Klart besked från idrotten om tidig specialisering

Vill svensk idrott motverka tidig specialisering eller vill man bara prata om att göra det? Besked lämnades i dag på Riksidrottsförbundets (RF) stämma i Helsingborg. Jag tar upp det i videobloggen och motiverar också varför tidigare tilltänkta RF-ordföranden Mona Sahlin för all framtid borde diskvalificeras från uppdrag som har med Fair Play att göra.

Kvotering till topposter ger ingen effekt på gräsrotsnivå

Här är männen som vill ta över ordförandeklubban i ITF

Det finns inte en (1) kvinna i Internationella tennisförbundets (ITF)  styrelse.

Skrämmande? Ja!

Dags för könskvotering? Nej!

Självklart finns det ett antal kvinnor som är kvalificerade för en plats i ITF:s 14 personer starka styrelse och det är genant för tennisens högst beslutande organ att det ser ut som det gör.

Men i debatten om jämställdhet inom idrotten går det inte komma undan det faktum att det finns en naturlig förklaring till varför så få kvinnor får toppositioner.

Från gräsrotsnivå och uppåt är det färre kvinnor än män som åtar sig ideella ledaruppdrag och det skulle vara anmärkningsvärt om detta inte återspeglar sig i valen till de högsta posterna.

Att kvinnorna tar ett större ansvar än mannen för familjen och därmed har mindre tid för ideella uppdrag anges ofta som främsta förklaring till idrottens svårigheter att rekrytera kvinnliga ledare.

Då är det också på den nivån problemet ska lösas. 

Med större möjligheter för kvinnor att börja en ledarkarriär på gräsrotsnivå skulle fler av dem kunna arbeta sig upp i hierarkin där toppositionerna inte alltid går till dem med störst kompetens utan kan vara belöning för lång och trogen tjänst.

(Visst kan man ha invändningar mot detta kriterium i urvalsprocessen men det är en annan diskussion.)

Fler kvinnor i styrelserummen på gräsrotsnivå skulle ge ringar på vattnet. Till exempel skulle kvinnorna få det större nätverk många av dem anser sig sakna och som är ett måste för den som vill avancera. 

Det är genom dina kontakter du kan få stödet som krävs för att kunna klättra vidare. Jag känner flera kvinnor som tagit plats i Svenska tennisförbundets styrelse men som ganska snart tröttnade eftersom de ansåg sig ha blivit överkörda och isolerade i den då mansdominerade styrelsen.

Om kvotering överhuvudtaget ska användas för att få bättre balans i styrelserna så är det på gräsrotsnivå. Men vi hör sällan krav på kvotering till den lilla lokala föreningens styrelse medan det ofta reses krav på kvotering till de stora klubbarna och/eller förbunden och organisationerna.

Att kvotera till topposterna anses möjligen politiskt korrekt men löser definitivt inga problem. Men kan inte kvinnor på tunga poster sporra andra kvinnor att ta ledaruppdrag? Jo, självklart men det hjälper ju föga så länge de nuvarande hindren finns kvar.

Under tiden på SvD gjorde jag med några års mellanrum kartläggningar av (o)jämställdheten i svensk idrott och kunde konstatera att det pratades mycket om vikten av jämställdhet men att det i praktiken inte hände så mycket.

Blev därför inte alls förvånad då TV 4 och Fotbollskanalen nyligen presenterade sin kartläggning –  Männen har makten i svensk fotboll –   av förhållandena i svensk fotboll där 76 procent av makthavarna är män.

Ingrid Löfdahl Bentzer

I ITF:s styrelse är det 100 procent män sedan 2013 då amerikanskan Lucy Garvin försvann.

Av de totalt 21 kandidaterna som fanns inför valet för två år sedan var bara två kvinnor, bland annat svenska exproffset Ingrid Löfdahl Bentzer som efter sin aktiva karriär haft en rad tunga internationella uppdrag i tennis.

Självklart är Löfdahl Bentzer med råge kvalificerad för ett styrelseuppdrag i ITF och detsamma gäller

en rad andra kvinnor. Att ingen av dem fick plats i nu sittande styrelse drar en skugga över organisationen.

Nu finns möjlighet till bättring men frågan är om vi vågar hoppas på det inför valet i september. Efter 16 år väljer Francesco Ricci Bitti att avgå som ordförande och fyra män kandiderar till ordförandeposten (från vänster till höger på bilden) :David Haggerty, USA, Anil Khanna, Indien, Juan Margets, Spanien och Rene Stammbach, Schweiz.

Bara fem av de totalt 26 kandidaterna till styrelseplatserna är kvinnor.

Nog för att det finns naturliga förklaringar till varför männen dominerar på de högsta positionerna men det finns definitivt inget försvar om ITF åter en gång slänger igen dörren i ansiktet på kvinnorna.

Normalt att nytända stjärnor slocknar året efter sin succé

Det har gått grus i maskineriet för bulgaren Grigor Dimitrov

Förra året tändes deras stjärnor.

Många trodde att Grigor Dimitrov och Eugenie Bouchard inte bara skulle lysa starkare än någonsin under 2015 utan att de också skulle överglänsa sportens största namn.

Istället har 24-årige bulgaren Dimitrov och tre år yngre kanadensiskan Bouchard sällat sig till den långa listan av unga spelare som drabbas av bakslag året efter sitt stora genombrott.

Visst drabbar det även en del spelare som får genombrott högre upp i åldern men i regel är dessa spelare bättre mentalt rustade tack vare sin större rutin.

Dimitrov och Bouchards stjärnor har slocknat tillfälligt men kommer förr eller senare att lysa igen. Det är inget anmärkningsvärt utan fullt naturligt att de åkt på ett antal motgångar i år. De är inte vana vid att ha en stor mängd rankningspoäng att försvara och kan inte hantera pressen som det innebär. Dessutom lever de med ett helt annat förväntningstryck på sig från fans och media och kanske framför allt från sig själva.

Sammantaget blir detta för mycket för dem.

Båda föll i första omgången i Franska mästerskapet där man kan tycka att Dimitrov borde ha kunnat spela helt utan press eftersom han hade just bara tio poäng att försvara på Roland Garros. Men han kom dit efter fem månader som inte alls varit lika bra som fjolårets fem första månader.

Då hade han 27-9 i matcher, en 500-titel, en 250-titel, en kvartsfinal i Australian Open och en semifinal i Masters-turneringen i Rom.

I år har han 18-10 i matcher, två semifinaler i 250-turneringar, en åttondelsfinal i Australian Open och två kvartsfinaler i Masters-turneringar.

Sägas ska självklart att Dimitrov i år hade en mycket tuff lottning i Paris där han ställdes mot amerikanen Jack Sock. Men något fattades bulgaren som såg loj ut. Var det trots allt rankningspoängen som spökade? Att han bara hade tio poäng att försvara innebar ju att det fanns möjlighet att öka på poängskörden ordentligt och med det skaffa sig ett bättre utgångsläge inför den korta grässäsongen och inledningen på den amerikanska hardcourtsäsongen.

Se bara vad han har att försvara under den perioden:

250 poäng för segern i Queens.

Eugenie Bouchard känner inte igen sig själv

720 poäng för semifinalen i Wimbledon.

360 poäng för semifinalen i Masters-

turneringen i Toronto.

