måndag 24 oktober 2016

På tisdagen kan Lindstedt bli klar för ödeskvalet mot Israel


Robert Lindstedt
Runt lunch på tisdagen kan dubbelspecialisten Robert Lindstedt bli klar för Sveriges Davis Cup-lag som till helgen möter Israel i ödeskval.
Lindstedt fanns inte med i den ursprungliga truppen men håller dörren öppen om han åker ut tidigt i ATP-turneringen i Basel.
Det kan han mycket väl göra. Sveriges bäste dubbelspelare kamperar ihop med Michael Venus vars självförtroende säkert fick sig en rejäl törn då han och Mate Pavic utklassades av bröderna Ymer i söndagens Stockholm Open-final.
Lindstedt/Venus möter världsåttan Ivan Dodig och Nenad Zimonjic, tidigare världsetta med 53 dubbeltitlar på meritlistan.
Med Lindstedt i  DC-laget kan Sverige ställa upp med sitt starkaste dubbelpar – Lindstedt/Johan Brunström – och trion Markus Eriksson, Fred Simonsson, Isak Arvidsson kan helt fokusera på att kämpa sig till en plats i den andrasingel som var vikt för nu skadade Mikael Ymer.

Klubbtränare ger sportchefen och DC-kaptenen svar på tal

Den uppmärksammade DN-artikeln
Davis Cup-kapten Fredrik Rosengren och Svenska tennisförbundets sportchef Johan Sjögren har rört upp känslorna i tennis-Sverige. I en uppmärksammad DN-artikel i förra veckan säger Rosengren "totalt mörker" om svensk tennis framtid och såväl DC-kaptenen som sportchefen är kritiska mot mycket i svensk tennis. Jag välkomnar deras frispråkighet och menar att DN-artikeln är viktig  eftersom kritik från de egna leden inte kan viftas bort. Att måla upp en ljus bild för sakens egen skulle är att göra svensk tennis en björntjänst. Håller inte med om allt som Rosengren och Sjögren säger och stämmer absolut inte in i uttrycket totalt mörker vad gäller framtiden. Det finns ljusglimtar.
Många tränare, ledare, spelare, juniorer, föräldrar och andra  i svensk tennis har hört av sig till mig och säger att de känner sig nedtryckta av DN-artikeln. Nu överlåter jag ordet till en av dem som reagerat på artikeln, nämligen Magnus Ennerberg som är tränare på KLTK.
***
Magnus Ennerberg
I samband med DN-artikeln kring svensk tennis så kontaktade jag Henrik Gustavsson på Swetennis och undrade om jag fick skriva ett svar, i samband med artikeln hade jag kontakt med Jonas Arnesen som undrade om texten även kunde läggas upp på hans blogg vilket gör att den dyker upp två gånger på nätet.
Som de flesta andra tennisfantaster så läste jag en artikel i DN kring statusen på svensk tennis. ”Totalt mörker” var rubriken, ett citat från Förbundskapten Fidde Rosengren när han fick chansen i riksmedia att delge sina tankar om svensk juniortennis. Vidare lyfter Fidde sin oro över saknaden av engagemang i svensk tennis och han ifrågasätter om tränare ens kan tänka sig att jobba på helgen utan betalt.
Sportchefen på SVTF, Johan Sjögren, fyller i med sin oro och att det är dags att fokusera på jobbet som görs i klubbarna i yngre år.
Den erfarne tennisjournalisten Jonas Arnesen lyfter fram artikeln på sin blogg där han även ställer frågan hur ”svensk tennis” ska svara upp på denna interna kritik.
Jag blev mycket nyfiken på vad Arnesen menar med svensk tennis i sitt inlägg? Vem är svensk tennis? Menar han att förbundet ska svara på kritiken undrade jag? Då både Sjögren och Rosengren jobbar på SVTF så kändes det märkligt att de skulle bemöta sin egna kritik. Jag messade Arnesen för att få klarhet i detta och fick svaret att ”…alla som berörs av kritiken….”
Då jag kände att jag blev berörd av DN-artikeln på flera plan så valde jag att skriva några funderingar
som jag delar med mig av här.
Saker som jag berörs av i artikeln:
De faktafel som dyker upp i artikeln bland annat, redan andra stycket i ingressen innehåller ett faktafel eftersom Sveriges F18-lag kvalificerade sig för EM-slutspel. I faktarutan läggs även juniorrankingen upp och de har valt att bland annat lägga upp Tennis Europe 16-rankingen som ett exempel, en ranking som för insatta inte har någon tyngd då spelare 15 och år och äldre spelar på junior-ITF nivå och det är väldigt oekonomiskt som svensk att lägga på pengar på TE16-tävlingar. I artikeln är även Rosengren citerad att vi missade slutspel i 12-års klassen, inte så konstigt då vi inte ens hade ett lag med i kvalet efter beslut från SVTF.
Challenge i lördags
Jag berörs också av att när svensk tennis äntligen får chansen att synas i riksmedia så blir det med
citatet ”Totalt mörker” och en bild på tre av Sveriges mest ambitiösa tennisjuniorer. Spelare som dag ut och dag in kämpar för att bli så bra som möjligt, deras familjer som gör enorma insatser tidsmässigt och ekonomiskt för att hjälpa sina barn nå sina drömmar samt tränare som med ett stort engagemang gör allt dom kan för att hjälpa dessa spelare nå nästa nivå. Att en svensk förbundskapten inte kan formulera sig på ett bättre sätt när han får chansen i dessa sammanhang är nedslående.
