Bara att lyfta på kepsen för bandyförbundets starke GS

Bandyförbundets GS Marcus Norman vill se handling

Det talas mycket om vikten av att motverka tidig specialisering.

Det görs väldigt lite åt problemet.

Hur intresserat svensk idrott egentligen är av frågan får vi snart ett svar på.

Kommer Svenska bandyförbundets motion om en tvingade uppdelning mellan vinter- och sommarsäsong (gällande lagidrotter för barn upp till 14 år) få gehör på RF-stämman 29-31 maj eller åker förslaget i papperskorgen?

Jag befarar det sistnämnda men att alla inblandade parter samtidigt kommer att berömma bandyförbundet för att ha lyft en mycket viktig fråga där det är oerhört angeläget att alla specialförbund och dess klubbar lever upp till riktlinjerna i dokumentet Idrotten Vill.

Ja, typ så kan det komma att låta och vips är det problemet sopat under mattan – igen!

Eller är jag för pessimistisk?

Kanske är specialförbund och föreningar i själva verket redo att sluta stirra sig blinda på sina egna intressen (till största delen ekonomiska) för att istället ta ansvar för barn- och ungdomsidrotten i stort.

En fingervisning om detta får vi redan på torsdag då representanter för lagidrotterna har möte och då bland annat kommer att diskutera bandyförbundets motion.

Förbundets ordförande Stig Bertilsson och generalsekreteraren Marcus Norman är beredda på att motionen kommer att få mothugg, inte bara från andra idrotter utan också från de egna leden.

Men som Norman säger i intervjun jag gjorde med honom och som är publicerad i dagens SvD:

”Ibland måste man fatta beslut som är obekväma för en del men bra för idrotten i stort. Vi ledare ska just leda och är inte med i någon popularitetstävling även om jag har känslan av att en del tror det”.

Med det uttalandet vinner Norman definitivt inga popularitetspoäng bland ledarkollegor.

Däremot vinner han något långt viktigare, nämligen respekt.

**

Till slut är det kanske på plats att inför RF-stämman påminna om vad som står i Idrotten Vill som antogs 1995:

”För att stimulera ett livslångt idrottsintresse ska vi erbjuda barnen möjligheter att pröva på flera idrotter. Forskning visar att en allsidig motorisk träning i unga år har en positiv inverkan på idrottsprestationerna senare i livet. Barn mår bra av och bör därför uppmuntras att utöva flera idrotter, inte tvingas att välja på grund av utifrån riktade krav. Detta förutsätter ett samförstånd och en samverkan mellan de idrotter där barnen är aktiva”.

Vackra ord.

Snart vet vi hur många som i likhet med Marcus Norman vill gå från ord till handling.

Drömstart för dem som hoppas få se en Grand Slam

Ska 2015 bli året då vi får se en spelare ta en Grand Slam?

Att segrarna i Australian Open heter Serena Williams och Novak Djokovic ökar i alla fall möjligheterna.

Åtminstone såg jag inför säsongen inte några andra spelare med potential att spela hem årets samtliga fyra GS-titlar. På herrsidan har det inte skett sedan Rod Laver 1969 och tyskan Steffi Graf svarade för bedriften 1988.

Hur troligt är det då att Williams eller Djokovic når hela vägen?

Föga!

Faktiskt har ingen av dem kommit halvvägs de fem respektive fyra gånger som de tidigare inlett en säsong med seger i Australien (se fakta nedan).

Williams största (enda?) hinder ligger i de egna nerverna medan Djokovic är utsatt för flera yttre hot. Frånsett då Rafael Nadal på gruset i Paris lär skotten Andy Murray bli ett av de största hoten. Även om den tvåfaldige Grand Slam-segraren från Dunblane kroknade såväl fysiskt som psykiskt i finalens fjärde set råder ingen tvekan om att han är tillbaka i toppen för att stanna. Murray menade själv på presskonferensen att han i Melbourne svarat för sin stadigaste Grand Slam-turnering i karriären.

