De rika organisationerna bör sträcka ut en hjälpande hand

Att spela ITF-turneringar är ett dyrbart måste för unga talanger  

Sammanlagt 37 svenskar är med i

veckans två ITF-turneringar i Båstad. Flertalet av spelarna drömmer säkert om att en dag försörja sig som tennisproffs.

En del har talangen som krävs.

Men frågan är om någon av dem har råd att förverkliga drömmen.

Mitt förslag: Påverka de tre stora organisationerna ITF, ATP och WTA att avsätta en liten del av sina intäkter för att förbättra förutsättningarna för majoriteten proffs.

Den studie som Internationella tennisförbundet (ITF) inledde för fyra år sedan ger vid handen att en säsong kostar runt 400 000 kronor för genomsnittsspelaren på ITF-nivå och då är ändå inte eventuell kostnad för coach inräknad.

400 000 kronor alltså. Det är ungefär 50 000 kronor mer än vad 25-årige Milos Sekulic spelat in under hela sin karriär.  Före skatt. Milos har varit uppe i en final i dessa sammanhang och tog i dag sin 82:a seger på Futurenivå.

Veckans turneringar har vardera 82 500 kronor i prispengar. Herrsegraren får 12 000 kronor, damsegraren en tusenlapp till. Och då talar vi om inkomst före skatt.

Tydligare än så går det väl inte att beskriva hemmaturneringarnas stora betydelse. Där räddas plötsligt ett antal tusenlappar som annars gått till flygbiljetter och den som har förmånen att kunna hysa in sig hos vänner sparar ytterligare några tusenlappar på boendet.

Att spela denna typ av turneringar utomlands är en ekonomisk förlustaffär – även för segraren.

Ändå är det i stort sett ett måste att vara med. Systrarna Williams och ytterligare några spelare är undantagen som bekräftar regeln att den långa vandringen till WTA- eller ATP-touren börjar med de första inspelade rankningspoängen på ITF-touren.

Som Challenge kunde berätta i förra veckan har ITF beslutat att höja prispengarna nästa år. Det är både bra och på tiden. I denna typ av småturneringar har prispengarna nämligen inte ökat med mer än 17.6 procent – på 30 (!) år.

Milos Sekulic sliter vidare på Future-nivå

Ännu bättre hade det förstås varit om ITF inte bara beslutat om en ännu större höjning utan också tagit på sig kostnaden.

Det hade gett fler spelare ekonomisk möjlighet att fortsätta satsa och samtidigt eliminerat risken att turneringar läggs ner på grund av att nationella arrangörer inte anser sig ha råd att fortsätta med dem.

ITF:s basar över de fyra Grand Slam-turneringarna vilka årligen drar in vad som för andra förbund är rena fantasisummor. Intäkterna kommer i stort sett enbart de fyra arrangörsländerna tillgodo. Här finns det ett stort utrymme att dela med sig vilket det i mina ögon ska vara självklart att göra.

Det borde även ATP och WTA göra. På den nivån ser vi bara gräddan av all världens tennisproffs men också dessa har en bakgrund i den stora grå massan. Om Grand Slam-turneringarna, ATP och WTA kunde enas om att varje år avsätta x antal miljon dollar till ITF-turneringarna skulle sporten på ett betydligt bättre sätt än nu ta hand om talangerna som finns. Det skulle vara att ta ett ansvar för återväxten och ge en bättre och starkare produkt vilket i slutänden gynnar alla inblandade parter.

För vem ska producera blivande stjärnor till Grand Slam-turneringarna och till ATP- och WTA-touren om det inte görs i de runt 80 länder som nu arrangerar ITF-turneringar?

Även om det kanske inte går att få med alla på tåget skulle det vara välkommet om en majoritet av dessa länder går ihop och gemensamt kräver att Grand Slam-turneringarna, ATP och WTA förbättrar arbetsvillkoren för de sämst ställda. I värsta fall får vi svaret att de rika inte har minsta intresse av att dela med sig.

Eftersom snittåldern för spelare som slår sig in på topp-100 ökat markant (runt 23 år nu) ställs det högre krav på ekonomisk uthållighet.

Familjer säljer hus och sparar in på allt i övrigt för att ge sonen eller dottern en chans att förverkliga sin dröm. Och då pratar vi ändå om familjer som har ett hus att sälja och/eller möjlighet att spara in på annat.

De andra då?

Nej, där är loppet kört innan det ens hunnit börja på allvar.

Nja, kanske ändå inte för alla.

Med jämna mellanrum dyker det ju upp löften som genom stora framgångar på juniornivå får sponsorer, stipendier, bra förbundsstöd och annan ekonomisk uppbackning som gör att det hela i alla fall går runt utan att familjen behöver försaka så mycket.

Den möjligheten är sannolikt en av flera bidragande orsaker till varför så många ungdomar tidigt väljer bort andra sporter för att specialisera sig på tennis. Det ger ytterst sällan resultat på längre sikt. Istället medverkar den tidiga specialiseringen till att många juniorer – främst på flicksidan – lägger av då de är 15-16 år.

Rickard Rakell gick inte i pappas fotspår

Till sist några mycket tankeväckande ord från tennistränaren Roland Rakell. Hans son Rickard är NHL-proffs och gör succé i Anaheim Ducks som är klart för semifinal i Stanley Cup. Stora idrottstalanger kan ju lyckas i vilken idrott som helst och nyligen sa jag till Roland att det var synd för svensk tennis att grabben hans valde hockey.

Rolands svar:  "Rickard höll på med tennis och friidrott tills han var 10 år, handboll och innebandy tills han var 12 år och fotboll tills han var 13 år. Sen var det hockey för hela slanten", säger Roland som själv var ett stort tennislöfte och som junior rankades fyra i Sverige.
Han har anledning att vara tacksam för sonens vägval:
 ”Tyvärr är verkligheten den att jag skulle aldrig haft råd med en tennissatsning för honom. I hockey är det dyrt upp till 16 års ålder och sedan är det gratis om ditt barn är duktigt. I tennis är det dyrt upp till du är 16, därefter blir det bara dyrare och dyrare för varje år fram tills du förhoppningsvis har etablerat dig vid 22-25 års ålder”.