Dimitrov inledde förra året som 23:a på rankningen, låg som bäst åtta och slutade elva. Där ligger han också nu men möjligheterna till avancemang under de närmaste månaderna är betydligt mindre än risken för ras på listan. 

Eugenie Bouchard var förra årets komet på WTA-touren. Semifinal i Australian Open och i Franska mästerskapet samt final i Wimbledon var förstås främsta förklaring till varför den unga och kaxiga kanadensiskan klättrade från 32 till topp-tio (femma som bäst).

Efter att ha inlett årets säsong med en kvartsfinal i Australian Open har Bouchard 3-9 i matcher.

”Under de senaste månaderna har jag inte känt igen mig själv på banan”, säger sjätterankade Bouchard som genom förlusten i Paris mot Kristina Mladenovic fick känna på hur det är att förlora redan i första omgången i en Grand Slam-turnering.

En för henne ny och på sikt nyttig erfarenhet liksom andra motgångar som nytända stjärnor ofta får uppleva säsongen efter sitt stora genombrott.

Att Dimitrov och Bouchard med tiden kommer att lysa starkt igen råder ingen tvekan om.

Dubbeln kan få ett lyft om fler väljer bilda nationspar

Lindstedt spelar med Melzer i Paris...

I dag startar herrdubbeln i Franska mästerskapet.

Den kan bli intressant för svensk del.

Men först om Robert Lindstedt eller Johan Brunström tar sig till final...
Okej, det är kanske något tillspetsat men visst borde dubbeln i en av världens fyra största turneringar vara hetare än vad som är fallet?

En bra dubbelmatch bjuder bland annat på fantastiska nätdueller och har nog så högt underhållningsvärde som många singlar men det räcker ändå inte för att väcka intresse utanför den trängre kretsen.

Det är synd men också förståeligt.
Här de tre faktorer som jag tror är de största hindren för dubbeln att vinna bredare popularitet:

1. Sportens största namn lyser med sin frånvaro i Grand
   Slam-turneringarna. Det faller sig naturligt eftersom dubbelspel ovanpå singelmatcher i bäst av fem set skulle kunna äventyra långt avancemang i singel. På ATP-touren gör fixstjärnorna bara sällsynta gästspel i dubbel. Novak Djokovic och Rafael Nadal har i år spelat dubbel i tre turneringar och Roger Federer och Andy Murray i två.

2. 

   ... och Brunström spelar med Kukusjin  

   Det finns få nationspar. Av de 58 direktkvalificerade paren i Paris är bara 17 nationspar. Till exempel spelar Lindstedt i par med österrikaren Jurgen Melzer och Brunström har Michail Kukusjin från Kazakstan vid sin sida. Nog skulle vi svenskar följa konstellationen Lindstedt/Brunström med större intresse – eller? Givetvis ska det precis som nu stå varje spelare fritt att välja partner men för att ge dubbeln ett lyft tror jag att bildandet av så många nationspar som möjligt är ett steg i rätt riktning. Det skulle skapa en typ av landskampsstämning.
3. Partnerbyten. Ena veckan spelar X med Y, nästa med Z och efter det med R. Också här är det självklart att spelarna avgör vem de vill kampera ihop med och ibland blir en splittring nödvändig på grund av skada eller då det visar sig att personkemin inte alls stämmer. Oavsett skäl till dessa partnerbyten blir det svårt för fansen att skaffa sig ett favoritpar att följa.

Samtidigt som dubbeln under åren tappat mycket av sin tidigare höga status försöker ledare och tränare fortsätta inpränta i unga talanger att det är viktigt att spela dubbel.

Det ÄR viktigt. Serve, returer, volley och kanske framför allt serve/volleyspelet utvecklas i dubbeln.

Men vad ska barnen och ungdomarna tro när de hör sina tränare säga ett men ser sina stora idoler göra annat?

**

I damdubbeln i Paris finns 14 nationspar bland de direktkvalificerade. Johanna Larsson spelar ihop med Kiki Bertens från Nederländerna.

**

Mixed hänger av någon outgrundlig anledning kvar i Grand Slam-turneringarna. Det är en typ av semester-tennis som på sin höjd intresserar spelarna. Lägg ner och låt prispengarna gå till talangerna på ITF-touren.

Tillbaka i vardagen väntar annan typ av utmaningar

Ymer har kvalat in i två Grand-slam-turneringar i rad

Efter det korta besöket i tennisens

finrum är Elias Ymer och Christian Lindell tillbaka i vardagen. 

Det ska bli mycket intressant att se om de redan under den närmaste tiden kan dra nytta av erfarenheten från Franska mästerskapet.

Har de ett högre tempo i kroppen än inför Paris-äventyret? Är deras självförtroende starkare? Eller väntar bakslag?

Att efter en vecka i en av tenniscirkusens fyra största turneringar återvända till Challengertouren blir främst en mental utmaning för Elias och Christian. Allt är mindre och gråare. Genom att de kvalade in i Paris kommer de båda bäst rankade svenskarna att få större press på sig och det i en konkurrens som är likvärdig med i ett Grand Slam-kval.

Men det är ändå på Challengernivå de hör hemma och Franska mästerskapet ska ses mest som ett stimulerande och lärorikt avbrott i vardagslunken.

Båda reser från Paris med 35 färska rankningspoäng i bagaget. De fick 25 poäng för att ha kvalat in och ytterligare tio poäng för platsen i första omgången. Den totala poängskörden är högre än vad en semifinal i flertalet Challengers ger men inte tillräcklig för att resultera i ett rejält lyft på listan.

Elias Ymer hade två setbollar – varav en i egen serve- i andra sets tiebreak mot 40-rankade Lukas

Här gjorde Lindell Grand Slam-debut

Rosol som vann klart och Christian Lindell fick som väntat finna sig i statistrollen mot 15-rankade hemmafavoriten Jo Wilfried Tsonga. Säkert sved det i Lindell att ta bara fem game och att allt var över på drygt en och en halv timme. Men likväl kommer säkert Grand Slam-debuten på Roland Garros centercourt att med tiden bli ett kärt minne för den 23-årige brassesvensken.
Att Sverige för första gången sedan Australian Open 2009 haft två herrar i huvudturneringen i Grand Slam-sammanhang är ett steg framåt och ett välkommet trendbrott.

Det räcker för att skapa positiv energi runt om i tennis-Sverige. Men det är tydligen inte tillräckligt för alla. Så för de som pratar om ”Elias och Christians jätteskrällar” och att dessa tyder på en annalkande svensk storhetstid kommer här lite siffror:

Elias Ymer är rankad 175 och besegrade i kvalet spelare som ligger 195- 97-178.

Christian Lindell är rankad 200 och besegrade i kvalet spelare som ligger 173-104-198.

Det är inte bara i Paris svensk tennis har ny vår

Elias har kvalat in i årets två första Grand Slam-turneringar

Det våras för svensk tennis.

Tre spelare i Franska mästerskapet är de främsta exemplen på detta – men det finns fler.

De inte riktigt tennisfrälsta må rycka på axlarna åt vad de anser blygsamma resultat men alla som följer sporten märker förstås att något positivt har hänt.

Samtidigt som vi ska glädja oss åt detta kan framgångarna inte dölja att Sverige ännu inte är att räkna med riktigt på allvar. Men åtminstone just nu känns det som att detta faktum kvittar. Huvudsaken är ju att det går framåt.

