 |
| Susanne Celik och Rebecca Peterson klättrar. Foto: Arthur Sixtenson. |
På den senaste WTA-rankningen finns sex svenskor bland de 500 bästa – bland vilka det tillkommit en per säsong sedan 2011.
Jag har gjort jämförelsen mellan
listorna i mitten på juni respektive år och kan bland annat
konstatera att årets säsong är den enda med bara en svenska bland
de 200 främsta.
Detta faktum motsäger ändå inte påståendet att utvecklingen går åt rätt håll. Under många år stod hoppet till enbart Sofia Arvidsson som senare fick sällskap av Johanna Larsson och bakom dessa var det under en period mycket tunt.
Detta faktum motsäger ändå inte påståendet att utvecklingen går åt rätt håll. Under många år stod hoppet till enbart Sofia Arvidsson som senare fick sällskap av Johanna Larsson och bakom dessa var det under en period mycket tunt.
Främst handlar det om 19-åriga
Rebecca Peterson (som i dag blev klar för kvartsfinal i ITF-turneringen i Ystad) och ett år äldre Susanne Celik.
Förhoppningsvis kan någon av dem -
eller någon av de andra unga spelarna för den delen - få ett
sådant där stort och snabbt lyft som Elias Ymer fått på
herrsidan. Två klarade kval i Grand Slam och så en Challenger-titel
som gav 41 platsers avancemang vilket innebär att han har en
topp-100-plats inom räckhåll.
Missförstå nu inte. Först som sist
ska ju sägas att svensk damtennis under de tre senaste säsongerna
skördat betydligt fler och större framgångar än herrarna. Damerna har under
den perioden också haft minst en topp-100-spelare medan herrarna
saknat representant bland de 100 främsta på ATP-listan sedan Robin
Söderling rasade ut i juni 2012.
Sett i det perspektivet står sig
svensk damtennis alltså redan stark men vad jag efterlyser är det
där lilla extra som förvandlar en doldis till kändis. Efter denna
– kalla den gärna politiskt korrekta - utvikning går jag
tillbaka till de senaste årens utveckling på damsidan.
I juni 2011 var 63-rankade Larsson och
71-rankade Arvidsson enda svenskor bland de 500 bästa. Samma tid
året därpå hade Hilda Melander anslutit, ytterligare ett år
senare tillkom Sandra Roma, hon var borta i juni förra året men då
hade istället Peterson och Celik tagit plats och när de nu fått
sällskap av Ellen Allgurin ser det ut så här: Inom parentes
avancemang (+) eller tillbakagång (-) jämfört med motsvarande tid
förra året:
 | |
| Rebecca är klar för kvartsfinal. Foto: Arthur Sixtenson |
202: Rebecca Peterson, 19 år, (+37)
270: Susanne Celik, 20 år, (+36)
338: Sofia Arvidsson, 31 år, (-209)
369: Ellen Allgurin, 21 år (+395)
471: Hilda Melander, 23 år, (-78)
Med andra ord: ganska lovande.
Sammantaget ger denna bild anledning
till åtminstone försiktig optimism.
Jag tycker att främst Peterson men
även Celik har kvaliteter som ska räcka för att göra Larsson
sällskap på topp-100. Hur högt de kan nå där är däremot
alldeles för tidigt att sia om. Har under åren sett många spelare
som verkar ha fått ut max av sin potential då de ligger 70-80 men
som plötsligt lyfter mot betydligt högre höjder.
Spelarna bakom topptrion då?
Ja, Sofia Arvidssons stora kapacitet
känner vi till och i hennes fall är det enda frågetecknet hur
länge motivationen finns kvar om inte resultaten kommer.
Vad gäller de yngre spelarna kan vi
mest bara hoppas att de har allt som krävs för att klara den mycket
långa vandring som ligger framför dem som en dag vill försörja
sig som tennisproffs.
Hur långt det är dit för flertalet
svenska spelare ser vi i veckans ITF-turnering i Ystad. Det är en 25
000 dollar-turnering och alltså betydligt hårdare konkurrens än i
de två 10 000-turneringarna som tidigare i år avgjordes i Båstad.
 |
| Kajsa Rinaldo-Persson, 17 år |
I 25 000-dollar-turneringen tog hon ett
game mot femteseedade fransyskan Mathilde Johansson som för tre år
sedan var i final i WTA-turneringen Collector Swedish Open men rasat
till 232:a plats.
Tio hemmaspelare fanns med i
huvudturneringen i Ystad.
Bara Rebecca Peterson och Susanne Celik
överlevde första omgången.
I dag föll även Susanne medan Rebecca
spelade sig fram till kvartsfinal.
