Unga svenskor inger hopp - och historien ger perspektiv

Kajsa Rinaldo Persson slåss för en kvartsfinalplats. Foto: Bengt Helmersson

Det mest positiva i veckans ITF-turnering i Helsingborg är inte att sju av de elva startande hemmaspelarna nått andra omgången.

Bäst av allt är nämligen att snittrankningen för dem är 20.2 år.

Detta väcker visst hopp om att Sverige inom bara några år ska kunna ha fyra, fem spelare som etablerar sig på WTA-touren – vilket i sin tur skulle innebära svensk damtennis bredaste topp genom tiderna.

Observera att det står visst hopp. Det av anledningen att Sverige under några tidigare perioder haft till och med fler heta framtidsnamn än nu utan att det blivit en spets att tala om.

Till exempel var det så i början på 1990-talet då det bakom världstjärnan Catarina Lindqvist och de två övriga topp-100-spelarna Maria Strandlund Tomsvik och Cecilia Dahlman fanns en uppsjö av unga talanger som tycktes ha kapacitet att gå långt.

Men det visade sig att alla utom en saknade vad som krävdes. De nådde visserligen framgångar i mindre sammanhang men bristerna i slagregistret, fotarbetet, inställningen, den ekonomiska uthålligheten, förbundsstöd, eller vad det nu handlade om i de olika fallen förhindrade fortsatt klättring.

Bara Åsa Svensson slog sig in på WTA-touren där hon tog två titlar och nådde 28:e plats på rankningen.

Under en följd av år var Åsa ensam svenska på proffstouren och detsamma gällde hennes arvtagerska Sofia Arvidsson innan hon fick sällskap av Johanna Larsson – som nu försvarar de blågula färgerna på egen hand.

Med tanke på hur det sett ut genom åren ska vi alltså inte dra några höga växlar på den just nu ljusa situationen.

Samtidigt bäddar den självklart för optimism och det är ju inte fel att i alla fall hoppas.

Även om 31-åriga veteranen Sofia Arvidsson i ITF-turneringen i Helsingborg bröt en fem matcher lång förlustsvit är jag övertygad om att hon ursäktar påståendet att det med tanke på framtiden för svensk damtennis är främst ungdomarnas framfart som glädjer. (Borträknat Sofia är snittrankningen på de kvarvarande svenskorna 18.5 år)

•17-åringarna Ida Jarlskog, Julia Rosenqvist och Kajsa Rinaldo Persson spelar på torsdagen om en plats i kvartsfinal och det i en 25 000 dollar-turnering där de enligt sin rankning inte hör hemma.

•21-årige Malin Ulvefeldt - som i likhet med Jarlskog och Rosenqvist kvalat in – har också en kvartsfinal för ögonen.

Det skulle vara mycket anmärkningsvärt om någon i den kvartetten skräller igen medan det finns anledning att ha större förväntningar på 20-åriga Sverigetrean Susanne Celik som redan har en titel i en 25 000 dollar-turnering.

Rebecca Peterson är självklar ledstjärna bland framtidshoppen

Störst press ligger naturligtvis på Rebecca Peterson som förra veckan segrade i 25 000-dollar-turneringen i Ystad och nu är ute efter sin tredje raka final i denna kategori turneringar. Redan för två år sedan tog den 19-åriga stockholmskan två titlar av samma storlek och förmodligen hade Rebecca redan nu passerat denna nivå om det inte varit för handskadan som ställde till det för henne i fjol.

Att Rebecca Peterson snart ser till att den svenska representationen på WTA-touren dubbleras är jag övertygad om och därefter hakar Susanne Celik på.

Vem av de unga talangerna kan göra dem sällskap om fyra, fem år eller kanske något tidigare eller något senare än så? Någon? En, två, fler?

Åter räcker det med en tillbakablick i historien för att inte våga sträcka sig längre än till konstaterandet att det i alla fall finns fog för optimism.

”Bara” det är ju kul.

Här är spelarna som bör få wild card till Swedish Open

Vem ska ha wild card?

Varför fick just dessa spelare en friplats?

Varför nobbades de här?

Inför i stort sett varje turnering blir det debatt kring arrangörens val av wild card.
Rubrikerna här intill är bara                              

några exempel och fler lär vi få inför sommarens två Båstad-turneringar.     
Eftersom Collector Swedish Open inleder festen i det svenska tennismeckat tänker jag här resonera kring wild card-frågan i WTA-turneringen.

Fast resonera är kanske fel ord. Det handlar mer om att motivera de i mina ögon givna valen av de spelare som ska få de två återstående friplatserna sedan självskrivna Rebecca Peterson på tisdagen fått den första. 

Bäddat för WTA-debut i Båstad

1. Susanne Celik. Den 20-åriga Sverigetrean borde ha fått wc redan förra året men valdes då bort trots att hon utvecklats mycket starkt och det utan något förbundsstöd att tala om. Efter världsettan Serena Williams återbud trodde jag att Celik skulle få wild card och med det göra debut på WTA-touren.  Men arrangören sa sig vilja fylla åtminstone en liten del av luckan efter megastjärnan med en namnkunnig spelare. Valet föll på - Alize Cornet! Ingen brydde sig om att hon var där och ingen höjde på ögonbrynen då fransyskan föll i första omgången. Men den blundern är historia. Allt fler har fått upp ögonen för Celik som sedan en tid ingår i SOK:s satsning. Hon är självklar för ett wc och får hon inte ett kommer jag efter Båstadveckorna att promenera hem till Stockho..., nåja, till tåget i alla fall.