Det har inte Djokovic gjort. Men han är på nivån över de värsta konkurrenterna och stod till slut där med sin åttonde Grand Slam-titel varav fem kommit just i Melbourne där han är segerrikast under proffseran.

Hur har då fortsättningen sett ut för Djokovic och Williams de tidigare år då de i Australian Open tagit ett första litet steg mot en Grand Slam?

Jo, allt har grusats redan i Franska mästerskapet:

För Djokovic på detta sätt:

2008: Semifinal mot Nadal.

2011: Stopp i semi mot Roger Federer. (Efter det segrade Djokovic i både Wimbledon och US Open).

2012: Nadal för svår i finalen.

2013: Nadal igen,  semi denna gång.

För Williams har det sett ut så här:

2003: Semifinal mot Justin Henin.

2005: Spelade inte Paris.

2007: Henin vann kvarten i två raka.

2009: Kvartsfinalförlust mot Svetlana Kuznetsova.

2010. Samantha Stosur satte stopp i kvarten.

Fotnot: 2002-2003 tog Williams en "Serena Slam" med fyra GS-titlar i rad. 2002 segrade hon i Paris, Wimbledon och US Open, året därpå i Australian Open.

Murrays attityd och serve kan avgöra GS-finalen

Då Andy Murray och Novak Djokovic 2011 första gången möttes i en Grand Slam-final skämde skotten ut sig totalt.

Det skedde just i Australian Open där de båda kompisarna på söndagsmorgonen åter drabbar samman.

I finalen för fyra år sedan vek Murray ner sig efter att ha tappat första set. Med plutande underläpp och gamnacke tjurade han omkring på banan och nonchalerade de 15 000 åskådarna på Rod Laver Arena och miljontals tv-tittare världen över.

Jag skulle bli lika förvånad som besviken om vi får se något likadant igen. Visst har Murray fortfarande ett negativt kroppsspråk men numera bedrar skenet och att han med en tredje Grand Slam-titel inom räckhåll ska tanka – nej, därtill är han nog alldeles för rutinerad och äregirig.

Det var hans tidigare coach Ivan Lendl som fick Murray att förändra attityd. Skotten hade förlorat sina tre första Grand Slam-finaler då Lendl tog över 2012. Ingen vet bättre än Lendl hur sådana trender bryts. Han hade själv förlorat sina fyra första GS-finaler. Men trendbrottet för Murray kom inte direkt under nye tränaren utan det blev förlust även i 2012 års Wimbledon-final. Kanske blev OS-guldet – just på gräset i Wimbledon – den förlösande faktorn för Murray som i US Open skrev in sig som förste brittiske herrsingelsegrare i Grand Slam på 76 år.

Året därpå segrade Murray även i Wimbledon och skador är en stor del av förklaringen till varför han inte spelat någon Grand Slam-final sedan dess.

Förrän nu alltså.

Han slår ur underläge mot världsettan Novak Djokovic som har 15-8 inbördes, vann samtliga deras fyra möten ifjol och som utan tvekan är numret för stor för Murray om båda spelar på sin högsta nivå.

Visserligen är Djokovic inte i närheten av att vara lika överlägsen som Serena Williams är på damsidan men han är i alla fall flera steg före konkurrenterna.

Serben har gått till final i nio av de 17 senaste Grand Slam-turneringarna. Men det finns även siffror som säkert vållar Djokovic och hans team lite huvudbry inför söndagens final. Han har vunnit bara tre av sina åtta senaste Grand Slam-finaler.

Nog med siffror.

SvD 30 januari 2011

Det är bäddat för ett antal timmars fantastisk fest mellan de båda 27-åringarna som redan på juniortiden möttes ofta och utvecklade en vänskap som består.

Hur Murrays serve fungerar blir en viktig faktor. Hans andraserve har blivit lite bättre men utgör fortfarande en svaghet. Får han inte längd på andraserven kommer Djokovic att kunna diktera spelat även i sina returgame.

Men viktigast av allt för Andy Murray blir ändå hans attityd och

offervilja.

