Upp till bevis för Elias Ymer då första titeln ska försvaras

Har två tagit två Challenger-titlar

125 poäng står på spel för Elias Ymer i den stundande Challenger-turneringen i Caltanissetta.

Det var där Sverigettan förra året tog sin första titel på Challengertouren och kommande vecka har han fler poäng att försvara än i någon tidigare turnering.

Det sätter självklart en extra press på Elias som vid tidig sorti skulle rasa rejält på listan. Men det är också just sådana här tillfällen som är så viktiga för hans fortsatta utveckling. Det handlar om att visa sig mogen uppiften.

Ymer har fått en gynnsam lottning i ett inte skräckinjagande startfält. Rankad 118 är han tredjeseedad i turneringen och möter i första omgången Yan Bai. Den 27-årige kinesen är rankad 219 och har vunnit blott två av de sex grusmatcher han spelat i Challengers och grusfacit på ITF-touren är 3-5.

Föga imponerande siffror som visar att Elias Ymer i första rundan främst går en match mot sig själv och den höga poängskörd som står på spel.

*

På måndagen spelas i Jönköping finalerna i Next Generation Cup. Regionsfinalerna inleddes redan i lördags och sammanlagt 96 spelare ställde upp. På nationaldagen avslutas också de tre tränarkurserna (Tennisens Plattform, TGU 1 och TGU 2) som lockat 65 deltagare.

Det är Tennis Syd som står bakom det sammanlagt fyra dagar långa evenemanget i Jönköping Rackethall som i fredags inleddes med chefstränarträff.

En minnesvärd antiklimax - Djokovic in i exklusiv skara

Lycka efter tolfte Grand Slam-titeln och den första i Paris

Så blev det som det så ofta blir när man har skyhöga förväntningar:

En antiklimax.

Men sällan har väl en antiklimax varit mer minnesvärd:

Sett till spelkvalité och spänning var dagens final i Franska mästerskapet en blek tillställning. Då sett mot förutsättningarna: världens två bästa spelare som båda har lång erfarenhet från stora finaler.
Att matchen ändå går till historien beror på att Novak Djokovic blev tidernas åttonde spelare med titlar i samtliga fyra Grand Slam-turneringar.

Under proffseran är det tidigare bara Andre Agassi, Rafael Nadal och Roger Federer som lyckats med bedriften.

I ett annat avseende är den 28-årige serben redan större än dem.
Fram till i dag var nämligen bara Donald Budge (1938) och Rod Laver (1962 och -69) de enda som varit regerande mästare i Australian Open, Franska mästerskapet, Wimbledon och US Open.

Budge och Laver tog alltså Grand Slam, Djokovic är halvvägs dit nu och händer inget oförutsett under resten av säsongen talar mycket för att han följer de forna storheterna i spåret.

Finalen var Djokovic fjärde på Roland Garros och frånsett första gamet – då han bröt Andy Murray blankt – spelade den överlägsne världsettan mycket spänt i första set.

Då han i början av andra hittade tajmningen var det inget snack om saken. 3-6, 6-1, 6-2, 6-4. Murray vek ner sig mentalt redan i början på tredje set, sprattlade till lite vid 5-2 i fjärde då Djokovic åter blev tagen av stundens allvar.

De tre sista gamen var riktigt spännande.

Men nej, det räddade förstås inte underhållningsvärdet i en final där de båda – frånsett ett par game – inte spelade bra samtidigt.

Därför får Murray mitt hjärta att klappa extra för Djokovic

Klockan 15 i eftermiddag bänkar vi oss för att se de här två

Idag möts Novak Djokovic och Andy Murray för 34:e gången.

Det är sjunde gången de ställs mot varandra i en Grand Slam-final.

Av tennisens klassiska tungviktsmöten är det bara de mellan Roger Federer och Rafael Nadal som utspelats fler gånger (8) i Grand Slam-final.

Ingen av Djokovic och Murrays tidigare matcher har haft samma dignitet som eftermiddagens final i Franska mästerskapet på Roland Garros.

Om Djokovic vinner blir han:

•Historiens åttonde spelare – den fjärde under proffseran – med en komplett samling Grand Slam-bucklor.

•Tredje spelare genom tiderna efter Rod Laver (1962 och -69) och Donald Budge (1938) att vara regerande mästare i samtliga fyra Grand Slam-turneringar.

Vinner Murray blir han förste brittiske herrsegrare på Roland Garros sedan Fred Perry 1935.

Inför turneringen höll jag Djokovic som solklar favorit före Stan Wawrinka och Andy Murray.

