30 år sedan bollkonstnären tände sin stjärna i grus-VM

En av svensk tennis största underhållare

Sammanlagt 13 svenskar fanns i startfältet på Roland Garros – fyra av dem låg topp-10.

Men nej, det kom inte att handla om tvåan Mats Wilander, sjuan Stefan Edberg, åttan Joakim Nyström eller nian Anders Järryd.

Huvudrollen togs istället av en skånsk bollkonstnär som snart skulle fylla 23 år och visserligen inte var okänd men ändå ett oskrivet kort i de största sammanhangen.

I år är det 30 år sedan Mikael Pernfors slog tennisvärlden med häpnad då han i Franska mästerskapet radade upp segrar mot etablerade stjärnor och till slut stod öga mot öga med fruktade världsettan Ivan Lendl i finalen.

Roboten tog titeln men artisten vann publikens hjärtan.

– Bästa minnet är nog helheten av att få uppleva allt det innebär att få gå till final i en Grand Slam. Uppmärksamheten, känslan av att slå några av de bästa spelarna i världen på en av största scenerna, säger Pernfors till Challenge.

Även om Micke förstås inte hade räknat med en finalplats trodde han sig på förhand kunna göra en bra insats.

– Jag var ju rankad 27, så jag visste att jag kunde vinna matcher. Började dåligt i första matchen, men lyckades vinna, säger Pernfors som inledde med seger mot hemmafavoriten Olivier Delaitre som fått ett wild card.

Sedan väntade Stefan Edberg. Visserligen inte alls lika framgångsrik på grus som på snabbare underlag men ändå topp-10 med en Grand Slam-titel på meritlistan.

– Hade tur att få ett regnavbrott mot Stefan, annars hade jag nog inte vunnit den. Han hade ledning när vi bröt.

Då regerande mästaren Wilander och utpräglade grusspecialisten Kent Carlsson gjorde sorti i tredje omgången var det nog inte många som trodde på blågul succé. Pernfors fick överraskande sällskap av 101-rankade Ulf Stenlund till åttondel där Micke ställdes mot elfteseedade argentinaren Martin Jaite.

– Det var nog min bästa match, jag vann de två sista seten (båda i tiebreak, min anmärkning)  i duggregn. 
I kvarten tappade han första set men klädde sedan av Boris Becker och även i semifinalen mot Henri Leconte vände Pernfors 0-1.

"Jag fick visst ett porträtt av Lendl i pris", har Pernfors skämtat

Finalförlusten kunde på inget sätt överskugga hans succé och även om Pernfors under karriären nådde fler stora framgångar är 1986 års Franska mästerskap största förklaring till varför han är ett så eftertraktat namn till turneringarna med tidigare stjärnor.

Själv verkar han inte ta det för självklart att bli inbjuden.

– Det är att jag hela tiden nu, spelar i princip bara evenemang med spelare som har mycket större meriter, så man ger nog inte sig själv tillräckligt med credit för att man faktiskt var i final i ett "VM", säger han.

Alla vi som var med då minns hur stort det var. Extra speciellt blev det av att Pernfors hade valt en för svenska spelare så annorlunda väg till tenniscirkusen. Han hade nämligen gått på college och tog året före Paris-finalen sin andra raka seger i collegemästerskapet (NCAA).

Alla ni – och det verkar tyvärr vara många – som viftar bort college som ett bra alternativ till andra typer av satsningar kan lägga Mikael Pernfors ord på minnet:

– Hade jag inte fått chansen att spela collegetennis så hade jag aldrig blivit proffs. Jag tränade en timme i veckan under gymnasietiden!! Ingen trodde på min tennis, inklusive mig själv. 

- Jag hade turen att komma till "rätt" skola direkt. Liten skola, inga förväntningar, mycket bättre spelare än coachen ens hoppats på. Hade turen och "skickligheten"att få komma till University Of Georgia. Hade inte vunnit NCAA första året om det inte varit på hemmaplan i Athens.

Till sist ett konkret råd från 1986 års Paris-finalist:

– Jag påstår att spelare som inte är etablerade på touren bör ta chansen på college. Dels för att att få en utbildning, men även för att bygga sin tennis. Det stöd man får från, i alla fall de större skolorna,  gör det nästan idiotiskt att inte utnyttja tillfället.
Någon som fortfarande rycker på axlarna åt college?
Nej, tänkte väl det.

Det blir Drömfinal i Paris - på ett eller annat sätt...

Hoppas att Stan Wawrinka får göra så här efter semin

Det blir drömfinal i Franska mästerskapet.

Nej, semifinalerna har ännu inte dragit igång på Roland Garros men det kvittar – oavsett utgången av dem har vi en höjdarfinal att se fram emot.

