Där resultat och elit är fult skapas inte några stjärnor

Tre timmar organiserad träning i veckan och ingen fokusering på resultat.

Det var två av många förslag för utformningen av klubbens framtida barnverksamhet som Salk-ledningen ikväll presenterade för medlemarna.

Några av dessa hade invändningar på någon punkt men av allt att döma föreföll flertalet nöjda med förslagen.

Satt själv under de runt två timmarna och funderade över ett par saker:

•Vad tror vuxenvärlden är fördelen med att överbeskydda barn upp till 12 år– att barnen då kommer att klara motgångar när de är 13?

•Vilka studier ger belägg för att dagens och framtidens generation barn inte klarar vad alla tidigare generationers barn klarat – att inte bara ta förluster utan också se resultatet på pränt i till exempel klubbtidningen?

Efter medlemsmötet träffade Challenge Salk:s sportchef Johan Porsborn som av naturliga skäl är mer positiv till det föreslagna konceptet.

Förvåningen över förlusten förvånar mer än förlusten

Har sin bästa rankning i karriären

I går förlorade Elias Ymer i första omgången av 500-turneringen i Barcelona.

Jag skrev inget om det. Hade däremot skrivit en artikel om Elias istället besegrat den ytterst knappa favoriten, 102-rankade Thiemo de Bakker. Då skulle nämligen Sverigeettan ha tagit sin på papperet största skalp sedan juli förra året (då han i Challengern i Poznan besegrade 86-rankade Joao Souza) och varit klar för möte med världssexan Kei Nishikori.
Självklart att det skulle ha uppmärksammats.

Blev förvånad då jag sent i går kväll och i morse fick flera sms och mejl av personer som tyckte att Elias förlust borde ha uppmärksammats som ett bakslag. 

Detta eftersom han så sent som i söndags tog Challengertiteln i Barletta och klättrade 19 platser till karriärbästa 123.

Uppmärksammar nu hans förlust men definitivt inte för beskriva den som ett bakslag utan därför att reaktionerna på Ymers sorti är ytterligare ett i raden av exempel på de alltför högt uppskruvade förväntningar som finns på honom.

Visst, Ymer var i åttondelsfinal i Barcelona förra året men vi ska komma ihåg att det var den veckan han tog två av sina hittills sex segrar på ATP-touren.

Hans matchfacit där är 6-18 (0-3 i år) och om dessa siffror bestämde nivån på förväntningarna skulle ingen ens höja på ögonbrynen över en förlust som den igår.

Har skrivit det förr och gör det igen: att Elias Ymer är Sverigeetta innebär inte att vi kan jämställa honom med spelare som varit ettor då svensk herrtennis stått stark.

Jag vet inte om och i så fall hur mycket Elias påverkas av de yttre förväntningarna men att dessa i alla fall påverkar bilden av honom och hans utveckling råder ingen tvekan om.

Ser vi istället förlusten i tresetaren i Barcelona som en parentes efter utropstecknet i Barletta blir bilden positivare och framför allt mer rättvisande för en spelare på Elias nivå.

Ännu så länge är det på Challengertouren det finns grund att tro på framgångar för Elias och titeln i Italien var ett verkligt styrkebesked.

Att hälften av de 90 poäng han spelade in då försvinner denna vecka och att han med det går kräftgång på rankningen förtar inget av detta.

Närmast spelar Elias Ymer en Challenger i Aix en Provence – start 2 maj – och veckan efter en Challenger i Bordeaux innan han kvalar till Franska mästerskapet.

Coachen ger inblick i vardag som bäddar för OS-festen

Ska kunna klättra rejält under grussäsongen

Efter ett nästan månadslångt tävlingsuppehåll är Sverigeettan Johanna Larsson tillbaka på WTA-touren.

Hon besegrade i dag kvalspelaren Maryna Zanevska med 7-6 i skiljeset i första omgången av WTA-turneringen i Istanbul.

I mina ögon har Larsson och hennes team sytt ihop ett synnerligen genomtänkt schema med mycket bra avvägningar mellan tävlingar och träningsperioder.

En del justeringar har gjorts jämfört med fjolåret då Johanna blev skadad efter ett tufft schema med många matcher.

Hon missade närmare två månader av vårens grussäsong och utan matcher i kroppen kunde hon i comebacken i Franska mästerskapet inte göra sig själv riktig rättvisa på favoritunderlaget.

