Skönt att Mona Sahlin diskvalificerade sig själv

SR:s hemsida då Sahlin valts in i RS

På måndag presenterar valberedningen sitt förslag till ny ordförande i Riksidrottsförbundet (RF) efter Karin Mattsson Weijber.

Att det inte blir Mona Sahlin som tar över är känt sedan länge men det har inte framkommit varför socialdemokraternas tidigare partiledare förvandlades från stekhet till iskall. Det tänker jag berätta här.

Då Sahlin 2013 valdes in i Riksidrottsstyrelsen (RS) var tanken att hon efter några år där skulle ta över som RF-ordförande.

Sahlin har vanan att leda en stor organisation, ett brett kontaktnät, ett förflutet som idrottsminister (2000-2003) och var redan på 1980-talet regeringens representant i RS.

I RS-styrelsen fick hon möjlighet att närmare sätta sig in i sakfrågorna och efter några år skulle Sahlin ha förankrat sitt namn i den svenska idrottsrörelsen.

Så var planen.

Rösterna som invände att hennes starka band till socialdemokraterna inte var bra för en oberoende idrottsrörelse överröstades av dem som menade att Sahlin genom sin koppling till politiken bland annat skulle se till att det statliga stödet till idrotten ökade.

Så här sa Sahlin till Radiosporten sedan hon valts in i RS:

” Jag känner mig hedrad och tycker att det är fantastiskt att få jobba med idrotten. Jag vet hur det går till i maktens korridorer och har ett brett kontaktnät som jag hoppas kunna få använda. Jag brinner verkligen för att ta fighten mot främlingsfientligheten och rasismen”.

Snart visade det sig att Sahlin inte alls brann för sin uppgift utan under det första året istället ofta lyste med sin frånvaro då styrelsen sammanträdde. Att Sahlin nischade sig på hbtq-frågor och främlingsfientlighet försvagade hennes position ytterligare. Även om hennes två hjärtefrågor är viktiga upplevdes Sahlin som så ointresserad av övriga frågor att hon blev omöjlig som RF-ordförande.

Därför hjälpte det inte att hon under senaste året varit mer aktiv i RS-styrelsen. Förtroendet var då redan förbrukat. Att det till valberedningen inte ens kommit in förslag på Mona Sahlin som ny RF-ordförande säger allt.

Jag är glad för det och det bör också den svenska idrottsrörelsen vara.

En person som tycker att svenska IS-terrorister ska curlas istället för straffas har värderingar som inte är förenliga med Fair Play.

Sveriges bäste idrottare får inte erkännandet han ska ha

Masters är enda Major Henrik Stenson ännu inte har en topp-10-placering

Vem är Sveriges bästa idrottare?

Jag lägger min röst på golfens världstvåa Henrik Stenson som i morgon peggar upp på årets första Major.

Det är svårt att jämföra utövare i olika idrotter och i synnerhet då att jämföra lagidrottare med individuella idrottare. Men att Stenson är sjumilakliv före blågula stjärnor i mer eller mindre trådsmala idrotter råder ingen tvekan om. I mina ögon utgör Zlatan ende konkurrent och om Zlatan rankats bland världens tre bästa fotbollsspelare och/eller spelat en avgörande roll i ett klubblag som tagit en stor internationell titel hade det blivit platsbyte i toppen.

Men nu har Zlatan inte gjort det och då spelar det ingen roll att fotboll är större än golf där 39-årige Henrik Stenson under de två senaste säsongerna etablerat sig i toppskiktet. Ändå får han i Sverige inte riktigt den uppskattning han förtjänar. Minns att det var likadant med Annika Sörenstam som var ännu mer framgångsrik än vad Stenson hittills varit men i svenska media ständigt hamnade i skuggan av andra. Först i slutet av sin karriär fick Sörenstam ett riktigt erkännande i Sverige.

Varför var och är det så?

En förklaring är säkert att golf sällan sänds på de stora tv-kanalerna (men SVT sänder från Masters som startar i morgon), en annan att det inte varit en OS-sport (blir det i Rio 2016) och en tredje att spelarna som mest visar upp sig på hemmaplan en gång per år.