Serena Williams är största hotet mot sig själv i finalen

När världens två bäst rankade spelare möts kan det tyckas upplagt för en jämn och oviss rysare.

Så inte när det handlar om de senaste årens situation i damtennis.

Så alltså inte heller i lördagsmorgonens final i Australian Open.

Så överlägsen är Serena Williams nämligen tvåan Maria Sjarapova.

Visst kan ryskan bryta den tio år och 15 matcher långa sviten av förluster mot Williams men då krävs att den 33-åriga amerikanskan:

•Skadar sig eller har starkt nedsatta krafter på grund av förkylningen som besvärat henne under de 13 dagarna på Melbourne Park.

•Blir så nervös att hon underpresterar kraftigt.

Visserligen säger Williams i intervjun att hon har roligt på banan och utåt förefaller hon inte det minsta bekymrad över att favorittrycket ska bli en belastning.

Men vi har under de senaste åren sett hur Williams drabbats av gummiarm vid flera tillfällen. Eftersom hon är så överlägsen konkurrenterna vinner hon oftast på även 60-70 procent av sin kapacitet vilket dock inte räcker om Sjarapova gör en bra match.

Att Williams nerver börjat spöka på senare år är intressant. Samma sak ser vi ju hos jämngamle Roger Federer.

Kanske är förklaringen så enkel att all rutin och alla tunga meriter inte uppväger det faktum att deras karriärer närmar sig slutet. De vet att de inte kommer att få så många fler möjligheter att ta Grand Slam-titlar.

Ja, tipset att Federer kommer att stanna på 17 Grand Slam-titlar känns definitivt inte vågat men Williams framtid är mer svårbedömd. En seger i Melbourne skulle ge henne en 19:e titel i dessa sammanhang och då återstår ”bara” fyra för att hon ska överträffa Steffi Graf och bli segerrikast i historien.

Det är ett av Serena Williams stora återstående mål.

Just vetskapen att hon inte har så många år på sig för att nå målet ökar risken för att den mentala pressen får henne att spela långt under normal nivå.

Där ligger Maria Sjarapovas chans att på söndagen ta en sjätte Grand Slam-titel.

Osynlig GS måste i alla fall visa att han kan nå resultat

GS fångad på bild inför tillträdandet...

Varför har Svenska tennisförbundets sponsorintäkter halverats sedan 2007? Varför tappar förbundet plötsligt en huvudsponsor som genom alla år stöttat svensk tennis i vått och torrt?

Det finns självfallet en rad bidragande orsaker varav en är den nästan osannolika oförmågan att hitta en driftig och ihärdig generalsekreterare. De enstaka undantagen är just undantagen som bekräftar regeln.

..här samma dag och rubben äter jag upp

Botten tycktes nådd då Henrik Källén härjade som värst men nej, efterträdaren Ulf Dahlström är istället så osynlig att inte ens Missing People lär kunna hitta honom.

Ansvaret för att olyckorna avlöser varandra på den viktiga posten vilar på förbundsstyrelsen. Det är deras jobb att hitta rätt man eller kvinna.

Men i detta fall saknar jag all grund för att rikta kritik mot ordföranden Stefan Dahlbo och hans styrelsekollegor, tyckte nämligen själv att Ulf Dahlström var ett bra val - Dahlström kan vara ett kap -  även om han på min favoritlista låg efter namn som bland andra Thomas Wallén, Olof Stenhammar och Nina Wennerström.

Efter tre år kan vi konstatera att Dahlström inte levt upp till vare sig omgivningens förväntningar eller till sina egna målsättningar.

”Jag kan den kommersiella delen av idrotten och ett stort mål i mitt nya arbete blir att öka förbundets intäkter”, sa Dahlström i en SvD-intervju -"Svensk tennis ska bli världsledande" - 13 mars 2012.

Mycket diplomatiskt uttryckt kan man säga att Dahlström inte varit i närheten av att nå målen. Förbundet förlorar nästa år sin huvud-

sponsor SEB och vips försvinner då drygt 70 procent av sponsorintäkterna.

