Någon som anser sig ha rätt att kräva mer av Elias Ymer?

Sverigeettan vet att han måste slita ont för att lyckas - och gör det.

Häromdagen gjorde Elias Ymer vad som stod i hans makt för att besegra spanjoren Albert Montanes i SkiStar Swedish Open.
Det räckte inte.
På väg från läktaren till pressrummet hörde jag flera åskådare som var besvikna eftersom de hade väntat sig mer av Sverigeettan.
Jag önskar att de morgonen efter hade gått ner och ställt sig vid de nedre banorna. På en av dem tränade Elias.
Det handlade om en och en halv timmes hårdkörning med coachen Fredrik "Fidde" Rosengren.
Detaljer nöttes och under den tid jag kollade träningen kommenterade ”Fidde” i stort sett varje slag.
”Gå runt. För nära bollen. Släpp ner. Såja. Gå bakåt. Bra. Gå framåt. Längre fram. Tre bollar till sen får du dricka. Gå runt...”
 Puh!
Elias var trött. Men han borrade ner huvudet och körde på.
Likadant på de övriga träningspass som stod på hans schema den dagen.
Jag blev verkligen imponerad. Men varför? Grabben är ju tennisproffs och det här var för honom en vanlig arbetsdag.
Jovisst, men det visar också hur mycket Elias brinner för sporten. Det är långtifrån alla som dagen efter en förlust gör som han gjorde. 
Vissa hade efter en förlust passat på att testa det nattliv som lockar så många andra ungdomar. Andra hade deppat och slappat på hotellet.
Bara den som är motiverad att bli så bra som möjligt gör som Elias gjorde.

"Fidde" Rosengren granskar sin adept

Rosengren menar att det just efter en förlust är mycket viktigt att göra på det sättet eftersom fokus då hamnar på vad som väntar istället för det som varit. I dagens matchprogram skrev Elias Ymer en krönika där han bland annat tog upp de höga förväntningar han har på sig. Han var bara 17 år då han just i Båstad debuterade på ATP-touren och pressade runt 20-rankade Grigor Dimitrov.
Genast höjdes förväntningarna på Elias och en del trodde till och med att hans karriär skulle gå i raketfart – det trots att det är ytterst sällsynt med tonåringar bland de 100 främsta på rankningen där snittåldern är runt 27 år.
Elias är idag 20 år och rankad 155.
Han avslutar sin krönika så här:
”Jag lovar att jag varje dag gör jobbet för att bli så bra som jag kan”.
Någon som tycker sig ha rätt att begära mer av honom?

Kort men värdefull lektion satte punkt för hans resa

Med lite distans kan Söderlund vara nöjd med veckorna i Båstad

Idag tog äventyret i Båstad slut för stjärnskottet Calle Söderlund - för den här gången.
Han fick en knappt timmeslån och värdefull lektion av 30-rankade portugisen Joao Sousa som vann med 6-3, 6-1.
Söderlund var besviken efteråt och det är ett bra tecken.
Det ska göra ont att förlora och så även i matcher mot betydligt bättre motståndare.
Den 19-årige hemmafavoriten levde i Båstad Challenger (där han var i semi) och i första omgången i SkiStar Swedish Open högt på sin defensiv, den väl utvecklade spelförståelsen och den mentala styrkan.
Tillsammans räcker de där tre viktiga komponenterna en bra bit – men bara på en viss nivå.
På ATP-touren krävs förstås betydligt mer och då i synnerhet mot en spelare av Sousas kaliber. Visserligen hängde Calle med en bit i första set men då motståndaren drev upp tempot hamnade svensken långt bakom baslinjen.
Han tog några kliv fram i andra men har ännu inte de offensiva kvaliteter som krävs.
Calle var besviken och tyckte att han inte kommit upp i sin normala nivå. Det gjorde han i och för sig inte men det berodde ju på att motståndaren inte tillät det.
Jag tycker att Calle Söderlunds resa i Båstad varit i det närmaste optimal.
Först semifinalen i debuten på Challengertouren vilket visar att steget dit inte är så enormt stort.
Därefter seger mot Fred Simonsson i ATP-debuten.
Avslutningsvis en lektion som visar hur oerhört mycket arbete som ligger framför honom.