Inte sedan Australian Open 2009 har Sverige haft två herrar i huvudturneringen i Grand Slam-sammanhang.

Då Franska mästerskapet inleds på söndagen finns både Elias Ymer och Christian Lindell bland de 128 namn som gör upp om årets andra Grand Slam-titel. Det skiljer fem år mellan Elias och Christian men med tanke på att de har likvärdig rankning (175/200) kommer de båda bäst rankade svenskarna att kunna fungera som draghjälp för varandra.

Säkert kommer Elias och Christian också kunna sporra landsmännen de har bakom sig på rankningen, de där killarna som på träningar håller jämna steg med toppduon men som ännu inte fått ut sin potential i tävlingar.

Lindell i Grand Slam-debut

Lindell har en mycket tuff men säkert också stimulerande uppgift framför sig på Roland Garros där han möter 30-årige hemmafavoriten Jo Wilfried Tsonga som är rankad 15. Att i sin Grand Slam-debut få möta ett så stort namn i en av världens fyra största turneringar blir ett minne för livet för brassesvensken.

Ymer ställs mot 40-rankade tjecken Lukas Rosol som inte alls övertygat den här säsongen. Han har 7-14 i matchfacit och förlorade överraskande i Davis Cup mot australiern Thanasi Kokkinakis, 19 år och alltså jämngammal med Elias. Att svensken kvalat in i de två senaste Grand Slam-turneringarna är ett styrkebesked.

Johanna Larsson möter 21-åriga stjärnskottet Daria Gavrilova som nyligen var i semifinal i den stora WTA-turneringen i Rom där hon kvalade in. Sverigeettan gör comeback efter två månaders frånvaro på grund av armbågsskada. Johanna hade just tangerat sin tidigare bästa placering (46) då hon tvingades ta uppehåll. Olyckligt med tanke på att säsongen på hennes favoritunderlag grus då just startat vilket ingav förhoppningar om ytterligare klättring. Nu är hon 53:a och har 130 poäng att försvara i Paris efter fjolårets avancemang till tredje omgången. En svår motståndare, många poäng att försvara och två månader utan match ger sammantaget Larsson ett mycket tufft utgångsläge.

Utöver att Sverige har tre spelare i huvudturneringen i Paris har vi under våren kunnat glädja oss åt flera framgångar av olika storlek:

•Rebecca Peterson, 19 år, kvalade för bara några veckor sedan in i en WTA-turnering för första gången. Det skedde i Nürnberg där hon föll mot hemmafavoriten Angelique Kerber.

En titel och en final i ITF

•Ymer vann två matcher i 500-turneringen i Barcelona.

•Lindell gick fram till sin första final på Challenger-touren.

•Mikael Ymer, 16 år, tog i Båstad sin första Future-titel. Han finalbesegrade 17-årige rumänen Dragos ”Dodi” Madaras som bor i Helsingborg och i framtiden vill spela för Sverige. Mikael Ymers storebror Elias var ett år äldre då han tog sin första seger i dessa sammanhang.

•Kajsa Rinaldo Persson följde i Båstad upp karriärens första ITF-final med första titeln.

Som sagt: det går åt rätt håll.

Zlatan har satt spår i Ymer som också går sin egen väg

Elias är bestämd med vad han vill

Sverigeettan Elias Ymer är efter 6-2, 6-3 mot slovenen  Blaz Rola klar för kvalfinal i Paris.
Nu väntar spanjoren Roberto Carballes  Baena. Seger också där och Elias kvalificerar sig för andra Grand Slam-turneringen i rad till huvudturneringen.

Här några reflektioner kring Elias, hans upplägg och framtid.

**

Att Elias Ymer har Zlatan som sin stora förebild berättar en del om svensk herrtennis största namn.

Mer naturligt för en ung tennisspelare skulle vara att se upp till Roger Federer som inte bara är tidernas bäste spelare utan också en fantastisk ambassadör för sporten.

Men nej, Elias föredrar mer kontroversiella och mindre ödmjuka idrottare som Zlatan och Mike Tyson. ”Jag gillar deras inställning. De går sin egen väg”.

Det gör även Elias som för snart två månader sedan bröt upp från Good to Great och flyttade till en akademi i Barcelona.

Orsak: han ville ha Magnus Norman som coach på GTG men den tidigare världstvåan är inte tillgänglig eftersom han tränar schweizaren Stanislas Wawrinka. När det samarbetet en dag upphör tror jag att det ligger nära till hands att Norman tar sig an Ymer som under sin korta karriär skapat en bild av sig att vara lite svårhanterlig och egensinnig.

Men hur många tonåringar är inte det? Hur många av dem tycker det är viktigt att suga i sig den kunskap och erfarenhet som äldre vill förmedla?

Ymers stundtals lite nonchalanta attityd mot omgivningen kan säkert till en del förklaras med omognad men är kanske främst ett uttryck för hans enorma beslutsamhet att slå sig fram i den stenhårda konkurrensen där det vimlar av stora egon.

SvD i tisdags

Hans nye coach Galo Blanco säger i SvD-intervjun att Elias har en del dåliga vanor. Det har många spelare i Ymers ålder. En del av dem lyckas inte bryta det negativa mönstret vilket innebär att deras karriärer stannar av innan de ens börjat på allvar.

Jag håller fast vid min tidigare uppfattning att Ymer har alla förutsättningar att bli topp 100 och ser ännu inte någon anledning att sträcka förväntningarna längre än just så.

Eftersom genomsnittsåldern för nya spelare på topp-100 är 23 år har Elias Ymer råd att skynda långsamt. Hur han utvecklas under de närmaste 2-3 åren kan ändå ge en fingervisning om vilken nivå han kommer att nå som bäst.

Förhoppningsvis utökar han under den perioden sitt register med det där lilla extra som skiljer toppspelarna från den stora mängden habila proffs vilka aldrig lyfter mot de högre höjderna.

Galo Blanco verkar ha egenskaperna för att bli den fasta hand som Sverigeettan behöver för att fortsätta utvecklas.

Men i slutänden hänger det ändå på om Elias Ymer är redo att gå den väg som hans coach stakar ut.

Fotnot: Krönikan var publicerad i tisdagens SvD men inte på svd.se.

-

Lindell kan ta klivet ut ur skuggorna på Roland Garros

Brassesvensken Christian Lindell är en seger från Grand Slam-debut

Allt i svensk herrtennis kretsar

faktiskt inte kring Elias Ymer – det bara verkar så.

Sverigetvåan Christian Lindell säkrade i dag en kvalfinalplats i Franska mästerskapet. Seger också mot 35-årige tjecken Jan Hernych och brassesvensken är klar för Grand Slam-debut.

Trots att han ligger bara 25 platser efter Ymer på rankningen och har större meriter än Sverigeettan på Challengertouren är Lindell inte tillnärmelsevis lika känd i tennis-Sverige som sin landsman.

Christian är född i Brasilien där han också fick sin tennisfostran. Först 2007 kom han in i svensk tennis men efter bara fem år valde Christian att byta tillbaka sedan Brasiliens tennisförbund lovat honom en storsatsning med sikte på Rio-OS 2016. Då hans svenske coach Julius Demburg inte ingick i brasilianarnas satsning kände sig Christian sviken och efter bara fyra månader bad han att få komma tillbaka till svensk tennis.

