ser jag ingen som helst fara i så länge deras respektive adept är självskriven i laget.

Däremot kan det förstås dyka upp en delikat fråga:

•Hur resonerar Arvidsson/Hedsberg om han anser att Larsson/Ymer skulle må bäst av att stå över FC/DC ? Om medverkan i landslaget riskerar att spoliera en tid på touren?

Vi ska komma ihåg att de båda kaptenerna har sin försörjning från annat håll – inte på några veckors landslagsuppdrag.

Nye DC-kaptenen med sin adept

Just att Arvidsson och Hedsberg har sin vardag på den internationella tenniscirkusen är naturligtvis en del av förklaringen till att valet föll på just dem.

I mina ögon hade tidigare assisterande Fed Cup-kaptenen Åsa Svensson varit ett naturligare val än Arvidsson och att Svensson inte jobbar som coach på touren låg henne säkert i fatet i det mycket kärva ekonomiska läge som förbundet befinner sig i.

Sett just ur ekonomiskt perspektiv känns lösningen med Hedsberg och Arvidsson som ett bra val – självklart förutsatt att landslagsspelarna köper upplägget.

Jag har största respekt för de båda coachernas kunskap, känner dem som oerhört seriösa och båda är utrustade med en stor portion ödmjukhet.

Inte minst därför är det bara att hoppas att Johan Hedsberg och Mattias Arvidsson undslipper kritik om framgångarna uteblir för Davis Cup- och Fed Cup-laget – kaptenerna har inte tillgång till bättre spelare än de svensk tennis får fram.

I morgon: Nu blir det upp till bevis – för klubbarna.

Fair Plays dominans passar bra in i Elitseriens mönster

Hattarna av för Sveriges bästa klubb Foto: Peter Erlandsson

Grattis Fair Play!

Malmö-klubben spelade i dag hem tredje raka SM-guldet och det fjärde totalt.

Finalen mot mesta mästaren Salk blev så spännande som lagens 3-3-möte i serien hade gett en föraning om att den skulle bli – en känsla som förresten stärktes ytterligare på matchdagen då gästerna hade fått in ett nytt starkt namn i truppen: Basak Eraydin.

Den 22-åriga turkiskan är rankad 342 och därmed hade Salk plötsligt tre singelspelare – Susanne Celik, Eraydin och Jacqueline Cabaj Awad – med bättre rankning än Fair Plays etta Ema Burgic Bucko som ligger 570 på listan.

Eftersom Eraydin också är en mycket duktig dubbelspelare (rankad 219) kändes finalen plötsligt vidöppen.

Och visst blev det spännande även om slutresultat 5-1 ger sken av annat. Hemmafavoriterna hade 2-0 efter dubblarna, en ledning som Sandra Roma utökade då hon i fjärdesingeln besegrade Sandra Örtevall. Ändå var hemmasegern långt ifrån given – de tre singlar som fortfarande var igång då gick nämligen till matchtiebreak.

För Sandra Roma var det självklart en mycket speciell kväll. Hon var med i det Salk-lag som tog guld 2004 och 2006 och när hennes forna klubb nu var framme i sin första SM-final på tio år bidrog Sandra starkt till att sänka den. Förutom segern i singeln vann hon i par med Cornelia Lister andradubbeln.

Det är givetvis många i Fair Play som ska ta åt sig äran och en som tyvärr ofta hamnar lite i skymundan är lagledaren och coachen Mervana Jugic Salkic, exproffs som nådde 99 på WTA-rankningen och som har mycket kunskap och erfarenhet att dela med sig av.

Har skrivit det vid några tillfällen de senaste åren och gör det igen: om fler klubbar såväl sportsligt

Challange 25 november Läs här

som vad gäller marknadsföring satsade lika helhjärtat på Elitserien som Fair Play skulle klubbarna som tar serien med en axelryckning med tiden sorteras bort och då skulle den högsta svenska serien bli en (ännu) attraktivare produkt.

Sett över åren sedan Elitseriens omläggning 1991 passar Fair Plays dominanta ställning bra in i mönstret med klubbar som har en svit av starka säsonger:

•Salk tog tre raka SM-guld i början på -90-talet.

•TSK Malmen tog tre raka guld i mitten på -90-talet.

•KLTK inledde 2000-talet med fyra raka guld vilket fortfarande är en oöverträffad svit.

•Helsingborgs TK tog tre guld 2008-2010 och ytterligare två 2012-2013. (I år säkrades lagets kontrakt först i sista omgången).

Det finns inget som pekar på att Fair Plays storhetstid nu skulle vara över. Och även om sådana tecken funnits hade de inte ägnats en tanke en sådan här dag.

Nu är det fest.

Guldfest.

Grattis!

Därför är det bra att Fair Play har hemmaplan i SM-finalen

Saxat från Fair Plays hemsida

De senaste årens dominant mot mesta mästarna – där har ni klubbarna som på söndag gör upp om SM-guldet.

Det handlar alltså om Fair Play som jagar tredje guldet och om Salk som är ute efter åttonde guldet och det första sedan 2006.

Då lagen möttes i serien blev det delad pott i en tuff uppgörelse där hälften av de sex matcherna avgjordes i matchtiebreak.

Den gången hade Salk hemmaplan och i morgon har Fair Play i kraft av seriesegrare den fördelen.

Detta, en något bredare trupp och lite starkare dubbelpar gör att jag håller Cornelia Lister och hennes lagkamrater som knappa favoriter. 

Eftersom laguppställningarna hålls hemliga in i det sista är det förstås svårtippat men vi kan väl hoppas att båda finallagen kommer med sina absolut starkaste lag.

Då har Salk i Sverigetrean Susanne Celik och fyran Jacqueline Cabaj Awad en starkare topp och båda vann sina singlar – mot Ema Burgic Bucko respektive Lister – då lagen möttes i serien.

I det mötet tog förresten samtliga de fyra singelsegrarna – Ewijk Chayenne och Karren Barritza för Fair Play- första set komfortabelt medan det blev betydligt jämnare och i vissa fall mycket ovisst i andra set.

Challenge inför elitserien Läs här

Så visst känns det bäddat för stor och spännande tennisfest i Malmö och jag är glad att finalen spelas just där. Fair Play har ju en förmåga att skapa drag kring sina hemmamatcher och allt talar för en festlig inramning.
 Det ger förmodligen även Celik & Co en starkare finalkänsla än vad som blivit fallet på hemmaplan där laget trots topplaceringen spelat inför anmärkningsvärt få åskådare under serien.
Alla spelare och ledare i de båda klubbarnas elitserielag är värda en häftig slutvinjett.
Totalt sju klubbar har tagit SM-guld sedan Elitseriens omläggning 1991:

7 guld: Salk.

6: Helsingborgs TK.

4: KLTK.

3: Fair Play, TSK Malmen.

1: Landskrona, Malmö Bellevue