Men det är klart, ett finalpar smäller väl högre än ett annat och rangordningen handlar om tycke och smak. Här min lista:

1. Novak Djokovic-Stan Wawrinka. Den överlägsne världsettan mot titelförsvararen. Att det är en repris på fjolårets final ger extra krydda. Serben har inte varit sitt bästa jag i turneringen, lyfte sig i kvarten mot Tomas Berdych som å andra sidan spelar så stereotypt att han aldrig – nåja, nästan aldrig då – ger Djokovic bekymmer. Djokovic är självklart storfavorit i dagens semi mot överraskningen Dominic Thiem men hur är det med nerverna och humöret om saker börjar gå honom emot då han nu har den där saknade Grand Slam-titeln inom räckhåll? 
Wawrinka tvingades till fem set i första matchen mot Lukas Rosol, har därefter tappat bara ett set och går in till semin mot Andy Murray med tre raka inbördes segrar. 
2. Djokovic-Andy Murray. Världsettan mot tvåan. Det skulle bli fjärde stora finalen mellan dem i år. Djokovic vann i Australian Open och på gruset i Madrid och Murray vann senast, i finalen i Rom där Djokovic hade en lång semifinal i knopp och kropp.
3. Dominic Thiem-Stan Wawrinka. Den 22-årige österrikaren är det där unga, heta namn som tennisvärlden längtat efter och som kan röra om i toppen. Slår ur tacksamt underläge i semifinalen mot Djokovic men kan förstås känna av stundens allvar om han närmar sig jätteskräll.
4. Thiem-Murray. Skottens inledning på Roland Garros var minst sagt trevande. Gnällig och tjurig vann han sina två första matcher i fem set, vändningen i kvarten mot hemmafavoriten Richard Gasquet imponerade desto mer.

Killen som har vad som krävs för att etablera sig i toppen

Thiem är en härlig frisk fläkt i tennistoppen

Han är 22 år, rankad 15, spelar i dag semifinal på Roland Garros och är i mina ögon bland det absolut bästa som hänt sporten på flera år.

Dominic Thiem har inte slagit igenom över en natt men det är under de snart två veckorna på Roland Garros han gjort sig ett namn utanför den trängre kretsen.

Österrikaren är yngste semifinalist på Roland Garros sedan Juan Martin del Potro 2009 och kommer på måndagens rankning att sänka medelåldern på topp-10-listan.

Under de senaste åren har det kommit fram ett antal yngre spelare som tyckts ha potential att snabbt gå in och skaka om bland de etablerade stjärnorna.

Janowicz, Dimitrov, Tomic, Kyrgios är några av dem och visst har de till och från visat tillräcklig kapacitet men inte tillräckligt ofta för att etablera sig i toppen.

•Jerzy Janowicz (långtidsskadad) har hunnit fylla 25 år, är rankad 109 och saknar fortfarande en titel på meritlistan.

•Grigor Dimitrov är också 25 år. Ligger 36:a på listan och det är två år sedan han tog sin senaste av fyra titlar.

•Bernard Tomic är 23 år och har tagit tre titlar, den senaste förra året. Australiern blandar och ger efter vilken sida han vaknat på.

•Nick Kyrgios är 21 år och tog tidigare i år sin första titel. Den oborstade och respektlöse australiern verkar tro att han är guds gåva till sporten och frågan är om han är beredd att lägga ner jobbet som krävs för att nå toppen.

Självklart har Kyrgios -och även de övriga tre - tid på sig att infria alla höga förväntningar som ställ(t)s på dem men ingen i kvartetten visar den mognad och trygghet som Thiem uppvisar.

För två år sedan gick han in på topp-100, förra året tog han tre titlar och redan efter halva denna säsong har det blivit ytterligare tre.

Ännu mer imponerande är hans 41 matchsegrar i år, bara en färre än dagens semifinalmotståndare Novak Djokovic.

Sådana segerrader brukar bara de rutinerade toppspelarna komma upp i, de vars huvuden och kroppar efter många år hittat den där balansen som är nödvändig för att få jämnhet.

Med det inte sagt att en reaktion inte lurar bakom hörnet för Dominic Thiem. Det skulle nästan vara mer anmärkningsvärt om den inte kommer.

Frågan är kanske mer när och hur stark den blir.

Av vad vi hittills sett av den unge österrikaren finns ändå ingen anledning till oro för att han plötsligt bara ska försvinna från toppen.

Att han inför Paris försvarade de 250 poäng som karriärens första titel inbringade i Nice var ett fantastiskt styrkebesked från en så ung och fortfarande orutinerad spelare.

Att Dominic Thiem i sitt team har coachen Joakim Nyström och i sitt register en grym enhandsbackhand gör att mitt hjärta klappar lite extra starkt för honom.