söndag 24 juli 2016

Svensk tennis har inte råd med ännu en olycka som GS


Inom kort anställer Svenska tennisförbundet en ny generalsekreterare. Jag vet inte vilka som sökt eller vilka av de sökande som kallats till intervju.
I inslaget här resonerar jag och tycker till om GS-frågan som är viktig för svensk tennis.
Inslaget blir också det sista inlägget på bloggen på en månad. Nu tar jag nämligen semester från såväl arbete som bloggande och det oavsett vad som händer på olika fronter.
Vill passa på att tacka för alla uppskattande ord om bloggen och ja, även de som är kritiska mot något jag skrivit eller sagt ska naturligtvis ha tack för sitt engagemang. Ett av de viktigaste syftena med Challenge är just att skapa engagemang och debatt.
Sedan starten i januari 2015 har Challenge vuxit stadigt och nu är ni cirka 2000 unika besökare varje dag. Kul! Tack!
Ha en fortsatt härlig sommar, håll serven och så hoppas jag att vi ”ses” här igen 22 augusti.
Med vänlig hälsning
Jonas


Möt svensken som coachar Sveriges DC-motståndare


Saknad av många i svensk tennis
Han kunde ha blivit assisterande Davis Cup-kapten i Sverige.
Hör om om varför det inte blev så för göteborgaren Martin Bohm som nu är coach i Hollands Davis Cup-lag.
16-18 september möts lagen i division I-kval i Båstad där det inte spelats Davis Cup sedan 2000.
Bohm var häromdagen på blixtvisit i den svenska tennismetropolen och Challenge passade självklart på att träffa mannen som inte kan dölja att han är nöjd med svenskarnas val av grus i kvalet där förloraren senare i höst spelat ödeskval
Min vän och kollega Torbjörn Dencker filmade:





Låt spelarna klara sig själva - coachningen en björntjänst


"Först slår du högt på backhand två gånger, sen kliver du in i banan och sen...
Tennis är en komplex sport.
Det krävs bland annat bra teknik, stark fysik och ett taktiskt kunnande.
Tyvärr har damtennisen en regel som gör att spelarnas taktiska skicklighet inte väger så tungt.
På WTA-touren är det nämligen tillåtet med coachning och har så varit sedan 2009.
WTA skulle göra spelarna och sporten en tjänst genom att förbjuda coachning.
Sannolikt kommer vi i eftermiddagens Ericsson Open-final att få se Katerina Siniakova och Laura Siegemund kalla in sina respektiva coacher på banan.
Jag ska inte gå så långt som att säga att coachning förringar spelarnas insatser men tycker att WTA gör ”sina” spelare en björntjänst.
Extra mycket så eftersom nio av tio coacher är män vilket sänder en signal om att spelarna inte har förmåga att på egen hand hitta en bra taktik.
Tennis är en sport kvinna mot kvinna eller man mot man. Att lista ut hur man bäst ska använda sina styrkor och utnyttja motståndarens svaghet är en del av tjusningen.
Ska jag nöta högt på hennes backhand”? ”Ska jag rycka henne i djupled”? ”Serva mer på hennes forehand”?
Den spelare som själv hittar svaren på hur hon på bästa sätt ska utnyttja sina egna styrkor och/eller motståndarens svagheter ska ha en fördel. Det borde vara lika självklart som det är att spelaren med bäst fysik har en fördel i långa matcher. Eller som att den som har lika bra toppad som slicad backhand har en fördel jämfört med den som saknar slice.
Säkert invänder någon att coachernas betydelse inte ska överskattas eftersom de får coacha endast en gång per set. Men det kan ändå räcka för att en spelare med minimalt eget taktiskt kunnande ska börja spela annorlunda.
Flertalet spelare använder sig av coachning vilken tack och lov inte är tillåten i Grand Slam-turneringarna utan just enbart på WTA-touren.
Världsettan Serena Williams vill inte förbjuda coachning men använder sig inte heller av möjligheten. Så här sa hon då jag intervjuade henne under fjolårets Collector Swedish Open i Båstad.
När jag började spela var coachning inte tillåtet. När det sedan blev tillåtet använde jag det i början eftersom alla andra gjorde det. Men sen insåg jag att jag inte ville ha coachning. Jag vill ta reda på saker själv, det hjälper mig i tennisen och i livet”.
Kloka ord.
Men majoriteten spelare på WTA-touren förefaller vara för coachning.
Måtte tillåtandet av coachning inte sprida sig till Grand Slam, till herrtennisen och framför allt: inte till juniortennis.






Heta Siniakova är kylig - WTA-reaktion på publiken


Backhand är Siniakovas starkaste vapen
Hon är 20 år, rankad 92 och kvalade till Ericsson Open.
På min fråga vad hon hade förhoppningar när hon kom till Båstad för drygt en vecka sedan ger tjeckiskan Katerina Siniakova ett svar som berättar mycket om henne:
– Jag har utvecklat mitt spel och kände mig ganska säker på att jag skulle kunna gå till final. Nu är jag där och det är jag jätteglad för”, säger hon och ler. Snacka om en rättfram tjej med starkt självförtroende. Siniakova har bara ett par yngre spelare framför sig på rankingen och hade redan före Ericsson Open varit uppe i två semifinaler på WTA-touren.
I går slog hon ut titelförsvarande publikfavoriten Johanna Larsson och gick fram till sin första singelfinal där tyskan Laura Siegemund väntar.
Tjeckien är en stark tennisnation med en lång och stolt tradition. Siniakova coachas av sin pappa Dmitri men får också hjälp av landsmaninnan Helena Sukova, fyrfalrig Grand Slam-finalist och världsfyra 1985.
– Vi har haft så många bra spelare och det kommer hela tiden fram nya. Ställs det höga förväntningar på dig?
– Mest från mig själv. Jag har ju flera tjeckiskor framför mig så jag hoppas att jag kan ligga först om några år, säger Siniakova som är sjätte bäst rankade tjeckiska.
På presskonferensen fick hon också frågan hur det var att möta en hemmaspelare.
– Det är alltid tufft. Naturligtvis får hemmaspelaren publikens stöd men det handlar om att fokusera på varje poäng och inte på publiken, säger tjeckiskan diplomatiskt. Mer rakt på är beskrivningen av Båstad-publiken på WTA:s hemsida: ”ogenerat partisk”.
Då var semifinalen ändå inget skräckeexmpel på att svensk tennispublik har förändrats – långt därifrån.
Att WTA reagerar borde ändå ge en tankeställare.
Svensk tennispublik har genom åren varit känd för sin sportslighet och för sin respekt mot hemmafavoriternas motståndare.
Men något har hänt under de senaste åren. Ibland applåderas dubbelfel och jublas åt grova missar. Sådant slapp Siniakova men hon fick samtidigt nöja sig med mycket blygsamma applåder efter vunna poäng.
Jämfört med hur det ser ut i vissa andra länder kan säkert svensk tennispublik fortfarande beskrivas som sportslig men enögdheten har utan tvekan blivit större. På ett sätt är det fullt naturligt att hemmaspelare får starkt stöd men som tennisvän borde det vara självklart att också visa sin uppskattning för bra underhållning – oavsett underhållarens nationalitet.