Det fick han. Men det sågs inte med blida ögon av alla. Kritikerna menade att Lindell inte borde ha hälsats välkommen tillbaka då han efter flera års stöd från Svenska tennisförbundet valde att vända svensk tennis ryggen.

Allt det där är förstås historia men hans bakgrund ger kanske ändå en del av förklaringen till varför Christian inte ens varit i närheten av den uppmärksamhet som Elias Ymer får.

Att Ymer är fem år yngre och med det ses som ett större framtidslöfte är säkert den största förklaringen men deras meritlistor skiljer sig faktiskt inte så mycket. Ja, i och för sig har Elias dubbelt så många segrar på ATP-touren – sex mot tre – men å andra sidan har han ju också fått betydligt fler wild cards.

Elias är rankad 175, Christian 200 och för båda är alltså Challenger-kostymen rätt storlek. Elias har 8-15 i matchfacit i Challengers och Christian 18-26. Medan Sverigeettan ännu inte tagit sig förbi kvarten har Lindell en final som främsta merit i den kategorin turneringar.

Men framgångar i dessa ger förstås inga rubriker och även om han fått några mindre sådana i Davis Cup kan Franska mästerskapet bli turneringen som definitivt tar Christian Lindell ur skuggorna. Den 193 centimeter långe brassesvensken – svensk pappa och brasiliansk mamma – är en utpräglad grusspelare som under de senaste åren utnyttjat sin längd i serven vilken blivit ett vapen.

Han har aldrig tidigare mött kvalfinalmotståndaren Jan Hernych som 2009 nådde 59 på rankningen där han nu ligger två platser efter Lindell. Den flackt spelande veteranen har spelat fem tidigare Paris-kval – utan att ta sig in.

Ett omen?

Elias Ymer då?

Jo, han spelar sin andra kvalmatch på torsdagen och ställs då mot fjärdeseedade slovenen Blaz Rola.

"Elias är inte lat" - Ymers coach irriterad på rykten

Elias är framme i andra omgången i Paris-kvalet

 Han är mannen som ska försöka hjälpa Sverigeettan Elias

Ymer till toppen.

Efter sex veckors samarbete säger Galo Blanco så här om sin 19-årige adept:

– Elias har mycket stor potential men också en del dåliga vanor så det ligger mycket jobb framför oss.

Den 38-årige spanjoren avslutade 2006 en tio år lång karriär på ATP-touren där han som bäst var rankad 40 och där kvartsfinalen i Franska mästerskapet 1996 sticker ut på meritlistan. Nu befinner han och Ymer sig just i Paris där kvalet till årets andra Grand Slam-turnering startar på tisdagen.

– Vi har tränat i drygt två veckor med fokus på Franska, säger Blanco som driver en tennisakademi i Barcelona där Ymer har sin bas efter flytten från Stockholm och akademin Good to Great.

– Jag kan inte säga att han förbättrats som spelare under den här korta tiden. Men det handlar heller inte om 100 meter utan om ett maratonlopp.

Elias är rankad 175 och har sex andra tonåringar framför sig på listan.

– Att han ligger så högt när det finns så stort utrymme för utveckling är bra. Han behöver bli fysiskt starkare och kan förbättra allt. Han har redan en bra forehand som med tiden kan bli ett riktigt vapen, säger Blanco som coachade nuvarande världssexan Milos Raonic då denne på tre år klättrade från runt 300 till 16 på rankningen.

Blanco berättar att han tidigt fick varningssignaler från Sverige om att hans nye adept är lat.

– Elias är inte lat. En lat 19-åring når inte upp till en sådan rankning. Det är inte roligt för mig som coach att få höra sådant där om en spelare jag jobbar med och ännu värre är det naturligtvis för Elias. Det är någon i Sverige som satt igång det där ryktet och sedan förs det vidare.

Däremot menar spanjoren att Elias rutiner måste bli proffsigare.

– Han har en del dåliga vanor. Det rör till exempel uppvärmning och hur man förbereder sig för träning eller match. Är du tennisproffs måste du äta rätt, sova tillräckligt, ja, allt du gör måste vara upplagt så att du kan prestera så bra som möjligt.

Blanco poängterar att hans ord inte ska uppfattas som kritik mot ledarna på Good to Great.

– Jag har mycket stort förtroende för Magnus (Norman) och de andra som jobbat med Elias tidigare. Jag är övertygad om att de pratat mycket med honom om de här bitarna. Problemet ligger hos spelaren eftersom det är bara han som kan göra jobbet.

Då Ymer nyligen gick till tredje omgången i Barcelona höjdes han till skyarna i delar av svensk media men Blanco drar inga växlar på framgången.

– Han besegrade en spelare (Thiemo de Bakker) som han är jämnbra med och en (Nick Kyrgios) som var tillbaka efter långvarig skada. Sedan blev det ju förlust mot David Ferrer. Inget av det där var oväntat.

Ser du dig själv som en hårdför coach?

– Jag säger rakt ut vad jag tycker och klarar spelaren inte det får han leta efter en annan coach.

Fotnot: Artikeln publicerades i tisdagens SvD.  Då jag i gårdagens blogginlägg la ut foto av tidningsartikeln hörde flera Challenge-läsare av sig och sa att intervjun med Blanco inte fanns tillgänglig på svd.se. Därför väljer jag att lägga ut den i bloggen.

Här är tonåringarna Ymer ska försöka att ta rygg på

SvD i dag inför kvalstarten till Franska mästerskapet

Ett gäng tonåringar börjar låta höra tala om sig på tenniscirkusen.

Ännu så länge visserligen inte i de allra största sammanhangen men bara det faktum att det finns fyra tonåringar bland de 100 bäst rankade är anmärkningsvärt.

Kan 19-årige Elias Ymer ta rygg på dem? Med plats 175 är Elias sjunde bäst rankade tonåring och en snabb klättring är definitivt inget måste för honom. Snittåldern för nykomlingarna på topp-100 är 23 år så Sverigeettan har tid på sig. Desto betydelsefullare skulle det vara för svensk tennis om han avancerade raskt.

Längtan efter ett svenskt affischnamn på herrsidan är så het att även mindre och i vissa fall föga överraskande framgångar får stort genomslag i media. Tänk då hur det skulle se ut om Elias – eller någon annan svensk för den delen – lyckas etablera sig på ATP-touren.

En kontinuerligt stor uppmärksamhet mot sporten skulle kunna öppna dörren till mycket lukrativa sponsorsavtal.

Inför kvalet till Franska mästerskapet intervjuade jag för SvD:s räkning Elias nye coach Galo Blanco och tillsammans med en krönika om Elias blev det ett uppslag i dagens tidning. Det är betydligt mer utrymme än vad som ägnades en hel del stora svenska framgångar under åren då vi var bortskämda med Grand Slam-titlar...

Liksom fem år äldre Christian Lindell tog Elias Ymer i dagens kvalstart ett första steg mot huvudturneringen som på söndag inleds på Roland Garros.

Thomas Johanssons adept i täten bland tonåringarna

Kroaten Borna Coric är född samma år som Elias och direktkvalificerad på sin rankning. Coric har klättrat från 245 till 53 på ett år och går i spetsen för tonårskvartetten på topp-100. Sedan en tid tränas Coric av Thomas Johansson och denna vecka gör de i Nice sin första vecka ihop (Coric klar för andra omgången).