Vi får alltså inga tillfällen att skapa en relation till Stenson och de andra golfspelarna på samma sätt som vi får med till exempel de ständigt omsvärmade fotbollsspelarna eller med Charlotte Kalla och de andra skidessen som genom Vinterstudion nästan flyttar in i våra vardagsrum.

Vad behövs då för att Henrik Stenson åtminstone ska få uppmärksamheten han förtjänar?

Ja, ett OS-guld skulle definitivt göra susen och bara det faktum att golf finns med på programmet i Rio innebär att sporten kommer att få ett rejält uppsving i media.

En Major-seger skulle ge samma effekt och då ska man ändå komma ihåg att såväl en Major-titel som ett OS-guld i själva verket inte är samma stora bedrifter som den Henrik svarade för 2013 då han blev förste spelare i historien att vinna såväl USA- som Europatourens slutspel.

Henrik Stenson skulle ha varit en av förhandsfavoriterna i Masters som på torsdagen inleds på 

Världsfyran Jordan Spieth

Augusta National och där han – 19.15 - går ut tillsammans med amerikanske världsfyran Jordan Spieth (tvåa i sin Mastersdebut förra året) och dennes 18-rankade landsman Billy Horschel.

Den influensa som däckade Stenson förra veckan har stört ritningarna. Att puttningen stämmer är A och O på Augustas snabba greener. Att Stenson inte fått så mycket tid som han önskar för att hitta känslan i det som genom åren varit hans akilleshäl gör att vi inte ska förvänta oss stordåd.

Men även om det inte lyckas nu skulle det förvåna om Henrik Stenson inte har minst en Major-tiitel på meritlistan då han avslutar karriären.

”Jag spelar kanske fyra, fem är till. Kan jag då vara uppe på leaderborden i två Majors varje år så får jag väl i alla fall möjlighet att knipa någon innan jag slutar”, säger Stenson under vår intervju (se faksimil) där han bland annat berättar om sina tankar inför Masters.

Kvartetten har sprängts - Djokovic i egen division

Världsettan Novak Djokovic hyllas efter femte titeln i Miami

På ett sätt är det dags att sluta snacka om ”De fyra stora” i tennisen.

I själva verket har ju Novak Djokovic spräckt kvartetten för att spela i en division över sina tre utmanare.

Senaste exemplet fick vi under Masters-turneringen i Miami där den 27-årige serben på söndagskvällen finalbesegrade jämnårige Andy Murray 7-6, 4-6, 6-0.

Liksom många andra tennisjournalister använder jag ofta begreppet ”De fyra stora” eller ”toppkvartetten” i beskrivningen av hur långt före Djokovic, Roger Federer, Rafael Nadal, och Andy Murray är de övriga spelarna på topp-tio.

I sak är det inte fel att skriva så. Se bara: 41 av de senaste 45 Masters-titlarna har tagits av någon i kvartetten. Just i Miami fick spelarna bakom kvartetten ett bra tillfälle att slå sig fram. Federer stod över turneringen för att istället träna på grus och Nadal föll redan i sin andra match. Men det var endast teoretisk hjälp för Tomas Berdych, David Ferrer, Milos Raonic och de övriga – i praktiken underlättade det bara vägen till final för Djokovic och Murray.

Samtidigt som toppkvartettens enorma dominans ofta ges stor uppmärksamhet tittar vi sällan närmare på hur mycket som skiljer mellan de fyra. Visserligen berättar rankningen inbördes ordning men det är också intressant att se hur mycket hur meritlistorna faktiskt skiljer sig åt och det har jag gjort här. Sett till spelarnas karriärer i sin helhet skulle listan naturligtvis ha fått ett annat utseende (vilket framgår av siffrorna inom parentes) men här handlar det om att ge en bild av hur styrkeförhållandet varit mellan dem under de senaste åren.

Jämförelsen är gjord på de 45 senaste Masters-turneringarna, de 17 senaste Grand Slam-turneringarna och på spelarnas matchfacit från 2011 till nu.

