Finns både plus och minus med tennisens stjärnkvartett

SvD idag

Herrtennisen har i många år kretsat kring de fyra stora.

Det är både på gott och på ont.

Plus: Det globala intresset för sporten har aldrig varit större.

Minus: Turneringar som inte kan visa upp någon i stjärnkvartetten får liten uppmäksamhet i media och når därför inte ut till den breda idrottspubliken.

Stockholm Open är ett bra exempel.

I går avslutades den 47:e upplagan där världsfemman Tomas Berdych genom segern mot amerikanska framtidshoppet Jack Sock tog sin tredje SO-titel.

Jag brukar använda mina allmänt idrottsintresserade vänner som ”termometer” för att få reda på hur heta olika turneringar är utanför kretsen av de redan frälsta.

För fem år sedan var intresset för SO på kokpunkten. Allt tack vare Roger Federer.

I år var temperaturen lägre och det trots ett mycket starkt startfält med en topp-tio-spelare och ytterligare två spelare bland de 15 bästa i spetsen.

Att högklassiga spelare som Tomas Berdych, Richard Gasquet och Gilles Simon är anonyma visar att den tourdrivande spelarorgansationen ATP inte lyckats marknadsföra toppspelarna bakom de fyra stora.

Roger Federer, Rafael Nadal, Novak Djokovic och Andy Murray har i nämnd ordning skapat tennisens starkaste era genom tiderna vilket innebär att många spelare som skulle varit fixstjärnor i andra generationer nu blir parenteser i historien.

SO är en av runt 40 turneringar i 250-kategorin där såväl prispengar som rankningspoäng är lägre än i de övriga två kategorierna.

Dessutom är 250-turneringar inte garanterade att få toppspelare i startfältet utan dessa måste istället lockas med startpengar.

Vad välja - lägga allt på en megastjärna eller fördela pengarna på flera toppspelare?

För att turneringen ska få stort utrymme i media är det första alternativet bäst. Ändå föredrar jag det andra.

Dels därför att ett avhopp inte får luften att gå ur ballongen men främst därför att detta alternativ tar störst hänsyn till den trogna tennispubliken.

Den förstår att sätta värde på Berdych och de andra toppspelarna och uppskattar möjligheten att få se tonåringar som Alexander Zverev och Thanasi Kokkinakis live redan innan dessa får sina förmodade stora genombrott.

Sedan torsdagens åttondelsfinaler har det varit fullsatt, folkligt och festligt i Kungliga hallen.

Men festkänslan försvann i slutvinjetten eftersom finalen - 7-6, 6-2 - blev en av de torftigaste på många år. Jag räknade till fyra, med god vilja fem, riktigt underhållande dueller.

Då 23-årige Sock vid 5-4 inte lyckades serva hem första set gick luften ur honom och fortsättningen blev inte ens spännande.

Fotnot: Artikeln publicerad i dagens SvD