Efter skottens makalöst imponerande uppvisning i semifinalen mot Wawrinka känns förhandstipset inte längre lika solklart. Men det står ändå fast.
Djokovic har 23-10 inbördes (4-2 i Grand Slam-finaler) och han har vunnit tolv av deras 14 senaste matcher. Murrays seger i Rom senast är i statistiken värd lika mycket som alla andra matcher men ska ändå ses mot bakgrund av att serben missgynnades av spelschemat och var sliten efter en tre timmar lång semi.

Även i Paris har Djokovic haft nackdel av att spelschemat ändrats på grund av ovädret. Men denna gång har det förmodligen inte ens marginell betydelse.
 I fredags hade han en ganska komfortabel resa i semifinalen mot härlige uppstickaren Dominic Thiem och efter det en dags vila.

Apropå väder: De regntunga och kyliga förhållanden som passade Murray som handsken i semifinalen mot Wawrinka och som skulle varit till fördel för honom även i dag kommer enligt prognoserna inte att råda i eftermiddag.

Runt 20 grader och inget regn säger meteorologerna och får de rätt blir förhållandena i alla fall något snabbare än tidigare i turneringen.

Jag har aldrig tidigare känt så här starkt för Djokovic som inför denna final och det beror delvis på att han möter just Murray.

Lipsill

Skotten må vara en fantastisk spelare och en grym kämpe men hans oförskämda och respektlösa uppträdande på banan är bland det tristaste jag sett under mina snart 40 år som tennisjournalist.

Murray är för övrigt den ende spelare jag sett tanka i en Grand Slam-final. Det skedde mot just Djokovic i Australian Open för fem år sedan då de för första gången ställdes mot varandra i en final i dessa sammanhang.

Visst skärper den 29-årige småbarnspappan till sig rejält ibland och visst kommer knytnäven fram då han är på g men ofta beter han sig som ett bortskämt barn så fort det börjar ta emot.

Vi har vant oss vid till den grad att vi reagerar mer då han inte tjurar. Det slog mig under semifinalen. Då berömde Eurosports skickliga kommentatorer Maria Strandlund Tomsvik och Thomas Enqvist skotten för att denne inte gnällde då han tappade tredje set. Det om något visar var ribban ligger då det handlar om bedömning av skottens uppträdande.

Parispubliken kan vara stenhård mot spelarna. En krossad racket eller protest mot ett domslut kan räcka för att en spelare ska få åskådarna mot sig.

Novak Djokovic har flera gånger under åren hamnat i onåd hos publiken. Att denna däremot har betydligt större acceptans för Murrays verbala utfall mot sitt team beror förmodligen just på att de otrevliga angreppen inte avviker från hans normala beteende på banan.

Men att hjärtat klappar för Djokovic beror förstås inte främst på att han möter Murray – utan på Djokovic själv.

Han har under flera åt varit tourens klart bäste spelare och har såväl på som utanför banan vuxit in i rollen som en mycket profilstark och god tennisambassadör.

Förra året var Paris-titeln den enda han ”missade” och med seger idag är den 29-årige serben halvvägs till en Grand Slam vilket skulle höja temperaturen i Wimbledon ytterligare.

Muguruza pallade pressen - Williams behöver psykolog

En glad, stolt och rörd mästarinna i Paris

Serena Williams behöver en mental coach eller en idrottspsykolog – punkt slut.

Får hon inte hjälp att reda ut nervtrasslet stannar amerikanskans dröm om en 22:a Grand Slam-titel vid att vara just inget annat än just dröm.

Tänker inte knysta ett ord mer om det här utan istället hylla Garbine Muguruza.

Jag höll den 22-åriga spanjorskan som knapp favorit i dagens final i Franska mästerskapet och utgår från att hon själv tyckte sig ha mycket stora segerchanser mot den överlägsna världsettan.

Att inte ha fördelen av att slå ur kraftigt underläge satte press på den fortfarande ganska orutinerade världsfyran som kommer att vara tvåa på måndagens rankning.

Challenge inför finalen

Visst lyste viss nervositet igenom vid några tillfällen men på det hela taget hanterade hon den svåra situationen på ett mycket moget sätt.

7-5, 6-4 och Spaniens hade fått sin första damsegrare i Paris sedan Arantxa Sanchez Vicario 1998 tog sitt tredje titel där.

– Det här är vår turnering i Spanien. Rafael Nadal är för alltid en mästare här. En seger här är det största man kan vinna, sa Muguruza i segerintervjun.

Med hjälp från världsettan tar hon i dag titeln i Paris

Framme i karriärens andra Grand Slam-final

Hur ska överlägsna Serena Williams kunna övervinna både sina egna nerver och fjärderankade Garbine Muguruza?