Inget ont som inte har något gott med sig.

I år har Johanna inte en enda rankningspoäng att försvara från nu och fram till veckan före Ericsson Open i Båstad där hon förra året tog karriärens första singeltitel på WTA-touren.

Här finns alltså möjlighet för den överlägsna Sverigeettan att klättra mycket på rankningen där hon nu är 69. Ungefär där kommer OS-kvalgränsen att ligga 6 juni och då kommer Larsson – sannolikt med mycket bred marginal – att kvalificera sig till OS i Rio.

Att få göra OS-debut var ett av hennes stora mål inför året och för att optimera sina möjligheter att kvala in valde Johanna tidigare i år bort Fed Cup vilket upprörde bland andra förbundets sportchef Johan Sjögren.

Jag tycker alltså att Johanna Larsson har ett väl avvägt schema och intresserad av hur hon och teamet resonerar bad jag tidigare ikväll Johannas mångårige coach Mattias Arvidsson att förklara tänket bakom planeringen och också ge mig och Challenge-läsarna lite mer detaljer kring den.

Alltid lika tillmötesgående Arvidsson tog sig tid och delger här mycket intressant information som ger oss en bra inblick i hur såväl vardag som fest ser ut för Sveriges bästa singelspelare.

”För vårt team har planeringen alltid varit viktig då vi vill hitta en bra balans där Johanna utvecklas i tennis och också får vara skadefri”, säger Arvidsson.

Johanna Larsson kommer under året att spela runt 27 turneringar och hennes säsong drog egentligen igång långt före säsongspremiären i Auckland 4 januari.

”För oss började Johannas säsong 2016 i mitten av november 2015 med uppbyggnadsträning på sex veckor. Under den tiden jobbade vi mycket med fysen i början och underhöll den hela vägen. I början endast lite tennis men efterhand mer. Hon kombinerade även träning med att spela några Elitseriematcher för att hjälpa HTK (Helsingborgs TK, min anmärkning) och samtidigt tränade hon då på saker som vi jobbat på under träningarna”, säger Arvidsson.

Mycket fokus låg på att fortsätta utveckla Larssons aggressiva spel.

Efter säsongspremiären i Auckland fjärde januari spelade Johanna i Hobart och Australian Open.

Efter det såg hennes hennes schema ut så här fram till denna veckas turnering i Istanbul:

25/1-11/2 : ”Började med vila, komma rätt i dygnsrytmen, sedan fys samt hämta teknik, för att speeda upp inför vad som komma skulle", berättar Arvidsson.
12/2-25/3 : ”Fem tävlingar på sex veckor, Under tävlingarna underhöll vi med träning och jobbade mycket med vapen, hur hon skall vinna sina matcher”.
26/3-16/4: ”Vila, träning hämta teknik och förberedelser inför grustennisen. Mycket situationer med sättet på vilket hon ska spela”.
Från nu och fram till Ericsson Open – start 17 juli – ser planeringen ut så här:
18/4-30/4 : ”Tävlingar i Istanbul och Rabat”.
1/5-6/5 : ”Träning och finslipning inför en ny tävlingsperiod”.

Framgångsrik duo

7/5-5/6: ”Tävlingar i Rom, Nürnberg och Paris”.
7/6 -30/6 : ”Grässäsongen startar. Det blir tre tävlingar samt träning på gräs och hardcourt. Här handlar det om att träna på det aggressiva spelet och det blir mycket fokus på serve och returer”.
2/7-25/7: ”Träning inför en ny grussäsong. Fräscha upp minnena om grustennisen. Tävlingar i Bad Gastein och Båstad”.

Efter Ericsson Open har Johanna årets fjärde och sista lite längre sammanhängande träningsperiod och den blir 12-14 dagar inför starten på hardcourtsäsongen.

Vad gäller turneringar under den har Team Larsson en A- och en B-plan.

På den första finns fyra turneringar inplanerade, på den andra tre.

Visst ska man ta det säkra före det osäkra men att A-planen – där OS i Rio finns med – blir den som gäller råder ingen tvekan om.

Valet av Williams/Djokovic visar hur stark tennisen är

Enda kvinnliga idrottare som fått Laureus Award tre gånger

I Sverige står tennis inte högt i kurs då landets främsta idrottsutövare ska utses.