I sin årskrönika (23/12 2014) på förbundets hemsida håller Dahlström fast vid sitt mål om ökade intäkter men medger samtidigt att han själv inte räcker till.

”Ett stort mål för mig är att öka förbundets intäkter och en del i den här processen blir att anställa en marknadsansvarig under våren.”.

Generalsekreteraren som hade som en av sina främsta uppgifter att öka intäkterna ska nu alltså anställa en som gör jobbet.

Jisses!

Accepterar verkligen tennis-Sverige detta?

I så fall: HUR kan tennis-Sverige acceptera detta våldsamma slöseri med medlemsavgifter och statliga bidrag?

Flera av de förbundsanställda jag talat med tycker att Ulf Dahlström gör ett bra jobb internt. Han är också mannen bakom den kommunikationssatsning som gjorts för att nå ut bättre till tänkbara sponsorer.

Det är i och för sig vällovligt men ändå att börja i fel ände. Är själv lekman i affärsvärlden men nog är det väl bättre att börja med att skapa en stark produkt och först därefter kommunicera den?

Hur mycket har den omtalade kommunikationssatsningen kostat? Vilka sportsliga satsningar hade kunnat göras för dessa pengar?

Om jag var klubbmedlem skulle jag vilja ha svar på dessa frågor på årsmötet i Uppsala 24-25 april.

Där kan man kanske också väcka frågan varför Dahlström inte tagit mer aktiv del i kommunikationssatsningen. Som generalsekreterare har han en plattform som ger möjlighet att höras och synas, inte bara inom svensk tennis utan även i den idrottspolitiska debatten.

Tyvärr har Dahlström valt att varken höras eller synas.

Till sist: svensk tennis är säkert ingen lättsåld produkt (även om Catella nyligen satsade 10 miljoner kronor på ett Good to Great-team) då det som nu saknas en fixstjärna. Det finns också begränsat utrymme för förbundet att skaffa intäkter genom Davis Cup- och Fed Cup-lagen beroende på att Internationella tennisförbundet (ITF) inte gärna delar med sig av kakan.

Men inte ens det tillsammans kan försvara att förbundet i dagsläget ser ut att minska sina sponsorintäkter 2016 från 6.3 miljoner till 1.8 miljoner kronor.

Om Ulf Dahlström inte innan dess presenterar en ny penningstark huvudsponsor skulle det inte förvåna om han officiellt ”säger upp sig” och i hemlighet får ett bra avgångsvederlag.

Sådan sorti har andra generalsekreterare gjort före honom.

Näringslivstoppar planerar bolag med eliten i fokus

     

SvD 6 september 2014

Privata aktörer tar allt mer plats i svensk tennis. I samma takt minskar Svenska Tennisförbundets betydelse.

Det är en välkommen utveckling som förhoppningsvis slutar med ett Svenskt Elittennis AB.

Bara tanken ger säkert rysningar av obehag hos Växjö TS mångårige ordförande Åke Magnusson och de andra ledare som genom sina beundransvärda insatser på ideell basis bidrog till att bygga det svenska tennisundret.

SvD 15 oktober 2014

Riksidrottsförbundet (RF) talar lika ofta som stolt om att Sveriges största idrottsrörelse bygger på 800 000 ideellt arbetande ledarna. Så är det säkert. Det är också därför staten skjuter till 1.7 miljarder kronor per år. Utan hjälp av dessa pengar skulle många  förbund inte klara sig.

 Men det finns också en risk med bidragen. Mottagaren kan luta sig tillbaka i vetskapen om att pengarna ändå rullar in.

Den som driver en kommersiell verksamhet måste vara på tå för att hitta nya intäktsmöjligheter.

Det finns självklart inget definitivt samband – vare sig inom idrotten eller i övrigt - mellan bidrag och förslappning vilket bland annat många av landets klubbar är bra exempel på.