Den unge kroaten har redan två ATP-semifinaler på meritlistan, den första från förra året då han i Basels 500-turnering besegrade bland andra dåvarande världstrean Rafael Nadal och den andra från årets 500-turnering i Dubai där han i kvarten släppte bara fyra game mot tredjerankade Andy Murray.

Det är sju år sedan fyra tonåringar fanns bland de 100 bästa på ATP-rankingen där tonårstoppen ser ut så här:

1.Borna Coric, Kroatien, 18 år – rankad 53

2.Hyeon Chung, Sydkorea, 18 år – 69

3. Thanasi Kokkinakis, Australien, 19 år - 83

4. Alexander Zverev, Tyskland, 18 år – 85

5.Youshihito Nishioka, Japan, 19 år  – 149

6. Jared Donaldson, USA, 18 år – 156

7. Elias Ymer, Sverige, 19 år – 175.

Ska Nadal få favör i Paris? Svenska stjärnor tycker till

Paris-finalist 1989 och världsetta i både singel och dubbel. Foto: Arne Forsell

Ska Rafael Nadal genom sina nio titlar favoriseras i seedningen i årets Franska mästerskap som inleds på söndag?

Nadal är sjua på rankningen men just i Grand Slam har arrangörerna möjlighet att frångå rankningen i seedningen – bör fransmännen göra det eller ska rankningen följas? Röster har höjts för att Nadals meriter på Roland Garros ska vägas in och att Franska mästerskapet bör ta efter Wimbledon som hittills är ensam i Grand Slam-kvartetten om att inte ha rankningen som enda måttstock.

Vad tycker några av Sveriges största tennisprofiler? Jag har ställt frågan till bland andra dem och här är deras svar:

Stefan Edberg:

– För min del så tycker jag att det är bättre att följa rankningen.Bedömningar är alltid svårare och ifrågasättande. 

Johan Sjögren (sportchef Svenska tennisförbundet): – Då rankingen baseras på samtliga resultat under ett år på touren inklusive Grand Slam-turneringarna anser jag att seedningen också ska göras efter just denna ranking. Någon subjektiv seedning ska inte göras oavsett var tidigare resultat har gjorts eller vilket underlag poängen kom från. 
Robin Söderling (ende spelare som besegrat Nadal

Paris-finalist 2009 och 2010, här på väg att skrälla mot Nadal

i Franska mästerskapet): – Min åsikt är att ingen spelare ska seedas bättre eller sämre än sin ranking i någon tävling. Annars försvinner ju en stor del av tjusningen med att ens ha en världsranking. Alla underlag är väldigt lika idag, vilket gör det ännu mer onödigt att frångå ranking i GS.
Fredrik Rosengren: – Min klara uppfattning har alltid varit att rankingen aldrig ljuger. Man har den plats man förtjänar och ska seedas därefter. 

Magnus Larsson: - Tycker inte att han skall seedas högre. 25-9 i år i matcher varav 17-5 på grus. En titel i Buenos Aires. Med all respekt för hans rekord i Paris, så har han inte spelat tillräckligt bra i år. Kan väl vara intressant med en eventuell kvartsfinal Nadal-Djokovic/Federer.

Paris-finalist 2000

Magnus Norman: – Jag tycker att både Wimbledon och Paris samt alla andra tävlingar ska följa rankingen.
Thomas Wallén (ordförande i Svenska tennisförbundet): – Då man får ATP-poäng i Grand Slam skall självklart ATP-rankingen gälla vid seedning. Jag gissar att ”Raffa” är trea i världen idag på grus men det spelar ingen roll vad jag eller någon annan gissar. Det enda vi vet är hans ranking och det är den han skall seedas efter.

Nicklas Kulti: – Man ska göra som man alltid har gjort, alltså följa rankingen. Det finns ingen anledning att införa subjektiva bedömningar bara för att Nadal har åkt ner på rankingen. Wimbledon är enda turnering som inte följer rankningen men så blir det ju där också alltid anledning till ifrågasättande från bland andra spelarna.

Mikael Tillström: – Jag tycker definitivt att man ska gå efter ranking. Börjar man pilla i det där ska ju alla spelare bedömas utifrån vad de gjort tidigare i Paris och på grus. Det finns de som tycker att man ska gå på tidigare meriter och samtidigt menar de att Nadal bör seedas fyra. Den ekvationen går inte ihop utan då skulle han ju bli förstaseedad.
Sofia Arvidsson: Jag tycker att rankingen ska gälla. 

Parissegrare i dubbel 2005/06

Jonas Björkman: – Det är en svår fråga. Jag tycker att man ska följa rankingen men finns möjligheten för Grand Slam-turneringarna att väga in andra faktorer så gör den. Om Franska tänker göra det borde man ha kommunicerat det för länge sedan. Ändrar man seedningsförandet nu så kan man inte göra det för en spelare utan man måste gå igenom Paris-meriter och grusresultat för samtliga de 32 seedade.
Robert Lindstedt: - Ser ingen som helst anledning till att han ska få en annan seedning.Gräs- seedningen är det ju inte så stor skillnad på längre. Detta på grund av att gräset blivit så långsamt. Innan var det det underlag som var mest olikt. Att "Rafa" ska vara seedad bättre för att han vunnit turneringen tidigare är bara nonsens. Han har haft chansen på grus i år att befästa sin titel som gruskung. Men Djokovic är ju helt klart bäst nu och "Rafa" har inte vunnit tillräckligt för att ha en högre ranking. Och det klassiska som vi spelare alltid säger är: Rankingen ljuger aldrig. Och det stämmer.
Thomas Johansson:  – Jag tycker att det vore fel att ge "Rafa" en högre seedning så här nära tävlingen. Hade förstått mer om Paris hade använt sig mer av samma seedningssystem som Wimbledon men det har det inte annonserats något om.

Självklart att Nadal inte ska få favör på Roland Garros

För första gången sedan 2004 slår Nadal ur underläge i Paris

Han har nio titlar på tio starter i 

Franska mästerskapet.

Hans matchfacit på Roland Garros är 66-1.

Ändå blir Rafael Nadal inte seedad bland de fyra bästa i årets upplaga som inleds om en vecka.

Åtminstone har turneringsdirektören Gilbert Yzern i flera intervjuer sagt att arrangören inte kommer att frångå rankningen i seedningen.

Står det fast riskerar den nu sjundeplacerade gruskungen från Mallorca att redan i kvartsfinal få möta världsettan Novak Djokovic – en match som annars uppfyller det mesta som kännetecknar en drömfinal.

Gör arrangören rätt eller borde Nadals mäktiga meriter på Roland Garros ge honom en plats bland de fyra högst seedade?

Tennisvärlden är splittrad i frågan och under den senaste tiden har jag läst artiklar där flera utländska kollegor menar att arrangören borde ompröva sitt beslut att följa rankningen.

Chris Chase på USA Today skriver bland annat med adress Yzern: ”Om ni inte ändrar seedningen förstör ni turneringen. Även att seeda Nadal fyra skulle vara löjligt i en turnering som han dominerat mer än någon annan i historien. Som fyra skulle han i alla fall inte behöva möta Djokovic före semifinal. Ett möte mellan dem redan i kvartsfinal skulle vara ett större skämt än systemet som gör det möjligt”, menar Chase.