Fokuserad som här är han klart bäst

1. Novak Djokovic                               

Grand Slam-titlar: 7 (totalt 8)
Masters-titlar: 17 (22)
Matchfacit: 305-37.

Kommentar: Överlägset bäst meritlista och borträknat från i grusmatcher mot Nadal har Djokovic sin svåraste motståndare i sig själv. Han tappar ibland fokus och spelar då nonchalant, har de många tunga titlarna till trots inte alltid varit de stora matchernas man. Förste spelare i historien som vid tre tillfällen segrar i både Indian Wells och Miami. Inleder på måndagen sin 141 vecka (lika många som Nadal har) som världsetta.

På gruset lär det lossna för Nadal

2. Rafael Nadal. 
Grand Slam-titlar: 5 (14)
Masters-titlar: 12 (27)
Matchfacit 249-44. 
Kommentar: Har i och för sig många poäng upp till världstvåan Federer på rankningen men ändå en digrare meritlista i de största sammanhangen. Fyra av Grand Slam-segrarna har kommit på gruset ”hemma” i Paris. Haft flera längre uppehåll på grund av skador. Inte övertygat under inledningen av denna säsong som nu byter till hans favoritunderlag.                                                                             

 

Historiens störste hänger med i toppen

3. Roger Federer                                        

Grand Slam-titlar: 1 (17)
Masters-titlar: 7 (23)
Matchfacit: 269-55.

Kommentar: Håller fortfarande högsta klass så länge det handlar om matcher i bäst av tre set och kan säkert lägga ytterligare några Masters-titlar till listan. Men för att den 33-årige schweizaren ska spela hem en 18:e Grand Slam-titel måste nog de två svåraste motståndarna vara borta ur bilden. Har till exempel inte besegrat Nadal i bäst av fem set sedan Wimbledon 2007 och senaste Grand Slam-segern mot Djokovic kom i Wimbledon-semifinalen för tre år sedan.   

Murray har stort utrymme att utvecklas

4. Andy Murray 

Grand Slam-titlar: 2  (2) 
Masters-titlar: 5 (9)
Matchfacit: 235-62 
Kommentar: Har en bra bit kvar till topptrion men är också den som har störst utrymme att utvecklas. Skottens andraserve är svag och han spelar alltför defensivt. I Miami-finalen fick vi dock se en offensivare Murray. Två billiga volleymissar sänkte hans humör i första set där han vid två tillfällen var i ledning med break. Murrays coach Amelie Mauresmo får snart hjälp av Jonas Björkman och kanske kan duon få ordning på Murrays nätspel. I finalen fick han inte ens 50-procentig utdelning på sina 26 nätattacker.                                          

Han känner sig inte ratad- "Inte fel ta någon utifrån"

Rydberg - vice ordförande även  i nya styrelsen?

Svenska tennisförbundets vice ordförande Anders Rydberg säger sig vara varken överraskad eller besviken över att valberedningen förbigått hans namn då den föreslagit Thomas Wallén som ny ordförande.

- Jag ser det som helt naturligt. Om valberedningen hittar en bra ordförande utifrån ska de i första hand föreslå den personen för årsmötet. Det sa jag redan då valberedningen började sitt arbete men försäkrade att jag givetvis finns där om de inte hittar någon, säger Anders Rydberg.

Bland de sju regionerna finns ett starkt missnöje mot sittande styrelse och från den hade valberedningen knappast kunnat hitta en ordförandekandidat som fått stöd från regionerna på årsmötet i Uppsala 24-25 april.

Det vanliga är annars att vice ordföranden tar klivet upp?

- Både och. Jag vet att det finns de som vill se mig som ordförande men första alternativet var som sagt att ta någon utifrån och det är inte fel, säger Rydberg.

Har du förordat Thomas Wallén?

- Nej, men jag har inte heller förordat någon annan. Jag har på omvägar hört att de (valberedningen, Challenge anmärkning) pratat med honom.

Och vad säger du om Wallén som ny ordförande?