Jag blir svaret skyldig och håller den 22-åriga spanjorskan som favorit – om än knapp sådan – i lördagens final i Franska mästerskapet.

Hjärtat klappar för Williams. Jag önskar att hon fick den där efterlängtade 22:a Grand Slam-titel som skulle göra att hon tangerade Steffi Grafs rekord under proffseran. Det handlar inte så mycket om rekordet i sig utan om en önskan att Williams ska slippa den där pressen som gör henne panikslagen och ångestfylld.

Visst, idrott handlar i mångt och mycket om att kunna hantera press och vara mental stark. Att spelare ibland drabbas av gummiarm hör till liksom att djupdykningar kan komma i stora finaler.

Det är en sak. Men Williams psykiska mående under matcherna förefaller stundtals vara av ett annat och svårare slag.

Även om Williams tappat bara ett set på väg till finalen har det stundtals varit en mardröm att se henne i de två senaste matcherna.

Efter semifinalen mot sensationen Kiki Bertens bekräftade den 34-åriga amerikanskan ryktet att hon besväras av en muskelskada, dock utan att ge en mer detaljerad information.

Ännu mer besväras hon av de svajiga nerver som förra året stoppade henne från en Grand Slam och som fick henne att underprestera också i årets Australian Open-final mot Angelique Kerber.

På ett sätt är det förstås bra för damtennisen att den 21-faldiga Grand Slam-segraren ofta spelar på runt 60 procent av sin kapacitet – även om hon inte heller på den nivån har problem med flertalet motståndare finns det ändå ett antal som kan pressa henne eller till och med vinna.

Muguruza är en av dessa. Precis som Williams är hon som bäst då hon dikterar spelet och hon vann deras enda tidigare möte på grus i Paris för två år sedan (Williams leder 3-1).

Spanjorskan är första topp-10-spelare som Williams ställs mot i årets turnering och hon har mer rutin från stora sammanhang än Ylia Putintseva och Kiki Bertens som gav Williams bekymmer i kvart och semi.

Lider av rädslan att förlora

Eller rättare, det var amerikanskans balansakt på gränsen till total genomklappning som bäddade för bekymren. Störst var dessa mot 21-åriga Putintseva som hade första set och breakbollar vid 4-4 i andra.

Muguruza har redan spelat en Grand Slam-final, just mot Williams i fjolårets Wimbledon då världsettan vann i raka set.

Det känns som att Muguruza – förutsatt att Williams dippar - är mogen för sin första Grand Slam-titel vilken skulle göra henne till första spanjorska att ta titeln sedan Arantxa Sanchez Vicario 1998 spelade hem sin tredje titel på Roland Garros.

Så nu går väl Williams ut och visar varför hon är överlägset bäst...

30 år sedan bollkonstnären tände sin stjärna i grus-VM

En av svensk tennis största underhållare

Sammanlagt 13 svenskar fanns i startfältet på Roland Garros – fyra av dem låg topp-10.

Men nej, det kom inte att handla om tvåan Mats Wilander, sjuan Stefan Edberg, åttan Joakim Nyström eller nian Anders Järryd.

Huvudrollen togs istället av en skånsk bollkonstnär som snart skulle fylla 23 år och visserligen inte var okänd men ändå ett oskrivet kort i de största sammanhangen.

I år är det 30 år sedan Mikael Pernfors slog tennisvärlden med häpnad då han i Franska mästerskapet radade upp segrar mot etablerade stjärnor och till slut stod öga mot öga med fruktade världsettan Ivan Lendl i finalen.

Roboten tog titeln men artisten vann publikens hjärtan.

– Bästa minnet är nog helheten av att få uppleva allt det innebär att få gå till final i en Grand Slam. Uppmärksamheten, känslan av att slå några av de bästa spelarna i världen på en av största scenerna, säger Pernfors till Challenge.

Även om Micke förstås inte hade räknat med en finalplats trodde han sig på förhand kunna göra en bra insats.

– Jag var ju rankad 27, så jag visste att jag kunde vinna matcher. Började dåligt i första matchen, men lyckades vinna, säger Pernfors som inledde med seger mot hemmafavoriten Olivier Delaitre som fått ett wild card.

Sedan väntade Stefan Edberg. Visserligen inte alls lika framgångsrik på grus som på snabbare underlag men ändå topp-10 med en Grand Slam-titel på meritlistan.

– Hade tur att få ett regnavbrott mot Stefan, annars hade jag nog inte vunnit den. Han hade ledning när vi bröt.