Veteran och publikfavorit

2. Sofia Arvidsson. Hon är 31 år och rankad 341. Är wild card inte avsett för unga talanger som får en möjlighet att skaffa sig erfarenhet? Vissa hävdar att det är enda syftet med wc. Jag håller inte med utan tycker att friplatser också kan ges till äldre spelare som gjort mycket för sporten men som av en eller annan anledning rasat på rankningen.

Få spelare har varit så värdefulla för svensk damtennis som Sofia. Den sympatiska halländskan tilldelades häromåret en utmärkelse av Internationella tennisförbundet (ITF) som med det visade sin uppskattning för svenskans mångåriga lojalitet mot Fed Cup. Arvidsson har sina bästa år bakom sig men är ändå Sverigefyra.

Med sin stora potential har hon utan tvekan större förutsättningar att hävda sig i den tuffa konkurrensen än spelare som är med för att se och lära. För den kategorin spelare är ofta kvalet bästa skolan.

Att Sofia vid några tillfällen underpresterat i Båstad är mest kuriosa eftersom hon nu kan spela utan den press som ibland hämmat henne. Hur det går för henne i veckans ITF-turnering i Helsingborg ska inte heller vägas in i wc-beslutet – det är ju inte Arvidssons dagsform som ska ge henne en friplats i Collector Swedish Open.

Så ser alltså jag på saken och då med utgångspunkt att arrangören har tre wild cards att dela ut vilket sker nio gånger av tio. Det finns fyra wc. WTA har bestämt att arrangören ska ha två och att ett ska reserveras för en spelare som ligger topp-20 spelare/varit världsetta eller tagit en Grand Slam-titel eller en av WTA-tourens tyngsta titlar. Det är ytterst sällsynt att en sådan spelare dyker upp och det ska ske veckan efter Wimbledon är osannolikt. Det innebär att arrangören får disponera tre wild card.

Den fjärde friplatsen då?

Jo, den går till den spelare som på rankningen ligger närmast efter den sist direktkvalificerade.

En märklig regel eftersom spelarna på den nivån inte har något att tillföra turneringen. Naturligare skulle vara att arrangören får förfoga över även detta wc.

Ymers sätt att förvalta sin drömlottning är styrkebesked

Elias Ymer har nu 8-0 i facit i Grand Slam-kval

Han kvalade in i Australian Open på hardcourt.

Han kvalade in i Franska mästerskapet på grus.

Nu är 19-årige Elias Ymer bara en seger ifrån huvudturneringen på Wimbledons gräs.

Just det faktum att Sverigeettan i alla fall på denna nivå hävdar sig på alla underlag visar en allroundkunnighet som lovar gott för framtiden.

Samtidigt ska man självklart ha i minnet att den 133-rankade Skara-sonen har mycket kvar att bevisa på gräs och att han haft beskedligt motstånd i sina två första kvalmatcher i årets tredje Grand Slam-turnering. Där har han ställts mot sämre rankade spelare som dessutom är lika ovana vid grässpel som han själv är.

Men det är en sak att ha önskelottning och något helt annat att förvalta den och i synnerhet då för en ung och orutinerad spelare som Elias. Inte minst sett till hans ringa erfarenhet är också sättet han vinner matcherna på ett styrkebesked.

I första kvalrundan mot 189-rankade Thomas Fabbiano vände Elias setunderläge och hade i slutskedet nerverna bättre under kontroll än sin sju år äldre motståndare.

I dagens match mot 273-rankade Boy Westerhoff (7-6, 7-5) räddade Elias en setboll i egen serve i tiebreak där han inte lyckades förvalta sina två setbollar i holländarens serve men själv servade hem setet vid 9-8.

I andra set hade Ymer matchboll vid 5-4 och när ett sådant tillfälle rinner en ung spelare ur händerna finns alltid risk för gamnacke.

Så även om Elias Ymer så här långt gjort vad det fanns anledning att förvänta sig har han samtidigt lämnat flera styrkebesked.

Guido Pella föll nyligen mot Ymer

I kvalfinal väntar argentinaren Guido Pella, rankad 99 och seedad trea i kvalet men på gräs ändå inte

alls av samma kaliber som flera av de andra kvalfinalisterna. Inför kvalet hade den 25-årige sydamerikanen spelat bara två matcher på gräs och förlorat båda. Då Ymer nyligen tog sin första titel på Challengertouren ( på grus i Caltanissetta, Italien) kvartsfinalbesegrade han just Pella i en jämn tresetare.

Det finns alltså anledning att hysa gott hopp om att Elias Ymer tar plats  i det 128 man starka startfältet i vad många anser vara den mest prestigefyllda turneringen i Grand Slam-kvartetten.