Men i svensk tennis finns tyvärr även ett utmärkt exempel på hur skillnaden i ambition och drivkraft kan skilja sig mellan en bidragsmottagare och en kommersiell aktör:

Challenge 21 januari 2015

•I  förra veckan presenterade Good to Great sin nya teamsponsor Catella. Företaget går in med drygt tio miljoner kronor under tre år och akademin har redan tidigare flera mycket penningstarka sponsorer i ryggen.

•Svenska tennisförbundets sponsorsintäkter har halverats sedan 2007. Då huvudsponsorn SEB försvinner nästa år - Förbundet förlorar sin huvudsponsor- tappar förbundet ytterligare 4.5 miljoner kronor vilket motsvarar  drygt 70 procent av de totala sponsorsintäkterna.

Förmodligen lyckas förbundet hitta en ny huvudsponsor. Men till vilka slantar? De statliga bidragen räcker kanske för att hålla basverksamheten vid liv men definitivt inte till en elitsatsning värd att prata högt om. Sportchefen Johan Sjögren och de båda förbundskaptenerna Fredrik Rosengren och Lars-Anders Wahlgren får fortsätta att göra det bästa möjliga med de mycket små resurser trion har till sitt förfogande.

Den ringa tilltron till förbundsledningens möjligheter att hitta stora intäktskällor behöver varken förklaras eller försvaras. Det är bara att läsa boksluten.

Under fjolårets If Stockholm Open väckte jag frågan om ett Svenskt Elittennis AB – Privatisera svensk elittennis – och sedan en tid arbetar en grupp näringslivstoppar med brinnande tennisintresse på att hitta en lösning.

Kanske blir slutresultatet inte ett AB med övergripande ansvar för svensk elittennis men väl med ett bolag där ägarna initialt skjuter till egna medel för att skapa något som intresserar de presumtiva sponsorer som under många år vänt tennisen ryggen.

Det är för övrigt inte bara svensk tennis som har anledning att tänka i nya banor för att hänga med i den internationella konkurrensen. Under rubriken ”Nya ägare måste släppas fram” skrev Sten Söderman, Professor emeritus i International Business vid Stockholm Business School på Stockholms Universitet,  häromdagen om svensk fotbolls framtid i Idrottens Affärer: Nya ägare måste släppas fram

"Vi ska bli som Barcelona är på Camp Nou - oslagbara"

Robin Söderling och kollegan Magnus Alsterback har anledning vara nöjda

Robin Söderling når nya mål i sin karriär vid sidan av banan.

Söderlings eget bollmärke - RS - finns i 15 länder, 50 svenska klubbar använder bollen i sin dagliga verksamhet och nu ligger bollrören på hyllorna i många av landets Stadium-butiker.

– Jag är mycket stolt och glad över avtalet med Stadium, säger den tidigare världsfyran och tvåfaldige Grand Slam-finalisten till Challenge.

Fyra år efter sin senaste match på ATP-touren är Robin Söderling fortfarande ett stort namn. Men han menar att enbart namnet knappast skulle ha räckt för att få till stånd avtalet.

– Jag tror att känslan i vårt varumärke, insikten i vår strategi och vad vi åstadkommit under första året imponerat på Stadium.

Klart sedan tidigare är att RS-bollen gör debut på ATP-touren i höstens If Stockholm Open där Robin förra året klev in som turneringsdirektör och fick en smakstart med bra publiksiffror och en drömfinal mellan Tomas Berdych och Grigor Dimitrov.

Även om intresset för bollen är stort också utomlands är den svenska marknaden nummer ett för Robin och hans team.

– Vi ska bli som Barcelona på Camp Nou. Oslagbara, säger han med glimten i ögat.

Företaget har också tagit fram tennisbollar för barn och tecknat ett tvåårsavtal avtal med If SO-tour.

- Runt 520 knattetävlingar per år kommer att spelas med vår boll, berättar delägaren Magnus Alsterback som liksom Robin får mycket positiv feedback för bollen.
- Vi får ofta höra att den är en av de bästa på marknaden vilket självklart är lika kul som stimulerande.