Då regerande mästaren Wilander och utpräglade grusspecialisten Kent Carlsson gjorde sorti i tredje omgången var det nog inte många som trodde på blågul succé. Pernfors fick överraskande sällskap av 101-rankade Ulf Stenlund till åttondel där Micke ställdes mot elfteseedade argentinaren Martin Jaite.

– Det var nog min bästa match, jag vann de två sista seten (båda i tiebreak, min anmärkning)  i duggregn. 
I kvarten tappade han första set men klädde sedan av Boris Becker och även i semifinalen mot Henri Leconte vände Pernfors 0-1.

"Jag fick visst ett porträtt av Lendl i pris", har Pernfors skämtat

Finalförlusten kunde på inget sätt överskugga hans succé och även om Pernfors under karriären nådde fler stora framgångar är 1986 års Franska mästerskap största förklaring till varför han är ett så eftertraktat namn till turneringarna med tidigare stjärnor.

Själv verkar han inte ta det för självklart att bli inbjuden.

– Det är att jag hela tiden nu, spelar i princip bara evenemang med spelare som har mycket större meriter, så man ger nog inte sig själv tillräckligt med credit för att man faktiskt var i final i ett "VM", säger han.

Alla vi som var med då minns hur stort det var. Extra speciellt blev det av att Pernfors hade valt en för svenska spelare så annorlunda väg till tenniscirkusen. Han hade nämligen gått på college och tog året före Paris-finalen sin andra raka seger i collegemästerskapet (NCAA).

Alla ni – och det verkar tyvärr vara många – som viftar bort college som ett bra alternativ till andra typer av satsningar kan lägga Mikael Pernfors ord på minnet:

– Hade jag inte fått chansen att spela collegetennis så hade jag aldrig blivit proffs. Jag tränade en timme i veckan under gymnasietiden!! Ingen trodde på min tennis, inklusive mig själv. 

- Jag hade turen att komma till "rätt" skola direkt. Liten skola, inga förväntningar, mycket bättre spelare än coachen ens hoppats på. Hade turen och "skickligheten"att få komma till University Of Georgia. Hade inte vunnit NCAA första året om det inte varit på hemmaplan i Athens.

Till sist ett konkret råd från 1986 års Paris-finalist:

– Jag påstår att spelare som inte är etablerade på touren bör ta chansen på college. Dels för att att få en utbildning, men även för att bygga sin tennis. Det stöd man får från, i alla fall de större skolorna,  gör det nästan idiotiskt att inte utnyttja tillfället.
Någon som fortfarande rycker på axlarna åt college?
Nej, tänkte väl det.

Det blir Drömfinal i Paris - på ett eller annat sätt...

Hoppas att Stan Wawrinka får göra så här efter semin

Det blir drömfinal i Franska mästerskapet.

Nej, semifinalerna har ännu inte dragit igång på Roland Garros men det kvittar – oavsett utgången av dem har vi en höjdarfinal att se fram emot.

Men det är klart, ett finalpar smäller väl högre än ett annat och rangordningen handlar om tycke och smak. Här min lista:

1. Novak Djokovic-Stan Wawrinka. Den överlägsne världsettan mot titelförsvararen. Att det är en repris på fjolårets final ger extra krydda. Serben har inte varit sitt bästa jag i turneringen, lyfte sig i kvarten mot Tomas Berdych som å andra sidan spelar så stereotypt att han aldrig – nåja, nästan aldrig då – ger Djokovic bekymmer. Djokovic är självklart storfavorit i dagens semi mot överraskningen Dominic Thiem men hur är det med nerverna och humöret om saker börjar gå honom emot då han nu har den där saknade Grand Slam-titeln inom räckhåll? 
Wawrinka tvingades till fem set i första matchen mot Lukas Rosol, har därefter tappat bara ett set och går in till semin mot Andy Murray med tre raka inbördes segrar. 
2. Djokovic-Andy Murray. Världsettan mot tvåan. Det skulle bli fjärde stora finalen mellan dem i år. Djokovic vann i Australian Open och på gruset i Madrid och Murray vann senast, i finalen i Rom där Djokovic hade en lång semifinal i knopp och kropp.
3. Dominic Thiem-Stan Wawrinka. Den 22-årige österrikaren är det där unga, heta namn som tennisvärlden längtat efter och som kan röra om i toppen. Slår ur tacksamt underläge i semifinalen mot Djokovic men kan förstås känna av stundens allvar om han närmar sig jätteskräll.
4. Thiem-Murray. Skottens inledning på Roland Garros var minst sagt trevande. Gnällig och tjurig vann han sina två första matcher i fem set, vändningen i kvarten mot hemmafavoriten Richard Gasquet imponerade desto mer.