 |
| Ross Weibull vann alla sina singlar i lag-EM |
Stora delar av världseliten kommer.
Men, nej, det handlar inte om några
kända namn– däremot om ett stort antal av världens bästa
14-åringar som i Stockholm slåss om titlarna i Kungens Kanna och
Drottningens Pris som inleds på lördag.
30 länder är representerade, på
pojksidan saknas bara sex av de 20 bäst rankade spelarna och bland
flickorna får vi se hälften av spelarna på topp-20.
Men så är tävlingen också en av
världens största och mest prestigefyllda för 14-åringar.
I en motsvarande turnering utomlands
hade i bästa fall en eller ett par svenskar lyckats kvalificera sig
men nu kommer runt 35 hemmahopp att få chansen i antingen
huvudturneringen eller i kvalet.
Jag hoppas förstås annat men befarar
att årets upplaga i Kungliga Tennishallen främst blir ytterligare
ett i raden av exempel på att svenska juniorer i den här åldern
ligger mycket långt efter sina utländska konkurrenter.
Kan största hoppet Ross Weibull, Maria Petrovic eller
kanske någon annan hemmaspelare bli undantaget som bekräftar
regeln?
Även om flertalet svenskar inte håller
måttet på denna nivå är turneringen mycket viktig för svensk
tennis. Dels därför att de blågula hoppen förstår att deras
stora framgångar i nationella turneringar inte ens ger en
fingervisning om deras internationella konkurrenskraft och dels
därför att den kan ge klubbarna, regionerna och förbundet en
tankeställare.
Varför hänger svensk tennis inte med?
Och spelar det någon roll sett i ett längre perspektiv eller säger
resultaten för så här unga spelare inte ett dyft om vilka som har
störst möjlighet att förverkliga proffsdrömmen?
Det är några frågor som jag kommer
att ta upp under turneringen, dels här på Challenge men framför
allt i studion lördagen den 5 mars då Sportway direktsänder
finalerna. Magnus Ennerberg och Johan Porsborn refererar och analyserar de båda
finalerna och i studion får jag besök av en rad tennisprofiler med
starka åsikter.
