 |
Den uppmärksammade DN-artikeln |
Davis Cup-kapten Fredrik Rosengren och Svenska tennisförbundets sportchef Johan Sjögren har rört upp känslorna i tennis-Sverige. I en uppmärksammad DN-artikel i förra veckan säger Rosengren "totalt mörker" om svensk tennis framtid och såväl DC-kaptenen som sportchefen är kritiska mot mycket i svensk tennis. Jag välkomnar deras frispråkighet och menar att DN-artikeln är viktig eftersom kritik från de egna leden inte kan viftas bort. Att måla upp en ljus bild för sakens egen skulle är att göra svensk tennis en björntjänst. Håller inte med om allt som Rosengren och Sjögren säger och stämmer absolut inte in i uttrycket totalt mörker vad gäller framtiden. Det finns ljusglimtar.
Många tränare, ledare, spelare, juniorer, föräldrar och andra i svensk tennis har hört av sig till mig och säger att de känner sig nedtryckta av DN-artikeln. Nu överlåter jag ordet till en av dem som reagerat på artikeln, nämligen Magnus Ennerberg som är tränare på KLTK.
***
 |
Magnus Ennerberg |
I samband med DN-artikeln kring svensk
tennis så kontaktade jag Henrik Gustavsson på Swetennis och undrade
om jag fick skriva ett svar, i samband med artikeln hade jag kontakt
med Jonas Arnesen som undrade om texten även kunde läggas upp på
hans blogg vilket gör att den dyker upp två gånger på nätet.
Som de flesta andra tennisfantaster så
läste jag en artikel i DN kring statusen på svensk tennis. ”Totalt
mörker” var rubriken, ett citat från Förbundskapten Fidde
Rosengren när han fick chansen i riksmedia att delge sina tankar om
svensk juniortennis. Vidare lyfter Fidde sin oro över saknaden av
engagemang i svensk tennis och han ifrågasätter om tränare ens kan
tänka sig att jobba på helgen utan betalt.
Sportchefen på SVTF, Johan Sjögren,
fyller i med sin oro och att det är dags att fokusera på jobbet som
görs i klubbarna i yngre år.
Den erfarne tennisjournalisten Jonas
Arnesen lyfter fram artikeln på sin blogg där han även ställer
frågan hur ”svensk tennis” ska svara upp på denna interna
kritik.
Jag blev mycket nyfiken på vad Arnesen
menar med svensk tennis i sitt inlägg? Vem är svensk tennis? Menar
han att förbundet ska svara på kritiken undrade jag? Då både
Sjögren och Rosengren jobbar på SVTF så kändes det märkligt att
de skulle bemöta sin egna kritik. Jag messade Arnesen för att få
klarhet i detta och fick svaret att ”…alla som berörs av
kritiken….”
Då jag kände att jag blev berörd
av DN-artikeln på flera plan så valde jag att skriva några
funderingar
som jag delar med mig av här.
Saker som jag berörs av i artikeln:
De faktafel som dyker upp i artikeln
bland annat, redan andra stycket i ingressen innehåller ett faktafel
eftersom Sveriges F18-lag kvalificerade sig för EM-slutspel. I
faktarutan läggs även juniorrankingen upp och de har valt att bland
annat lägga upp Tennis Europe 16-rankingen som ett exempel, en
ranking som för insatta inte har någon tyngd då spelare 15 och år
och äldre spelar på junior-ITF nivå och det är väldigt
oekonomiskt som svensk att lägga på pengar på TE16-tävlingar. I
artikeln är även Rosengren citerad att vi missade slutspel i 12-års
klassen, inte så konstigt då vi inte ens hade ett lag med i kvalet
efter beslut från SVTF.
 |
Challenge i lördags |
Jag berörs också av att när svensk
tennis äntligen får chansen att synas i riksmedia så blir det med
citatet ”Totalt mörker” och en bild på tre av Sveriges mest
ambitiösa tennisjuniorer. Spelare som dag ut och dag in kämpar för
att bli så bra som möjligt, deras familjer som gör enorma insatser
tidsmässigt och ekonomiskt för att hjälpa sina barn nå sina
drömmar samt tränare som med ett stort engagemang gör allt dom kan
för att hjälpa dessa spelare nå nästa nivå. Att en svensk
förbundskapten inte kan formulera sig på ett bättre sätt när han
får chansen i dessa sammanhang är nedslående.
”Men vadårå, det är ju totalt
mörker, Sverige är ju asdåliga” kanske någon tänker då, och
det är möjligt att svensk tennis inte levererar resultatmässigt på
varken junior eller seniornivå på det sätt som är önskvärt. Men
att bara konstatera att allt är dåligt har sällan varit en
produktiv väg framåt.