- Han har varit engagerad i tennisen i många år och har ett stort kontaktnät. Du brukar ju skriva att förbundet har problem med sponsorer och Thomas har en bakgrund där han skapat och drivit event framgångsrikt. Så det låter väl som ett bra namn.

Wallén saknar erfarenhet från ideellt ledarskap i en stor organisation – är det en stor nackdel?

- Nja, i en styrelse handlar det om att kombinera olika egenskaper och styrkor. Jag utgår alltid från att allt ska bli bra tills motsatsen bevisas.

Har du umgåtts med tanken på att hoppa av?

- Absolut inte. Det här ska ske på ett bra sätt, vi ska bygga framtiden tillsammans och jag vill vara med och bidra.

Tar du för givet att du blir vice ordförande även i nya styrelsen?

- De bitarna har inte diskuterats ännu utan det tar man direkt efter årsmötet. Men det är ingen stor fråga för mig.

Räknar du med att fortsätta som vice ordförande?

- Det skulle kanske vara naturligt att jag gör det när vi har en del nya namn i styrelsen. Men den nye ordföranden kan ha en annan syn på vem som ska vara vice ordförande. Jag är övertygad om att vi löser det på ett bra sätt.

Challenge från i onsdags

Jag tycker att förbundet ska ändra ledningsmodell och övergå till en heltidsarbetande ordförande som då ersätter generalsekreteraren. Håller du med?

- Jag såg att du föreslog det i Idrottens Affärer och det är ett intressant inspel. Men jag är mycket avvaktande till om det är rätt väg att gå. Man blandar ihop rollerna. GS ska avrapportera och få sina uppgifter från styrelsen. Om det då är samma person brukar det inte vara bra, det bakbinder styrelsen.

Behövs en ny GS?

- Det ska ju fungera. Nu byter vi ordförande och sen gäller det se till att det fungerar mellan styrelse och regioner. GS har en mycket central roll i de bitarna, han ska se till att vi håller ihop. Man får väl titta på hur det fungerar framöver men det ligger inte endast på GS om det ska bli bra.

Så här långt tycks det inte alls fungera, kritiken från regionerna är skarp och tennis-Sverige är söndrat. Hur beskriver du situationen?

- Mycket bra har gjorts och vi ska inte förstora problemet. Vi får ta det här lite som en nystart och vi ska få ordning på de här bitarna. Vi måste göra vårt grundarbete så att hela den svenska tennisrörelsen håller ihop, det är därifrån styrkan kommer. Vi måste få krafterna att dra åt samma håll.

Hur når ni dit?

- Det handlar bland annat om att stå upp för sina åsikter, att ställa krav, att våga ta debatter och att samverka. Det är då man hittar lösningar och kommer vidare. Det hoppas jag att vi ska kunna göra och det bidrar jag gärna till.

Djokovic vet vad som väntar - men kan han hantera det?

 

 Novak Djokovic är två segrar från femte Miami-titeln

Hur hanterar Novak Djokovic publiken?

Svaret på den frågan är en av nyckelfaktorerna då världsettan natten mot lördagen svensk tid möter hemmafavoriten John Isner i semifinal i Miami.

Isner kommer att få ett högljutt stöd från de 13 800 åskådarna som inte sett en amerikan i semifinal sedan Mardy Fish 2011.

Även om Djokovic är van att ha publiken mot sig hanterar han situationen olika för varje gång. Ibland visar han inte med en min vad han tycker och tänker för att andra gånger helt tappa fattningen. Ett mellanting av detta såg vi i Indian Wells-finalen. Det redan från start starka publikstödet för Roger Federer ökade till orkanstyrka då andra set stod och vägde. Djokovic rörde visserligen inte en min men visade ändå med en rad grova missar att han var skakad.

Den gången redde det upp sig för honom i skiljeset där han var flera klasser bättre än Federer.

Kan bara Isner med sin fruktade serve hålla sig kvar länge i seten kommer han bäras fram av åskådarna. Den 208 centimeter långe hemmafavoriten har inte tappat serven på sin fyra matcher, slagit 60 ess och haft fem breakbollar emot sig i sina 48 servegame.