Gång efter annan har tennisstjärnorna ratats av juryer och nämnder som ofta inte verkar bry sig om i vilken konkurrens utövaren nått sina framgångar.
Visst, det är några år sedan svensk tennis hade en spelare som höll måttet för att kunna konkurrera. Men jag menar att det historiskt varit för nämnderna genant låg värdering av de stora internationella framgångar tennisstjärnorna haft.

Skräckexemplet är förstås Victoriastipendiet som delades ut första gången 1978 och där nämnden lyckats förbigå Björn Borg, Stefan Edberg, Mats Wilander och alla de andra svenska tennishjältarna.

Men nåja, kanske ska det ändå inte ses som ett tecken på att nämnden är motståndare till tennis. Att inte heller Zlatan tilldelats utmärkelsen visar ju på lika bred som grav inkompetens.

Internationella jurys och nämnder förstår att sätta in tennis i ett globalt perspektiv och därför har många tennisspelare under åren förärats många mycket prestigefyllda utmärkelser.

Prisad andra året i rad

Senast i raden är sportens båda överlägsna världsettor som stal showen på måndagskvällens gala i Berlin då Laureus Award delades ut.

Årets idrottskvinna 2015: Serena Williams.               

Årets idrottsman 2015: Novak Djokovic.

Båda får utmärkelsen för tredje gången.

• Williams har varit nominerad vid inte mindre än tio tillfällen och är nu enda kvinnliga idrottare som fått utmärkelsen tre år (tidigare 2003 och 2010). Hon tog förra året titeln i tre av de fyra Grand Slam-turneringarna och var nära en äkta Grand Slam då nerverna svek henne i US Open-semifinalen.

•Djokovic prisades första gången 2012 och får nu utmärkelsen för andra året i rad. Den överlägsne världsettan segrade ifjol i tre av fyra Grand Slam-turneringar (undantaget i Franska mästerskapet där han var i final), tog ytterligare sju titlar och hade 82-6 i matchfacit.

Ymer lyfter till karriärbästa- och många svenskar klättrar

Denna vecka har han poäng att försvara

Elias Ymer klättrar efter förra veckans Challengertitel i Italien 19 placeringar på listan och ligger nu 123:a – karriärbästa.

Titeln inbringade 90 poäng till den 20-årige Sverigeettan som denna vecka har 45 poäng att försvara i 500-turneringen i Barcelona där han förra året var framme i åttondelsfinal.

Veckans rankningslista bjuder sett med svenska ögon på ännu fler positiva tecken.

Till exempel klättrar Isak Arvidsson 46 placeringar. På plats 660 är han sjätte bäste svensk och även samtliga landsmän som ligger före honom på listan har förbättrat sina placeringar, om än ytterst blygsamt i flera fall.

Sammanlagt har de sex bästa svenskarna klättrat 77 placeringar.

Susanne Celik svarar för det stora lyftet bland svenskorna på WTA-rankningen. Celik – som nyligen tog två ITF-titlar i 25 000-dollar-turneringar – klättrar 32 placeringar och nu ligger Sverigetrean 229. Tvåan Rebecca Peterson avancerar tre placeringar och är 131. Överlägsna Sverigeettan Johanna Larsson behåller plats 69 och övriga 14 svenskor på listan har avancerat marginellt.

Också på dubbelrankningen finns en positiv svensk trend bland såväl damerna som herrarna.

Nadal tystade tvivlarna men återtog inte titeln gruskung

Tidernas bäste grusspelare är på G igen efter lång svacka

Rafael Nadal har tagit 68 titlar i sin karriär.

Det är sannolikt få – om ens någon - av dem som betytt lika mycket för honom som dagens titel i Master-turneringen i Monte Carlo.

Visst, de 14 segrarna i Grand Slam väger förstås tyngre och visst, karriärens allra första titel är kanske mer minnesvärd men frågan är om det känslomässigt ändå inte smäller högre för honom att genom triumfen i Monte Carlo tysta alla sina belackare i tennisvärlden.