”Men vadårå, det är ju totalt mörker, Sverige är ju asdåliga” kanske någon tänker då, och det är möjligt att svensk tennis inte levererar resultatmässigt på varken junior eller seniornivå på det sätt som är önskvärt. Men att bara konstatera att allt är dåligt har sällan varit en produktiv väg framåt.
En sak som av vissa ses som ett stort problem i svensk tennis är avsaknaden av engagemang och det egna drivet från spelare och ledare. Dessa påståenden blir verkligen något som berör mig, först och främst för att det är svårt att förstå hur man kan göra sådana påståenden. Svensk tennis är enormt stort med hundratals klubbar utspridda över hela landet, en stor mängd tränare i olika åldrar och tusentals spelare. Det finns INGEN person som bestämt kan säga att det saknas engagemang i svensk tennis, för ingen människa har tid eller möjlighet att besöka alla dessa miljöer och få en korrekt bild.
Det man däremot KAN säga ur ett samhällsmässigt historiskt och psykologiskt perspektiv är att i alla tider så klagar man på ”dagens unga”. De är för lata, de är för ouppfostrade och det var minsann bättre förr. Så att falla in i den typen av resonemang är att gå i en historisk fälla som inte leder någonstans.
Det är rimligt att antaga att det är ett flertal faktorer som gör att svensk tennis ligger efter de bästa länderna i världen. En av de få saker som det finns statistik på är att svensk tränarutbildning är mycket kortare än de flesta länder med starkare spelare, något jag skrivit om tidigare på swetennis. Det innebär ju givetvis inte att jag tror att det är den ENDA anledningen. Flertalet anledningar påverkar ju spelarutbildningen, exempelvis:
  • Familjens möjlighet att stötta och hjälpa till med logistik
  • Tränarresurser, möjlighet att ha med sig tränare på tävlingar mm
  • Tillgänglighet till banor
  • Ekonomi; spelarens, klubbens och förbundets
  • Skolgång, möjlighet att få tid att träna
  • Fysträning, få rätt typ av fysisk träning utifrån spelarens ålder
  • Matcher, ett system som möjliggör många matcher där man får möta spelare på sin nivå
  • Sparringmöjligheter i den dagliga träningen
  • Plus flera punkter till…
I den del av svensk tennis som jag kommer i kontakt med är engagemanget imponerande, spelare och ledare man träffar på tävlingar gör det bästa dom kan för att bli bättre, tävlingsarrangörer som sliter långa dagar för att ge spelarna möjlighet att tävla, alla föräldrar som lägger tid och pengar för att hjälpa sina barn, före detta proffs som startar projekt, akademier och på andra sätt hjälper dagens ungdomar. Jag har haft möjligheten att besöka ett 15-tal länder i min roll som coach och att det i just Sverige skulle vara lägre engagemang på spelare och ledare är främmande för mig.
En sak som gör mig förbryllad kring dessa bitar är den distansering och nästan skadeglädje som dyker upp i kommentarer kring svensk tennis. Om vi skulle bredda tänket kring vilka svensk tennis är kanske vi skulle får en annan jargong och attityd vilket kanske skulle vara mer produktivt? Vi är alla en del av svensk tennis, oavsett om du är spelare, ledare, förälder, publik, osv, och det är vi tillsammans som skapar den miljö vi vill ha.
En sak jag tror svensk tennis skulle kunna göra bättre är att gemensamt jobba fram en tydlighet i rollfördelning. Vems ansvar är det att få fram bra elitspelare? Vilka krav ska ligga på en klubb och dess verksamhet? Vad måste en förälder vara beredd att betala för att få adekvat tennisutbildning? Vad ska förbundets roll vara i en spelarutbildning? Då det ofta återkopplas till att det är i klubben jobbet ska göras borde kanske resurser och förbundets upplägg vara riktat mot att hjälpa klubbarna så att det är möjligt att i klubben göra en internationellt konkurrenskraftig spelarutbildning? Då det finns så mycket engagemang i svensk tennis tror jag på att vi kan lyfta oss rejält, förutsatt att vi gemensamt skapar en tydlighet i svensk tennis där alla finner sin roll.
Jag avslutar min text med att citera artikeln från DN där Stefan Edberg, en av många positiva krafter i svensk tennis, delar med sig av sitt tankesätt, ett tankesätt som skulle vara bra om fler hade…
”Utan att ha alltför mycket inblick i det hela, så har vi en bit kvar förstår jag. Men man måste börja i någon ände och det måste komma underifrån från klubbarna och den vägen. Jag försöker hjälpa till på mitt sätt.”
Magnus Ennerberg, Tennistränare.





