måndag 11 januari 2016

Damspelarna förminskas av sin egen organisation WTA

Caroline Wozniacki får råd av sin coach/pappa Piotr
Sedan 2009 är det tillåtet med coachning på damtouren.
Från och med denna säsong kan coacherna under match ta hjälp av en app.
Det är alltså inte nog med att WTA redan tidigare gett spelarnas taktiska skicklighet underordnad betydelse utan nu får även deras coachers kunnande minskad betydelse.
Jag menar att WTA gör damtennisen en björntjänst och att organisationen förminskar sina spelare.
I mina ögon är det självklart att en spelare med större taktiskt kunnande än motståndaren ska ha fördel av det. Men det tycker inte WTA. Även om dess avsikt med tillåtandet av coachning inte är att utjämna styrkeförhållandet – utan att ge åskådarna och tv-tittarna lite extra krydda – så blir det resultatet.
Herrtouren ATP har åtminstone så här långt varit bestämt avvisande till coachning medan WTA i år alltså utökat sitt system. Från sin plats på läktaren kan coachen nu få all statistik från matchen på en app. Där kan coachen till exempel se om adeptens motståndare missar mer på backhand än på forehand och var hon oftast placerar serven med breakboll emot sig.
Allt det där är sådant som en taktiskt driven spelare själv listar ut och som åskådare är det en del av tjusningen att se spelare med förmåga att på egen hand vända en matchbild.
Säkert invänder någon att coachernas betydelse inte ska överskattas eftersom de får coacha endast en gång per set. Men det kan ändå räcka för att en spelare med minimalt eget taktiskt kunnande ska börja spela annorlunda.
Dessutom sänder coachning en signal om att taktik är ett område som damspelarna inte behärskar – ovanpå det är nio av tio coacher män – och bara det räcker som argument för att ta bort coachning.
FC-kapten Wahlgren
Sveriges Fed Cup-kapten Lars-Anders Wahlgren har under åren tränat ett antal damspelare och har lång erfarenhet från WTA-touren. På min fråga vad han anser om coachning svarar Wahlgren:
”Tjejer under 18 år spelar oftast ITF-tävlingar och då får man inte coacha så de utvecklar sin egen taktik i unga år. Det svåra på WTA-touren både för spelare och coach är att man får ha coach på banan i WTA-turneringarna i Auckland och Sydney men inte i Grand Slam-turneringen Australian Open (som arrangeras av Internationella tennisförbundet, min anmärkning) som är den viktigaste.  Det är synd att inte WTA, ATP och ITF kan ta ett gemensamt beslut om ja eller nej till coachning.  Precis som i alla andra sporter är coachningen till för att utveckla spelarna och sedan sen är det upp till damspelaren om hon vill få hjälp under match”.
Wahlgren om sitt eget förhållningssätt till coachning och den nya appen:
”Jag gör min egen enkla analys under matchen och försöker förmedla den till spelaren. Det får inte bli för krångligt och komplicerat. Det ska vara enkelt och förståeligt. Du har ju bara högst en minut på dig att förmedla i varje set”.



I media har svensk tennis fått en drömstart på årets säsong

DN 3 januari
Ett balanserat inslag om bröderna Ymer i TV 4. Sofia Arvidssons avsked uppmärksammat i reportage i SVT. Stort utrymme  i DN för både Johanna Larsson och bröderna Ymer.
Svensk tennis har under de senaste veckorna varit hetare än på länge – ja, i media alltså.
Senaste exemplet kom i morse då SVT i sin morgonsändning berättade att Johanna Larsson vunnit sin första match i WTA-turneringen i Hobart.
Sådana rapporter kan tennisfantasterna inte ta för givna. Att alla – nåja, nästan då – NHL-svenskar som gjort mål eller svarat för en målgivande passning får sitt namn nämnt vet vi sedan länge och detsamma gäller svenska skidåkare som varit åtminstone i närheten av pallen.
Tennisspelarna hamnar i regel i skymundan och desto roligare blir de tillfällen då de uppmärksammas.
Att det inte sker oftare än vad som är fallet har naturligtvis med resultaten att göra. Men ändå bara delvis. Journalisternas kunskap om och intresse för olika sporter bidrar också till att det ser ut som det gör. Med tennisintresserade journalister på redaktionen ökar möjligheten för sporten att synas.
Nils Palmgren på DN är ett lysande exempel. Han har följt Elias och Mikael Ymer i flera år och läsarna har i ett antal mycket intressanta artiklar kunnat hänga med i brödernas resa från Skara till den internationella scenen. Suveränt!
Apropå Ymers: Mattias Tjernström på TV 4 gjorde för några veckor sedan ett kul och välbalanserat inslag om bröderna vilka ibland framställs som blivande megastjärnor. I TV 4-inslaget var tonen lägre och tittarna fick en bra bild av hur tuff konkurrens det är i sporten.
Att SVT uppmärksammade Sofia Arvidssons avsked gladde verkligen och var långtifrån givet trots att Sofia tagit två WTA-titlar och varit rankad 29 på världens största proffstour för damer.
Samtidigt som alla i svensk tennis har anledning att välkomna medias intresse är det viktigt att bilden som förmedlas är nyanserad. Annars riskerar uppmärksamheten att slå tillbaka.
Så var det några gånger förra året och då främst kring Elias Ymer som skrevs upp på ett sätt som långt överskred vad det fanns anledning att förvänta sig av honom. När han kvalade in i Australian Open beskrevs det på vissa håll som en formalitet innan han under året skulle vara rankad topp 100.
När han sedan slutade säsongen rankad 136 sågs inte det som en bedrift – trots att han under 2015 klättrade närmare 100 placeringar.
*
Häromdagen dök det i brevlådan ner en broschyr som kanske också kan tolkas på ett stigande tennisintresse i landet. Det var Solna Kommuns fritidsguide för 2016 och vad prydde omslaget om inte en tennisbild. Och det i Solna som har ett allsvenskt fotbollslag, ett hockeylag i toppen av allsvenskan, som är ett starkt basketfäste och där det finns en rad framgångsrika klubbar i olika idrotter. Att det ändå blev tennis som fick pryda omslaget i år är förstås Solna TK:s förtjänst. Klubben har gått från division IV till Elitserien på fyra år och med PO Lindquist och Mats Persson i spetsen har Solna TK fått igång en fantastisk verksamhet där juniorerna står i fokus.