I deras åtta tidigare möten har Djokovic (6-2 inbördes) ändå lyckats ta udden av Isners annars så fruktade vapen och får serben bara returen i spel är han klart bättre – i vissa fall överlägsen – på alla punkter och det trots att Isners allroundspel utvecklats mycket.

Ge nye förbundsordföranden Wallén en skräddarsydd roll

Wallén har både sitt hjärta och sina rötter i tennisen

”En svala gör ingen sommar”.

Lika lite kan en person få svensk tennis att blomstra.

Möjligheterna att Svenska tennisförbundets nye ordförande Thomas Wallén ska lägga grunden till en  ny vår för svensk tennis ökar om han omger sig med en stark stab – såväl i styrelserummet som på de båda kanslierna - och får en skräddarsydd roll.

Även om det formellt inte är klart att Wallén efterträder Stefan Dahlbo tar jag efter koll bland regionerna för givet att valberedningens kandidat väljs på årsmötet i Uppsala 24-25 april.

Ett tiotal personer har figurerat i spekulationerna, bland andra då vice ordföranden Anders Rydberg vars namn möttes av ett rungande nej från flera inflytelserika håll. Det kan tolkas som personlig kritik mot Rydberg men kan också ses som ett tecken på det utbredda missnöje som finns mot den sittande styrelsen i stort.

Missnöjet är så starkt bland de sju regionerna att det funnits långt framskridna planer på att tillsätta en interimsstyrelse. Kritiken mot förbundsstyrelsen handlar till stor del om toppstyrning och att förbundet bland annat vill ta del av regionernas sponsorintäkter. Kritiken mot styrelsen finns kvar men planerna på en interimsstyrelse släpptes i samma stund som valberedningen förde Thomas Walléns namn på tal.

Han anses nämligen kunna bli den samlande kraft som det splittrade tennis-Sverige behöver.

Jag delar den uppfattningen och tycker att den 60-årige göteborgaren är ett utmärkt val. Wallén kan sporten från grunden och i alla dess led även om hans erfarenhet från ideellt klubbarbete inskränker sig till en kortare period i Särö TK:s styrelse.

Den kommersiella delen är hans främsta styrka.

Det såg vi bland annat då Wallén och hans affärspartner Christer Hult köpte ATP-turneringen Swedish Open av Svenska tennisförbundet för runt sex miljoner kronor vilket var långt under marknadsvärdet.

Där förbundet såg risker med att äga en turnering såg PR Events ägare möjligheter – turneringen fick ett rejält lyft och förbundet förlorade vad som hade kunnat utvecklas till en stabil intäktskälla.

PR Event köptes senare upp av det franska mediakonglomeratet Lagardére som äger såväl ATP- som WTA-turneringen i Båstad, driver Stockholm Open och äger golftävlingen Nordea Masters. Det är just i golf Wallén haft sin huvuduppgift under de senaste åren. Han har kvar det operativa ansvaret för Nordea Masters över årets upplaga men övergår därefter till en rådgivande roll.

Lägg till hans CV även en styrelseplats i ATP:s europaråd och i ATP:s tävlingsråd och rollen som förbundsordförande tycks som klippt och skuren för honom.

Stefan Dahlbo tackar snart för sig

Ändå är jag inte övertygad om att passformen är den bästa.

Den reservationen grundar sig inte på tvivel på Walléns person eller på hans styrkor. Vi känner varandra sedan mitten på 1960-talet (då han var bäst i vår åldersklass i skol-SM och junior-SM), jag har sett vad han uträttat med de svenska turneringarna och har inget annat än gott att säga om hans person.

Om det handlat om jobbet som generalsekreterare eller om svensk tennis stått i begrepp att välja en heltidsarbetande ordförande hade det inte funnits grund för reservationer.

Som operativt ansvarig skulle Walléns styrkor utnyttjas optimalt vilket inte blir fallet nu då det operativa ansvaret ligger kvar på generalsekreterarens bord.

