Ymer är redo för comeback

Visst har Elias anledning att vara glad

Challenge kan i dag presentera en nyhet som lyser upp i höstmörkret:

Elias Ymer, 19 år, gör nästa vecka comeback efter axelskadan som tvingat honom till drygt tre veckors uppehåll.

Jag träffade som hastigast Elias idag i Salk-hallen - där han tränat med sin två år yngre bror Mikael - och Sverigeettan berättade att han nu känner sig så bra i axeln att han tänker spela nästa veckas Challenger i Bratislava.

Det var just i en Challenger i Rennes som Elias veckan före If Stockholm Open fick så svåra problem med axeln att han tvingades bryta en match. Han hade inget annat val än att lämna återbud till SO och Sveriges ödeskval i Davis Cup mot Danmark.

Magnetröntgen visade dessbättre att skadan inte var av allvarlig art utan skulle läka med vila men hur lång tid det skulle ta kunde läkarna inte säga. I värsta fall kunde säsongen ha varit över för den 132-rankade svensken som nu får en möjlighet att i slutet av året fortsätta sin klättring mot topp 100.

Han är en av de coolaste DC-debutanterna i historien

Spelare och maskhållare av klass

Så här några dagar efter Mikael Ymers starka Davis Cup-debut tänker jag tillbaka på andra svenska debutanter som övertygat.

Björn Borg står självklart i en klass för sig. Bara 15 år gammal vände han i sin första DC-match 0-2 mot Onny Parun från Nya Zeeland.

Ett alldeles speciellt minne av en svensk debutant härrör sig från 1986 års semifinal borta mot Tjeckoslovakien som inte hade förlorat hemma på 19 år (!).

På gruset i Prag hade Kent Carlsson och Stefan Edberg skaffat Sverige 2-0, en ledning som tjeckerna reducerade genom dubbelseger.

Sista dagen skulle grusspecialisten Carlsson möta kanonservaren Milan Srejber innan Stefan Edberg avslutade mot världsnian Miloslav Mecir som hade 3-0 inbördes mot Edberg och också trivdes bättre på grus.

Att Carlsson skulle besegra Srejber kändes nästan som ett måste.

De båda svenska singelspelarna hade redan åkt ut till arenan för att värma upp då reserven Mikael Pernfors kom ner till frukosten. Micke hade på våren svarat för en jätteskräll då han gick till final i Franska mästerskapet och att han ändå fick nöja sig med att vara reserv i DC-laget säger allt om den stenhårda konkurrensen. Han hade ingen brådska under frukosten eftersom söndagens första match skulle börja först några timmar senare. Pernfors och jag bestämde att vi skulle åka tillsammans till arenan.

Efter ett tag kom han lugnt fram och frågade om vi möjligen kunde åka tidigare än bestämt, ja, faktiskt helst så snart som möjligt.

Det gjorde vi.

Under bilfärden var den svenske bolltrollaren och underhållaren precis som vanligt, avslappnad och rolig.

Så här långt efteråt minns jag förstås inte exakt hur mina ord löd men det var något i stil med:

”Det känns tryggt att ha Kent i laget. Han kommer att vinna mot Srejber och fixa en finalplats”.

Micke log och höll med.

Framme vid arenan fick han lite bråttom ur bilen men det var ändå inte så att jag tänkte på det just då.

Däremot en halvtimme senare.

Då kom beskedet att Kent Carlsson var skadad och inte kunde spela. Sverige skulle sätta in – Mikael Pernfors!

Micke hade fått beskedet under frukosten men röjde inte med ett ord eller en min att han snart skulle göra DC-debut.

Förstå att jag ångrade orden under bilfärden om hur tryggt det kändes att Kent Carlsson skulle spela.

Pernfors förlorade första set med 7-5.

Sedan vände han lika övertygande som iskallt: 6-0, 6-0, 7-5.

Sverige var i final.

”Det trodde du inte va”, sa Micke och blinkade då han efter matchen kom till presskonferens.