Avbräcket för DC-laget ett mindre problem än skadan


Alla i svensk tennis har anledning hålla tummarna för att hans skada är lindrig
Utan Mikael Ymer i laget försämras självklart Davis Cup-lagets chanser i ödeskvalet mot Israel
avsevärt.
Känns som ett det just nu inte spelar någon roll.
Det enda viktiga är att MR-undersökningen som Mikael ska genomgå ger ett lugnande besked om hans höftproblem.
Jag lider starkt med killen. Tänk bara, förra veckan fick 18-åringen sitt genombrott i if Stockholm Open där han skrällde mot Fernando Verdasco, svarade för en stark insats mot Ivo Karlovic och tog dubbeltiteln i par med brorsan Elias.
Livet borde få leka för Mikael. Han borde i dag fått vakna upp lycklig, stolt och helnöjd. Istället finns där nu ett stort orosmoln på himlen – det känns, ja, vad ska jag säga, orättvist är ordet som först dyker upp i tanken.
Ymer har spelat bara fem turneringar efter sitt nio månader långa uppehåll och har på denna korta tid tänt ett ljus i svensk herrtennis som med ens inte stod och föll med hans storebror Elias. Just Elias är nog gladast av alla över det. Främst därför att de är bästa kompisar men också för att de kan sporra varandra på ett annat sätt än om de befinner sig på hela olika nivåer.
2017 har förutsättningar att bli ett mycket spännande för bröderna Ymer och för svensk herrtennis.
Nu kan vi inte göra mer än att hålla tummarna för att det finns fog för den optimismen även efter Mikael Ymers läkarundersökning.