Även om det på ett sätt skulle kännas konstigt med en Paris-kvartsfinal mellan Nadal och Djokovic tycker jag det är självklart att rankningen ska utgöra enda grund för seedningen. Det handlar om en av världens fyra största turneringar och inte om någon konstruerad uppvisning där allt är tillrättalagt för de största affischnamnen. Att ge Nadal en högre seedning än den han spelat sig till skulle vara djupt orättvist mot konkurrenterna som ligger framför honom av den enkla anledningen att de gjort bättre resultat under det senaste året.

Chris Chase på USA Today vill att Nadal rankas topp-fyra

Därför är det bara att hoppas att Yzern & Co så här i elfte timmen inte ger efter för kritikerna.

Det är just bara de fyra Grand Slam-turneringarna som har rätten att frångå rankningslistan i seedningen men Wimbledon-arrangören är den enda som utnyttjat möjligheten. Britterna väger förutom rankning in även spelarnas tidigare resultat i turneringen och i andra grästurneringar.

Under åren har seedningen i Wimbledon skapat heta debatter och i början på 2000-talet hotade ett antal stjärnor med bojkott eftersom de seedades långt sämre än sin rankning. Det blev ingen massiv bojkott men grusspecialisterna Alex Corretja och Albert Costa fanns bland dem som i protest avstod spel i Wimbledon under ett antal år.

Wimbledon har försvarat sin linje med att grästennis skiljer sig markant från spel på andra underlag. Men så är ju faktiskt inte längre fallet och därför är det dags att britterna tar efter den modell som fungerar så bra i alla andra turneringar.

Fransmännen har tidigare funderat på att införa en grusformel liknande den Wimbledon har för grästennis men det har inte blivit av. Därför tar man inte hänsyn till att Nadal är en bättre grusspelare än flertalet av dem han har före sig på listan, att han har 46 titlar på favoritunderlaget och att 2009 års åttondelsfinal Robin Söderling är spanjorens enda förlust på Roland Garros.

Även för två år sedan diskuterades Nadals seedning flitigt. Några veckor före Franska mästerskapet var han rankad femma. Gilbert Yzern förklarade att Nadal inte skulle få en bättre seedning än sin rankning. Den gången klarade sig arrangören undan kritik sedan Nadal i sista stund tagit tillbaka sin plats i toppkvartetten.

Det gör han inte nu.

Oavsett om Gilbert Yzern och hans kollegor i sista stund väljer att gynna Nadal eller om de står fast vid att rankning gäller kommer beslutet att bli omdebatterat och kritiserat.

Enorm press på Djokovic i turneringen han inte vunnit

Ohotade världsettan Novak Djokovic tog i dag sin femte titel för året

En Grand Slam-titel.

Fyra Masters-titlar.

35 segrar och två förluster.

Världsettan Novak Djokovic säsongsfacit inför Franska mästerskapet saknar motstycke i historien.

Rafael Nadal, Roger Federer, Andy Murray och hans övriga konkurrenter kan vara tacksamma för att den 27-årige serben stod över förra veckans Masters-turnering i Madrid – i annat fall hade han säkert lagt beslag även på den titeln.

I dag la han sin 24:e Masters-titel till samlingen genom att efter jämnt första set fullt ut kontrollera Rom-finalen (6-4, 6-3) mot Roger Federer som skuggar Djokovic på rankningen.

Eller nja, den 33-årige schweizaren är visserligen tvåa på listan men skuggar känns ändå mest som en smickrande beskrivning eftersom det skiljer drygt 4 500 poäng mellan dem.

En Grand Slam-titel ger 2000 poäng, en Masters-titel 1000 poäng och gapet mellan Djokovic och närmaste konkurrent visar att världsettan spelar i en egen division.

Självklart går han in som storfavorit i Franska mästerskapet som en vecka inleds på Roland Garros och där Djokovic ska försöka att ta den enda Grand Slam-titel han saknar. Bara att gå in som storfavorit i en turnering där han inte lyckats fullt ut är en tuff utmaning.

Utöver det finns en (1) faktor som talar för att serbens väg till slutmålet kan bli svårframkomligare än vad det med tanke på hans överlägsenhet finns anledning att tro: Niofaldige mästaren Rafael Nadal.

Utnyttjade inte sin enda breakboll i dag

Visserligen är spanjoren långt från sitt bästa jag och han kommer till Paris med sitt sämsta grusfacit sedan genombrottet 2005 men får Nadal bara en bra start i turneringen kan han säkert höja sig tillräckligt för att utnyttja det stora psykologiska övertag han har mot Djokovic i Paris.

Såväl förra året som 2012 gick Nadal segrande från deras finalmöten och spanjoren har vid ytterligare fyra tillfällen släckt Djokovic drömmar om en Paris-titel.

0-6 inbördes på Roland Garros alltså och möts de där även i år kommer Novak Djokovic gå in som klar favorit mot spelaren som på tio Paris-starter inkasserat bara en förlust.

Snacka om otacksam uppgift.

Kommer inte Nadal i vägen för honom har jag svårt att se någon annan segrare än Djokovic i årets andra Grand Slam-turnering.

"Rätt" spelare vann i Båstad

Ymer ingår i Good to Greats Team Bactiguard. Foto: Bengt Helmersson

Vårens fem svenska ITF-turneringar fick bästa tänkbara slutvinjett.

Såväl 17-åriga Kajsa Rinaldo Persson som 16-årige Mikael Ymer tog i dag i Båstad sina första titlar i dessa sammanhang.

På bonuskontot: 17-årige rumänen Dragos ”Dodi” Madaras som gick till final – och som i framtiden vill spela för Sverige.

Rinaldo Persson och Ymer är exakt ”rätt” typ av segrare i ITF:s 10 000-dollarturneringar.

Missförstå nu inte uttrycket rätt typ. Ser vi till herrturneringen hade det förstås varit roligt också om 27-årige Patrik Rosenholm, ett år yngre Milos Sekulic eller någon annan hemmaspelare i den ålderskategorin lyckats.

Men det hade inte betytt något för svensk tennis framtid. Med reservationen att det kan dyka upp ett extremt undantag som bekräftar regeln vågar jag påstå att spelarna i den ålderskategorin inte tar sig upp i tävlingshierarkin utan harvar vidare på Future-touren tills de inser att det är dags att byta till ett jobb som de kan leva på.             

Future-turneringarna heter just så därför att det är där framtidens spelare ska ta sina första rankningspoäng och bli inskolade i proffslivet.

Kajsa Rinaldo Persson och Mikael Ymer är i detta inskolningsskede och därför blir deras framgångar av intresse även för svensk tennis i stort.

Följde upp förra veckans första ITF-final med titel. Foto: Bengt Helmersson

Kajsas och Mikaels triumfer sänder en positiv signal runt om i tennis-Sverige men det är samtidigt viktigt att inte dra för höga växlar på framgångarna.  Startfälten har nämligen inte varit av det imponerande slaget. 21 hemmaspelare fanns bland de 32 i damturneringen och Sverigeåttan Kajsa Rinaldo Persson har sluppit konkurrens från de fyra bäst rankade svenskorna som väljer att spela större turneringar. Under alla omständigheter imponerade Kajsa genom att undvika en reaktion efter förra veckans ITF-turnering i Båstad då hon gick fram till sin första final.

