 |
Killen det snackas och skrivs om |
Tennisfebern är på väg tillbaka i
Sverige.
Hur man märker det?
Jo, bland annat då tv i sin
nyhetssändning på tisdagsmorgonen rapporterade om ställningen i
Elias Ymers match mot en japan som definitivt ingen utanför de redan
frälsta hört talas om.
Han heter i alla fall Go Soeda, är 30
år, rankad 92 och hade fram till i morse gått segrande från endast
tre av sina 13 tidigare Grand Slam-matcher.
Nu blev det en fjärde seger för
japanen (1-6, 6-4, 4-6, 6-3, 6-3) och tolv år yngre Ymer får vänta
på såväl sin första Grand Slam-seger som på första segern i en
match som går till fem set – han föll ju i skiljeset i den
inledande singeln mot Martins Podzus då Sverige förra året mötte
Lettland i Davis Cup.
Eftersom Elias Ymer är förste svensk
i herrsingel i en Grand Slam-turnering på fyra år väcks en
nyfikenhet på hans person. Elias framgång är efterlängtad, grymt
kul, bra för svensk tennis och utrymmet han får i media visar på
tennisens storhet. För vilken annan idrottare skulle få lika stor
uppmärksamhet bara genom att kvala in till en tävling?
Den mediala uppmärksamheten är i
grunden enbart positiv men sedan gäller det förstås att inte dra
alltför höga växlar på saker och ting.
”Succé” stod det att läsa i flera
rubriker redan då Elias kvalade in i Melbourne. De som skriver om
succé måste tycka att svensk herrtennis befinner sig på samma nivå
som den i Norge, Uganda eller Maldiverna.
Och så illa är det ju som bekant
inte.
Den som använder de största
superlativerna redan efter små framgångar gör det svårt för sig.
För vilka ord ska man då ta till när det verkligen är succé?
Visst är många tidningars ekonomi
idag beroende av hur mycket det klickas men det försvarar inte
rubriker med överord.
Faran med dem är att också de kan
användas av andra för att avfärda kritik och för att sopa problem
under mattan.
Att Elias Ymer och hans närmaste
omgivning inte låter sig berusas av superlativen är jag övertygad
om. Skulle Elias i ungdomlig iver bli alltför överväldigad av sina
framgångar kommer Magnus Norman, Nicklas Kulti och Mikael Tillström
snart att få honom på rätt spår igen. De tre exproffsen på
akademin Good to Great har lång erfarenhet och vet vad som krävs.
Däremot befarar jag att Svenska
Tennisförbundets högsta ledning ska få hybris av Elias framgångar
och det trots att förbundet haft mycket marginell del i hans
utveckling.
Minns hur det lät då Thomas Johansson
2002 och just i Australian Open tog Sveriges senaste Grand Slam-titel
i herrsingel.
Förbundet tog Thomas triumf som intäkt
för att de som pekade ut en mörk framtid för svensk tennis var
elaka belackare som saknade grund för sina påståenden att
förbundsverksamheten havererat.
Likadant var det då Daniel Berta
segrade i Franska Mästerskapets juniorsingel 2009.
Med dessa två exempel i minnet känns
Elias Ymers förlust i morse inte lika betungande. Även om vi unnat
honom och hans närmaste omgivning en seger kan förlusten sett i ett
större perspektiv till och ha något gott med sig på sikt.