En sak som av vissa ses som ett stort
problem i svensk tennis är avsaknaden av engagemang och det egna
drivet från spelare och ledare. Dessa påståenden blir verkligen
något som berör mig, först och främst för att det är svårt att
förstå hur man kan göra sådana påståenden. Svensk tennis är
enormt stort med hundratals klubbar utspridda över hela landet, en
stor mängd tränare i olika åldrar och tusentals spelare. Det finns
INGEN person som bestämt kan säga att det saknas engagemang i
svensk tennis, för ingen människa har tid eller möjlighet att
besöka alla dessa miljöer och få en korrekt bild.
Det man däremot KAN säga ur ett
samhällsmässigt historiskt och psykologiskt perspektiv är att i
alla tider så klagar man på ”dagens unga”. De är för lata, de
är för ouppfostrade och det var minsann bättre förr. Så att
falla in i den typen av resonemang är att gå i en historisk fälla
som inte leder någonstans.
Det är rimligt att antaga att det är
ett flertal faktorer som gör att svensk tennis ligger efter de bästa
länderna i världen. En av de få saker som det finns statistik på
är att svensk tränarutbildning är mycket kortare än de flesta
länder med starkare spelare, något jag skrivit om tidigare på
swetennis. Det innebär ju givetvis inte att jag tror att det är den
ENDA anledningen. Flertalet anledningar påverkar ju
spelarutbildningen, exempelvis:
Familjens möjlighet att stötta
och hjälpa till med logistik
Tränarresurser, möjlighet att ha
med sig tränare på tävlingar mm
Tillgänglighet till banor
Ekonomi; spelarens, klubbens och
förbundets
Skolgång, möjlighet att få tid
att träna
Fysträning, få rätt typ av
fysisk träning utifrån spelarens ålder
Matcher, ett system som möjliggör
många matcher där man får möta spelare på sin nivå
Sparringmöjligheter i den dagliga
träningen
Plus flera punkter till…
I den del av
svensk tennis som jag kommer i kontakt med är engagemanget
imponerande, spelare och ledare man träffar på tävlingar gör det
bästa dom kan för att bli bättre, tävlingsarrangörer som sliter
långa dagar för att ge spelarna möjlighet att tävla, alla
föräldrar som lägger tid och pengar för att hjälpa sina barn,
före detta proffs som startar projekt, akademier och på andra sätt
hjälper dagens ungdomar. Jag har haft möjligheten att besöka ett
15-tal länder i min roll som coach och att det i just Sverige skulle
vara lägre engagemang på spelare och ledare är främmande för
mig.
En sak som gör mig förbryllad kring
dessa bitar är den distansering och nästan skadeglädje som dyker
upp i kommentarer kring svensk tennis. Om vi skulle bredda tänket
kring vilka svensk tennis är kanske vi skulle får en annan jargong
och attityd vilket kanske skulle vara mer produktivt? Vi är alla en
del av svensk tennis, oavsett om du är spelare, ledare, förälder,
publik, osv, och det är vi tillsammans som skapar den miljö vi vill
ha.
En sak jag tror svensk tennis skulle
kunna göra bättre är att gemensamt jobba fram en tydlighet i
rollfördelning. Vems ansvar är det att få fram bra elitspelare?
Vilka krav ska ligga på en klubb och dess verksamhet? Vad måste en
förälder vara beredd att betala för att få adekvat
tennisutbildning? Vad ska förbundets roll vara i en
spelarutbildning? Då det ofta återkopplas till att det är i
klubben jobbet ska göras borde kanske resurser och förbundets
upplägg vara riktat mot att hjälpa klubbarna så att det är
möjligt att i klubben göra en internationellt konkurrenskraftig
spelarutbildning? Då det finns så mycket engagemang i svensk tennis
tror jag på att vi kan lyfta oss rejält, förutsatt att vi
gemensamt skapar en tydlighet i svensk tennis där alla finner sin
roll.
Jag avslutar min text med att citera
artikeln från DN där Stefan Edberg, en av många positiva krafter i
svensk tennis, delar med sig av sitt tankesätt, ett tankesätt som
skulle vara bra om fler hade…
”Utan att ha alltför mycket inblick
i det hela, så har vi en bit kvar förstår jag. Men man måste
börja i någon ände och det måste komma underifrån från
klubbarna och den vägen. Jag försöker hjälpa till på mitt sätt.”
Magnus Ennerberg, Tennistränare.