Mikael Ymers titel smäller ändå lite högre eftersom han på plats 1053 har tolv landsmän framför sig på listan. Bland dem som saknades i den 17 spelare stora skaran hemmahopp fanns de två bäst rankade: Mikaels storebror Elias och Christian Lindell som båda tagit klivet upp på Challenger-nivå. Noterbart: Mikael tar sin första Futuretitel som 16-åring medan Elias tog sin första som 17-åring.

I dagens final besegrade Mikael Ymer rumänen Dragos Madaras som bor i Helsingborg, spelar för Helsingborgs TK och i framtiden vill representera Sverige. Den 190 centimeter långe och vänsterhänte 17-åringen spelade sin blott andra Future och hans framfart väcker vissa förhoppningar.

Nadal på väg mot sämsta grussäsongen sedan 2005

Bekymmersrynkorna blir allt fler hos Rafael Nadal

Motigheterna fortsätter för Rafael Nadal.

Sent på fredagskvällen tvingades spanjoren inkassera ytterligare en smärtsam förlust på grus.

Magnus Normans adept Stanislas Wawrinka vann överraskande kvartsfinalen i Masters-turneringen i Rom med 7-6, 6-2.

Wawrinka hade gått segrande från bara ett av deras tidigare 13 möten och inte tagit ett enda set på fem möten på grus.

I kväll firade han stora triumfer med framför allt sin stenhårda forehand och kyligt spel på de viktiga poängen. Den 30-årige världsnian räddade sju av Nadals nio breakbollar och utnyttjade själv fyra av sina sju genombrottsmöjligheter.
När en spelare skrällt vill man helst av allt framhålla alla hans eller hennes styrkor. Men jag tror att både Norman och Wawrinka förstår att eftersnacket till den här matchen främst handlar om Rafael Nadal som är en skugga av sitt bästa jag på favoritunderlaget.
Det märks att vårens med hans mått svaga grusresultat satt sig i huvudet på honom. Han hade dålig längd i returerna, brände öppna lägen på forehand , missade transportslag och blev alltför defensiv då han med 6-2-ledning i tiebreak skulle säkra första set i vilket han vid två tillfällen var i ledning med break.

Nu har Nadal endast drygt en vecka på sig att repa mod inför Franska mästerskapet där han är ute efter sin 10:e titel och där förlusten mot Robin Söderling 2009 är den enda som bryter av segerraden.

I början av året tog Nadal i ganska svag konkurrens sin 46:e grustitel. Men efter segern i Buenos Aires 250-turmering har det gått desto trögare:

•Monte Carlo: Semifinalförlust mot Novak Djokovic.

•Barcelona: Ut i åttondelsfinal mot Fabio Fognini.

•Madrid: Finalförlust mot Andy Murray.

•Rom: Kvartsfinalförlust mot Wawrinka.

Det är ett facit som naturligtvis merparten av topp-tio-spelarna skulle vara nöjda med men för Rafael Nadal handlar det om hans sämsta grusresultat inför Paris sedan det stora genombrottet 2005.

Nu kan han förstås reparera det mesta av skadan med en tionde titel på Roland Garros men frågan är

Wawrinka räddade fyra setbollar

om tiden räcker till för att få ordning på teknik, tajming och självförtroende.

Normalt gynnas han av femsetsmatcher då det handlar om grus men just nu klarar Nadal inte av att spela på hög nivå i bäst av tre set.

Dessutom har motståndarna tappat mycket av respekten för honom och är inte längre nöjda med att hålla åtminstone hyfsat jämna steg. Det psykologiska övertag Nadal haft på grus är borta.

**

Wawrinka möter landsmannen Roger Federer i semi och i den andra semin ställs Novak Djokovic mot David Ferrer.

Smart eller osportsligt? Avhoppet delar fansen

Nu får Andy Murray mer tid att ladda batterierna inför Franska mästerskapet

Var det det nödvändigt för Andy Murray att bryta veckans Masters-turnering i Rom?

Eller var det ett smart drag? Eller osportsligt?

Tyder avhoppet i själva verket på feghet?

Samtliga dessa åsikter finns  representerade i kommentatorsfältet på ATP:s hemsida sedan Jonas Björkmans adept valt att bryta årets tredje och sista Masters-turnering på grus där han i tredje omgången skulle ha mött belgaren David Goffin.

”Min kropp är extremt trött och utmattad nu då jag spelat tio matcher på tolv dagar”, förklarade Murray som fattade beslutet efter torsdagsförmiddagens uppvärmning.

Vad ska man då säga när en spelare hoppar av utan att vara skadad?

Ja, att tennisfansen har mycket att säga märks av de många kommentarerna på ATP:s hemsida.
Jag säger att det självklart är fel av en spelare att utan skada bryta en turnering. Men alla fall är ju olika och i detta fall finns det förmildrande omständigheter vilket gör mig kluven.

Det går ju att förstå att den 27-årige världstrean är sliten efter den senaste tidens spelschema och att han vill vila och bygga upp sig inför Franska mästerskapet som inleds 24 maj.

Men rimligen kände han av utmattningssymptomen redan inför turneringen i Rom där han spelat bara en match. Så visst hade det sett betydligt snyggare ut om Murray hoppat av innan turneringen drog igång, det hade ju också inneburit att en annan spelare skulle ha fått hans plats i det stjärnspäckade startfältet.

Med facit i hand kan man förstås säga att Murray inte borde ha anmält sig till tre turneringar i rad. Å andra sidan, då han gjorde det var det väl ingen som kunde föreställa sig att Murray i München skulle ta karriärens första grustitel för att i Madrid veckan därpå spela hem en av de tyngsta titlarna på underlaget som han tidigare inte haft några stora framgångar på.

På nätet spekuleras det i att Murray hoppat av på grund av att han inte vill riskera att få sitt nu starka självförtroende söndersmulat i en semifinal mot överlägsne världsettan Novak Djokovic.

Den teorin är i mina ögon långsökt och framförs förmodligen av personer som inte har så mycket till övers för skotten.

Man ska i sammanhanget också komma ihåg att han hade två alternativ att klara sig undan den nu starka kritikstormen. Om Murray istället för att vara ärlig sagt att han tvingas hoppa av på grund av ryggont eller annan skada skulle ingen ha reagerat negativt. Han kunde också ha tankat mot Goffin på ett sätt som gett åskådarna och tv-tittarna intrycket att Murray var naturligt orkeslös efter den senaste tidens många matcher.

Så nej, jag delar inte den starka upprördhet som många andra känner men tycker samtidigt att Andy Murray skulle ha hoppat av i tid.

De rika organisationerna bör sträcka ut en hjälpande hand

Att spela ITF-turneringar är ett dyrbart måste för unga talanger  

Sammanlagt 37 svenskar är med i

veckans två ITF-turneringar i Båstad. Flertalet av spelarna drömmer säkert om att en dag försörja sig som tennisproffs.

En del har talangen som krävs.

Men frågan är om någon av dem har råd att förverkliga drömmen.

Mitt förslag: Påverka de tre stora organisationerna ITF, ATP och WTA att avsätta en liten del av sina intäkter för att förbättra förutsättningarna för majoriteten proffs.

Den studie som Internationella tennisförbundet (ITF) inledde för fyra år sedan ger vid handen att en säsong kostar runt 400 000 kronor för genomsnittsspelaren på ITF-nivå och då är ändå inte eventuell kostnad för coach inräknad.

