fredag 29 maj 2015

Kvotering till topposter ger ingen effekt på gräsrotsnivå


Här är männen som vill ta över ordförandeklubban i ITF
Det finns inte en (1) kvinna i Internationella tennisförbundets (ITF)  styrelse.
Skrämmande? Ja!
Dags för könskvotering? Nej!
Självklart finns det ett antal kvinnor som är kvalificerade för en plats i ITF:s 14 personer starka styrelse och det är genant för tennisens högst beslutande organ att det ser ut som det gör.
Men i debatten om jämställdhet inom idrotten går det inte komma undan det faktum att det finns en naturlig förklaring till varför så få kvinnor får toppositioner.
Från gräsrotsnivå och uppåt är det färre kvinnor än män som åtar sig ideella ledaruppdrag och det skulle vara anmärkningsvärt om detta inte återspeglar sig i valen till de högsta posterna.
Att kvinnorna tar ett större ansvar än mannen för familjen och därmed har mindre tid för ideella uppdrag anges ofta som främsta förklaring till idrottens svårigheter att rekrytera kvinnliga ledare.
Då är det också på den nivån problemet ska lösas. 
Med större möjligheter för kvinnor att börja en ledarkarriär på gräsrotsnivå skulle fler av dem kunna arbeta sig upp i hierarkin där toppositionerna inte alltid går till dem med störst kompetens utan kan vara belöning för lång och trogen tjänst.
(Visst kan man ha invändningar mot detta kriterium i urvalsprocessen men det är en annan diskussion.)
Fler kvinnor i styrelserummen på gräsrotsnivå skulle ge ringar på vattnet. Till exempel skulle kvinnorna få det större nätverk många av dem anser sig sakna och som är ett måste för den som vill avancera. 
Det är genom dina kontakter du kan få stödet som krävs för att kunna klättra vidare. Jag känner flera kvinnor som tagit plats i Svenska tennisförbundets styrelse men som ganska snart tröttnade eftersom de ansåg sig ha blivit överkörda och isolerade i den då mansdominerade styrelsen.
Om kvotering överhuvudtaget ska användas för att få bättre balans i styrelserna så är det på gräsrotsnivå. Men vi hör sällan krav på kvotering till den lilla lokala föreningens styrelse medan det ofta reses krav på kvotering till de stora klubbarna och/eller förbunden och organisationerna.
Att kvotera till topposterna anses möjligen politiskt korrekt men löser definitivt inga problem. Men kan inte kvinnor på tunga poster sporra andra kvinnor att ta ledaruppdrag? Jo, självklart men det hjälper ju föga så länge de nuvarande hindren finns kvar.
Under tiden på SvD gjorde jag med några års mellanrum kartläggningar av (o)jämställdheten i svensk idrott och kunde konstatera att det pratades mycket om vikten av jämställdhet men att det i praktiken inte hände så mycket.
Blev därför inte alls förvånad då TV 4 och Fotbollskanalen nyligen presenterade sin kartläggning –  Männen har makten i svensk fotboll –   av förhållandena i svensk fotboll där 76 procent av makthavarna är män.
Ingrid Löfdahl Bentzer
I ITF:s styrelse är det 100 procent män sedan 2013 då amerikanskan Lucy Garvin försvann.
Av de totalt 21 kandidaterna som fanns inför valet för två år sedan var bara två kvinnor, bland annat svenska exproffset Ingrid Löfdahl Bentzer som efter sin aktiva karriär haft en rad tunga internationella uppdrag i tennis.
Självklart är Löfdahl Bentzer med råge kvalificerad för ett styrelseuppdrag i ITF och detsamma gäller
en rad andra kvinnor. Att ingen av dem fick plats i nu sittande styrelse drar en skugga över organisationen.
Nu finns möjlighet till bättring men frågan är om vi vågar hoppas på det inför valet i september. Efter 16 år väljer Francesco Ricci Bitti att avgå som ordförande och fyra män kandiderar till ordförandeposten (från vänster till höger på bilden) :David Haggerty, USA, Anil Khanna, Indien, Juan Margets, Spanien och Rene Stammbach, Schweiz.
Bara fem av de totalt 26 kandidaterna till styrelseplatserna är kvinnor.
Nog för att det finns naturliga förklaringar till varför männen dominerar på de högsta positionerna men det finns definitivt inget försvar om ITF åter en gång slänger igen dörren i ansiktet på kvinnorna.