Efter halva tiden tvingas Rydberg lämna styrelsen

Rydberg får inte nytt förtroende i RS-styrelsen

Tennisförbundets vice ordförande Anders Rydberg måste

lämna Riksidrottsstyrelsen (RS) – trots att han hade två år kvar på sin mandatperiod.

Det är anmärkningsvärt men ändå inte fullt lika dramatiskt som det låter.

Varför det inte kommer som en blixt från klar himmel beror på att SISU och Riksidrottsförbundets (RF) styrelser slås samman och då ska båda organisationerna få in sina kandidater i den sammanslagna styrelsen.

Det fanns ett 30-tal kandidater till de tio platserna och Rydbergs namn försvann i valberedningens sista omröstning.

Att han måste lämna in trots två års erfarenhet från RS-styrelsen är ändå anmärkningsvärt med tanke på hur valberedningen gjort sitt urval:

”Vi har valt att föreslå en majoritet av tidigare ledamöter. Det finns flera skäl till det. Vi menar att erfarenhet från styrelsearbetet i RS och FS är av stor betydelse. Framför allt i den unika situationen med val av ny ordförande och personunion. Samtidigt har vi gjort bedömningen att det behövs en viss förnyelse för att styrelsearbetet hela tiden ska utvecklas”, skriver valberedningen.

 Rydbergs namn försvann tidigare i år också på listan över kandidater till ordförandeposten i Svenska tennisförbundet. Han hade sina förespråkare även där men alltför starkt motstånd i några inflytelserika kretsar.

Här på Challenge förklarade Rydberg att han har för avsikt att sitta kvar i styrelsen och där stötta Thomas Wallén som är valberedningens förslag till ordförande efter Stefan Dahlbo och som – om inget oförutsett inträffar  – väljs på årsmötet i Uppsala 25 april.

Lika självklart är det inte att RF:s valberedning får igenom sin ordförandekandidat på RF-stämman i Helsingborg 31 maj. Det ligger liksom i den runt 70 specialförbund stora RF-familjens natur att bråka och alltid är det några förbund och/eller kandidater som känner sig förbisedda.

Eriksson trivs i rampljuset

Så också nu då valberedningen föreslår förre rikspolischefen Björn Eriksson som ny RS-ordförande och förbundschef. Eriksson har varit ordförande i skidskytteförbundet, är ordförande i friidrottsförbundet och har suttit i RS-styrelsen sedan 2011.

Svenska fäktningsförbundets mångårige ordförande Lars Liljegren förlorade 2005 den stundtals mycket hätska ordförandestriden mot Karin Mattsson Weijber och får alltså inte förtroendet heller nu. Liljegren är de små förbundens man och där är upprördheten stor.

”Man skiter i oss”, säger Svenska varpaföreningens ordförande Lars Henriksen till Expressen.

Liljegren:

”Det hade varit tid att göra en uppgörelse mellan stora och små förbund. Och även försöka hitta personer i Riksidrottsstyrelsen som kunde symbolisera detta”, säger han.

Liljegren är 67 år och då han för tio år sedan förlorat ordförandestriden skrattade han på presskonferensen åt min fråga om han skulle kunna tänka sig att kandidera igen:

”Snälla Jonas, jag är egentligen för gammal redan nu så nej, det kommer jag inte att göra”, svarade Liljegren som har ett förflutet inom politiken.

I mina ögon är hans ålder inget hinder och att inte heller valberedningen fäst någon vikt vid ålder visar man med sitt förslag på Björn Eriksson som fyller 70 år i december. Valberedningen förslag kan till och med beskrivas som modigt i ett samhälle där åldersdiskriminering blir allt vanligare och där lång erfarenhet ses mer som en belastning än en tillgång just eftersom den kommer med åren.

Valberedningens förslag

De övriga tre ordförandekandidaterna Tomas Eriksson, Håkan Leeman och Tommy Ohlström finns bland valberedningens förslag till styrelseledamöter.

Det gör inte Lars Liljegren vilket talar för att småförbunden kommer att slåss för honom på RF-stämman – förmodligen utan resultat även denna gång.

Med Björn Eriksson som ordförande får idrottsrörelsen den megafon som Karin Mattson Weijber aldrig blev. Eriksson trivs i rampljuset och pratar lika högt som mycket vilket ger ett första intryck av att han är bestämd och beslutsam – ett intryck som inte alltid består då man lyssnat till vad han egentligen sagt.

Rafael Nadal dissar sig själv - slipper ändå inte pressen

Nadal har sin sämsta rankning på två år

”Jag är inte favorit till någonting”.

Det är Rafael Nadal som säger så.

Han gör det inför veckans Masters-turnering i Monte Carlo som är upptakten på grussäsongen under vilken han normalt spelar i en egen division.

Försöker Rafael Nadal lura sig själv? Eller är det konkurrenterna han vill lura?

Eller är det i själva verket så att den 28-årige spanjoren verkligen är oroad över sin form? Är den oron i så fall obefogad?

De många frågorna i kombination med Nadals inledning på fjolårets grussäsong gör att åtminstone Monte Carlo och ytterligare någon av de följande turneringarna känns ovissare än normalt.

Förra året föll han mot David Ferrer i kvarten i Monte Carlo och ännu mer anmärkningsvärd var kvartsfinalförlusten mot Nicolas Almagro i Barcelona. Efter det segrade Nadal i Madrid, finalföll mot Novak Djokovic i Rom och avslutade med att spela hem sin nionde titel i Franska mästerskapet.

Det skulle förvåna om Nadal inte hinner reparera sitt sargade självförtroende fram till Paris där han sedan debuten 2005 förlorat bara en match och har 66-1 i matchfacit. Robin Söderlings skräll i åttondelsfinalen 2009 är också den enda förlust Nadal åkt på i en femsetsmatch på grus.

SvD i dag

Nog för att den forne världsettan försökt att skruva ned förväntningarna på sig även vid några tidigare tillfällen men vi har väl aldrig hört honom ligga så lågt i snacket som nu.

”Jag spelar sämre än mina rivaler. Pressen är inte på mig. Jag kommer hit med motivationen att spela bättre än jag gjort”, säger Nadal som på femteplatsen har sin sämsta rankning på två år.

Detta faktum kan ställas mot andra fakta som berättar att den vänsterhänte mallorcanen är historiens bäste grusspelare:

46 av hans 65 titlar har kommit på grus, åtta av dem i Monte Carlo och han har förlorat endast 25 av sina 350 matcher på favoritunderlaget.

Sett mot bakgrund av dessa siffror kan Rafael Nadal säga vad som helst utan att bli fri från omgivningens höga förväntningar.