400 000 kronor alltså. Det är ungefär 50 000 kronor mer än vad 25-årige Milos Sekulic spelat in under hela sin karriär.  Före skatt. Milos har varit uppe i en final i dessa sammanhang och tog i dag sin 82:a seger på Futurenivå.

Veckans turneringar har vardera 82 500 kronor i prispengar. Herrsegraren får 12 000 kronor, damsegraren en tusenlapp till. Och då talar vi om inkomst före skatt.

Tydligare än så går det väl inte att beskriva hemmaturneringarnas stora betydelse. Där räddas plötsligt ett antal tusenlappar som annars gått till flygbiljetter och den som har förmånen att kunna hysa in sig hos vänner sparar ytterligare några tusenlappar på boendet.

Att spela denna typ av turneringar utomlands är en ekonomisk förlustaffär – även för segraren.

Ändå är det i stort sett ett måste att vara med. Systrarna Williams och ytterligare några spelare är undantagen som bekräftar regeln att den långa vandringen till WTA- eller ATP-touren börjar med de första inspelade rankningspoängen på ITF-touren.

Som Challenge kunde berätta i förra veckan har ITF beslutat att höja prispengarna nästa år. Det är både bra och på tiden. I denna typ av småturneringar har prispengarna nämligen inte ökat med mer än 17.6 procent – på 30 (!) år.

Milos Sekulic sliter vidare på Future-nivå

Ännu bättre hade det förstås varit om ITF inte bara beslutat om en ännu större höjning utan också tagit på sig kostnaden.

Det hade gett fler spelare ekonomisk möjlighet att fortsätta satsa och samtidigt eliminerat risken att turneringar läggs ner på grund av att nationella arrangörer inte anser sig ha råd att fortsätta med dem.

ITF:s basar över de fyra Grand Slam-turneringarna vilka årligen drar in vad som för andra förbund är rena fantasisummor. Intäkterna kommer i stort sett enbart de fyra arrangörsländerna tillgodo. Här finns det ett stort utrymme att dela med sig vilket det i mina ögon ska vara självklart att göra.

Det borde även ATP och WTA göra. På den nivån ser vi bara gräddan av all världens tennisproffs men också dessa har en bakgrund i den stora grå massan. Om Grand Slam-turneringarna, ATP och WTA kunde enas om att varje år avsätta x antal miljon dollar till ITF-turneringarna skulle sporten på ett betydligt bättre sätt än nu ta hand om talangerna som finns. Det skulle vara att ta ett ansvar för återväxten och ge en bättre och starkare produkt vilket i slutänden gynnar alla inblandade parter.

För vem ska producera blivande stjärnor till Grand Slam-turneringarna och till ATP- och WTA-touren om det inte görs i de runt 80 länder som nu arrangerar ITF-turneringar?

Även om det kanske inte går att få med alla på tåget skulle det vara välkommet om en majoritet av dessa länder går ihop och gemensamt kräver att Grand Slam-turneringarna, ATP och WTA förbättrar arbetsvillkoren för de sämst ställda. I värsta fall får vi svaret att de rika inte har minsta intresse av att dela med sig.

Eftersom snittåldern för spelare som slår sig in på topp-100 ökat markant (runt 23 år nu) ställs det högre krav på ekonomisk uthållighet.

Familjer säljer hus och sparar in på allt i övrigt för att ge sonen eller dottern en chans att förverkliga sin dröm. Och då pratar vi ändå om familjer som har ett hus att sälja och/eller möjlighet att spara in på annat.

De andra då?

Nej, där är loppet kört innan det ens hunnit börja på allvar.

Nja, kanske ändå inte för alla.

Med jämna mellanrum dyker det ju upp löften som genom stora framgångar på juniornivå får sponsorer, stipendier, bra förbundsstöd och annan ekonomisk uppbackning som gör att det hela i alla fall går runt utan att familjen behöver försaka så mycket.

Den möjligheten är sannolikt en av flera bidragande orsaker till varför så många ungdomar tidigt väljer bort andra sporter för att specialisera sig på tennis. Det ger ytterst sällan resultat på längre sikt. Istället medverkar den tidiga specialiseringen till att många juniorer – främst på flicksidan – lägger av då de är 15-16 år.

Rickard Rakell gick inte i pappas fotspår

Till sist några mycket tankeväckande ord från tennistränaren Roland Rakell. Hans son Rickard är NHL-proffs och gör succé i Anaheim Ducks som är klart för semifinal i Stanley Cup. Stora idrottstalanger kan ju lyckas i vilken idrott som helst och nyligen sa jag till Roland att det var synd för svensk tennis att grabben hans valde hockey.

Rolands svar:  "Rickard höll på med tennis och friidrott tills han var 10 år, handboll och innebandy tills han var 12 år och fotboll tills han var 13 år. Sen var det hockey för hela slanten", säger Roland som själv var ett stort tennislöfte och som junior rankades fyra i Sverige.
Han har anledning att vara tacksam för sonens vägval:
 ”Tyvärr är verkligheten den att jag skulle aldrig haft råd med en tennissatsning för honom. I hockey är det dyrt upp till 16 års ålder och sedan är det gratis om ditt barn är duktigt. I tennis är det dyrt upp till du är 16, därefter blir det bara dyrare och dyrare för varje år fram tills du förhoppningsvis har etablerat dig vid 22-25 års ålder”. 

Bra start på hemmaplan

Fred Simonsson tar hjälp av en mental coach

Två av årets tre första svenska ITF-turneringar har bjudit på hemmafinalister – överraskande sådana dessutom.

I Karlskrona gick Fred Simonsson fram till sin första final i dessa sammanhang och i Båstad nådde 17-åriga Kajsa Rinaldo Persson karriärens största framgång.

Där bara två exempel hur betydelsefullt det är med små internationella hemmaturneringar för unga svenska talanger.

Det ska bli intressant att se om Kajsa redan nu kan leva upp till de lite högre förväntningar som börjar ställas på henne eller om framgången följs av en reaktion i den här veckans ITF-turnering som också spelas i Båstad.

Sett till resultatet fick Fred Simonsson en reaktion efter finalen i Karlskrona. Han föll ju i första omgången i förra veckans Båstad-turnering. Men rapporterna därifrån berättar att Fred i första set spelade på en högre nivå än någon annan svensk gjort under de senaste åren.

Förra hösten var Simonsson inställd på att åka över till USA för att spela collegetennis men poängen på högskoleprovet räckte inte till.

– Då bestämde jag mig för att ge tennisen en chans till på proffsnivå. Just nu känns det ganska bra, säger 20-åringen som spelar för KLTK men har sin bas på Good to Great där han har hjälp av erfarne coachen Peter Carlsson.

Hur ser du på din framtid inom tennisen? 

– Jag sätter så lite press som möjligt på mig. Det är då jag spelar som bäst och därför sätter jag inte upp några rankningsmål, säger Fred som anlitat professionell hjälp för att bättra lära sig hantera den mentala pressen.

– Det är riktigt bra. Bland annat har jag med mig på banan en lapp där det står vad jag ska tänka på.

Och vad är det?

– Att jag ska ha tålamod, att använda handduken om jag behöver samla mig och så lite speltekniska saker, ja, det är väl det.