Den skaran har vuxit för varje månad som gått sedan Nadal i Franska mästerskapet 2014 tog sin senaste tunga titel. Efter att länge ha trott att det skulle vara endast en tidsfråga innan Nadal tog en av tenniscirkusens 13 tyngsta titlar (fyra Grand Slam- och nio Masters) sällade jag mig tidigare i år till skaran tvivlare. Då hade den 29-årige mallorcanen kommit till korta på favoritunderlaget mot den typ av spelare som förr inte ens kunde störa honom.

Även om Nadal inte – ännu inte är bäst till tillägga – är tillbaka i formen som gjorde honom i det närmaste oslagbar på grus räckte det till karriärens 48:e grustitel och den tionde (!) i Monte Carlo.

I en i två set högklassig match – första set är svåröverträffat – slog han tillbaka Gael Monfils med 7-5, 5-7, 6-0. Fransmannen såg redan i mitten av första set tagen ut av de långa och krävande baslinjeduellerna , hans krafter sinade ytterligare i andra och i skilje såg det inte bara ut som om han var totalt orkeslös. Han var det.

Men turneringen är ändå ytterligare ett i raden av exempel på att Gael Monfils blivit betydligt stabilare under de sex månader som han coachats av Mikael Tillström.

Inför turneringen skrev jag att det var upp till bevis för Nadal och att det inte finns gynnsammare lägen för honom att tysta belackarna än under vårens grussäsong.

Challenge i tisdags

Det gjorde han i dag.

Men det krävs ändå mer av honom för att återta titeln gruskung och jag är inte alls säker på att han lyckas göra det.

Vi ska komma ihåg att han i Monte Carlo fick osedvanligt klent motstånd i kvarts- och semifinal och det mot normalt svåra konkurrenterna Stanislas Wawrinka och Andy Murray som svarade för mentala djupdykningar.

Sådant kan i och för sig hända igen.

Men att Nadal i ytterligare en stor turnering ska undslippa Novak Djokovic är föga troligt.

Nu åkte den överlägsne världsettan ut direkt vilket gjorde turneringen öppen och gav ett antal spelare rejäl chans att gå hela vägen.

Nadal tog tillvara på chansen.

Men att nå hela vägen i en turnering där Djokovic är med i slutfasen är en oerhört mycket svårare uppgift.

Ymer är mästerlig i finaler - och visst är han bäst på grus

Populär segrare i Barletta

Många spelare underpresterar i finaler.

Tvärtom med Elias Ymer.

Han han gått segrande från sju av sina åtta finaler på Challenger- och Futuretouren, den senaste för bara några minuter sedan då han med 7-5, 6-4 besegrade tjecken Adam Pavlasek i Challengerfinalen i italienska Barletta.

En final är som en egen liten turnering. Bara två spelare kvar. Den som inte räcker till får nöja sig med att vara bäst bland alla förlorare.

Oavsett hur stora eller små turneringar det handlat om visar ett bra finalfacit på mental styrka. En spelare som i början av karriären bygger upp ett bra finalfacit känner sig självklart mer bekväm och trygg i framtida finaler än den som gång efter annan kommit till korta i finaler.

Den skillnaden såg vi exempel på idag.

Ymer gick förra året i Caltanissetta segrande från sin första och fram till i dag enda final på Challengertouren. Att det inte är en tillfällighet att Pavlasek inför dagens final hade 1-4 i finaler visade sig i setens sista game då han tappade serven. Tjeckens darriga spel på de två avslutande poängen belyste ytterligare att han hade nerverna på ytan.

Ymer har tagit båda sina Challengertitlar på grus som är hans klart bästa underlag.

Det gör honom ändå inte till en utpräglad grusspecialist som – likt till exempel Sverigetvåan Christian Lindell - kommer till korta på alla andra underlag.

Men statistiken så här långt i 20-åringens karriär talar sitt tydliga språk:

Challengertouren: två titlar på grus och 18-8 i matchfacit. Han har 10-18 på hardcourt, 0-2 på inomhusmatta och 0-1 på gräs.

Futuretouren: 5 titlar på grus och 31-6 i matchfacit. 15-13 på hardcourt.

ATP-touren?

3-8 på såväl grus som på hardcourt och 0-1 på gräs men eftersom Elias ännu inte är hemmastadd på den nivån säger statistiken där mindre än den i Challengers och Futures.

Nu åker Elias Ymer till Barcelona och nästa veckas 500-turnering – med i bagaget är ytterligare en buckla och stärkt självförtroende.