Thomas Wallén är van att fatta snabba beslut och att beslut tämligen omgående blir till handling. För att åtminstone närma sig den ”företagsmodellen” i en stor och trög organisation som är van vid att frågorna dras i långbänk krävs närvaro i den dagliga verksamheten.

Hur aktiv Wallén än tänker vara som ideellt arbetande ordförande kommer han inte ha möjlighet att påverka den dagliga verksamheten i lika stor utsträckning som om han ansvarat för den.

Ett konkret förslag till årsmötet: Lyft frågan om en heltidsanställd ordförande som ersätter generalsekreteraren, jobbet där olyckorna avlöst varandra och där Ulf Dahlström under sin treåriga sejour nått vad som borde vara en smärtgräns även för honom själv.

Ulf Dahlström kom in med stora visioner

Med sitt breda kontaktnät och goda rykte har Thomas Wallén alla möjligheter att öka förbundets sponsorintäkter. Men han lär få erfara att företagen inte är lika villiga att lätta på plånboken som då de ska sponsra någon av de i media hårt exponerade turneringarna.

Se bara på SEB: Företaget lämnar nästa år huvudsponsorskapet i förbundet men blir kvar som sponsor för Båstad-turneringarna.

Det beror delvis på att produkten svensk tennis är mer svårsåld än turneringarna.

Men främsta orsak till varför förbundets sponsorintäkter mer än halverats sedan 2007 och nästa år minskar från 6,3 miljoner kronor till 1,9 miljoner kronor är ändå förbundets avsaknad av kompetens då det gäller marknadsföring och sponsring.

Att Thomas Wallén tillför denna kompetens råder ingen tvekan om.

Mer spännande blir då att se hur han tacklar trögheten i den organisationsmodell som är en motpol till den han är van att verka i.

"Jag är ängslig på banan" - Nadal tvivlar på sig själv

Världstrean Rafael Nadal har börjat tvivla på sig själv.

- Jag är ängslig på banan och blir nervös på de viktiga poängen, berättar spanjoren efter sin sorti redan i tredje omgången i 1000-turneringen i Miami.

Nadal stod inte alls att känna igen mot landsmannen Fernando Verdasco och föll med 6-3 i skiljeset.

Nadal och de andra toppspelarna brukar höja sig i avgörande lägen men nu gick hans spelnivå istället ner. Att 28-åringen från Mallorca förvaltade endast tre av sina tolv breakbollar är bara ett i raden av exempel.

Frågan är om Nadals mentala svacka är av tillfällig natur eller om han hamnat i en ond spiral av samma slag som bland andra Roger Federer och Serena Williams.

De båda 33-åringarna har under de senaste åren spelat betydligt mer spänt på viktiga poäng än vad de gjorde tidigare i karriären. Man kan tycka att deras rutin skulle tala för motsatsen men förklaringen är kanske så enkel att båda känner att de inte får så många fler chanser att ta tunga titlar.

I Williams fall straffar sig sällan nervdallret eftersom hon är så mycket bättre än konkurrenterna men Federer har förlorat en rad matcher på grund av sviktande nerver.

Rafael Nadal:

- Jag har under min karriär kontrollerat känslorna i 90, kanske 95 procent av matcherna och kommer att lösa detta. Jag vet inte om det tar en vecka, sex månader eller ett år.
Kanske lossnar det redan under den nio veckor långa grussäsongen som inleds nästa vecka. Under perioden spelas bland annat tre 1000-turneringar (Monte Carlo, Madrid, Rom) och Franska mästerskapet där Nadal är ute efter sin tionde titel och den sjätte i rad. (Hans enda förlust i turneringen kom 2009 mot Robin Söderling).
Nadal har tagit 46 av sina 65 titlar på favoritunderlaget, senast i februari då han i Buenos Aires 250-turnering bröt en nio månader lång titeltorka.

Börjar Rafael Nadal inte tro på sig själv under grussäsongen finns det anledning att börja spekulera i att hans storhetstid är över.

Men först då.