17-årige Mikael Ymer: "Jag är lite av en gambler på banan"

Han är 17 år och svensk tennis största framtidshopp.

Mikael Ymer spelar på torsdagen kvartsfinal i Danderyds Future där Challenge i dag träffade honom. Mikael berättar om bland annats årets stora framgångar, om sina tankar runt Davis Cup och om vad han storebror Elias betyder för honom.

 

Hur tänkte ni där, ITF?

Spel vartannat år.

Regerande mästarna står över första omgången.

Det är några förslag som lagts fram för att öka Davis Cups popularitet.

Vad gör då Internationella tennisförbundet (ITF)?

Jo, väljer att plocka bort den detalj som skapat några av DC-historiens mest minnesvärda matcher.

Det handlar alltså om det långa setet i skiljeset som från och med nästa år ersätts av tiebreak.

ITF menar att den nya regeln löser problemet med långt utdragna matcher.

Hur stort har då detta så kallade problem varit?

En genomgång av matcherna i årets Elitdivision visar:

•I de sammanlagt 14 landskamperna spelades det 48 levande singlar. I endast tre av dem blev det långt skiljeset.

•Av de sammanlagt 14 dubblarna gick en till långt skiljeset.

Med andra ord: ITF:s beslut hade i år påverkat knappt 6.5 procent av matcherna.

I ena änden har beslutet alltså bara marginell betydelse. Ändå får det kännbara konsekvenser i andra änden. Det innebär ju att vi inte längre kommer att få uppleva de där riktigt långa och nervkittlande kraftmätningarna som blir till klassiker och som folk talar och läser om i årtionden.

Visst kan tiebreak vara fantastiskt spännande men det är ändå inte av samma dignitet som ett långt set där det inte räcker att förlita sig på en stark serve utan där du i slutänden måste bryta din motståndares serve.

**

På måndagen inleddes i Danderyd årets femte svenska Future. 16 svenskar finns i startfältet där Jonathan Mridha svarade för premiärdagens överraskning då han slog ut förstaseedade britten Edward Corrie. På tisdgen går bland andra Davis Cup-kandidaterna Mikael Ymer, Markus Eriksson och Isak Arvidsson in i turneringen.

Visst kan en 541-rankad spelare vara stor förebild

Fjärde Future-titeln och den första inomhus. Foto: Emil Holmgren

Markus Eriksson kommer aldrig att bli en stor och hyllad stjärna.

Ändå är han bästa tänkbara förebild för unga talanger.

Den 25-årige göteborgaren är ett proffs ut i fingerspetsarna och gör allt han kan för ett få ut max av sin potential.

Det innebär att ”Mackan” den dag han slutar kan se tillbaka på karriären med gott samvete och vetskapen att han gett sitt yttersta.

Sett ur det perspektivet är det av underordnad betydelse om han är nöjd eller missnöjd med sina resultat.

Hur många exproffs känner att de gjorde allt som stod i deras makt?

Alltför ofta träffar vi på föredettingar som säger att de skulle ha varit betydligt seriösare om de fick möjlighet att leva om sin karriär och då kunnat dra lärdom av misstagen de gjorde första gången.

På ett sätt är det förstås helt naturligt om unga killar och tjejer inte lever tennis 24/7 utan att de satsar kanske 80 eller 90 procent för att övriga tiden ha en mer normal tillvaro och då tillåter sig att falla för lockelser som inte alls gynnar deras idrottande.

Men då går det inte heller att efter karriären säga att man gjorde allt för att lyckas.

Markus Eriksson har inget stort register och hans spel är lite kantigt och stereotypt. Ändå är det riktigt kul att se honom spela. Det är slit och släp och kamp om i stort sett varje poäng vilket kompenserar avsaknaden av läckra volleyundanläggningar och annat artisteri.

Förra sommaren nådde Markus sin hittills bästa rankning – 347 – men i dag är han inte bättre än 541 på listan och det trots att han fortfarande har sin vardag på Future-touren.

Där tog han i dag sin fjärde titel genom att i Falu Future besegra slovaken Adrian Sikora med 6-4, 3-6, 6-3. Det var Markus första titel sedan februari förra året och han skrek ut sin glädje efter matchbollen.

Det var lika skönt att se och höra som då han under matchen knöt näven och peppade sig själv.

Där har många svenska spelare– inte minst de yngre - mycket att lära. En del av dem lallar omkring på banan och tar förluster med en axelryckning. Det är som om de inbillar sig att Futuretouren bara är ett mellanstopp på vägen mot toppen trots att flertalet av dem kommer att fastna på just Future-nivå.

Så kan det eventuellt bli även för Markus Eriksson som så här långt vunnit bara tre av sina tio matcher på Challengertouren.

Men han har i alla fall fajterhjärtat och inställningen som krävs för att ta sig vidare.

Så visst värmde det väl lite extra att just ”Mackan” – i konkurrens med bland andra 19 landsmän – stod som segrare i Falun.

Eriksson stärkte DC-aktierna och Ymer bad om ursäkt

Har fjärde Future-titeln i sikte

Äntligen!

Det är 14 månader sedan Markus Eriksson senast spelade final i en Future.

Förstå att veckans framgång i Falun är efterlängtad för den 25-årige göteborgaren.

Kul också för Falu TK som lägger ner mycket tid, pengar och energi på att skapa ett proffsigt evenemang och som med en hemmaspelare i final får lite extra feststämning på läktaren under lördagen.

Inför dagens semifinal mot britten James Marsalek hade Eriksson 0-7 i semifinalfacit under 2015 och det är förstås lätt att en sådan trend sitter i bakhuvudet och påverkar spelaren negativt, inte minst då när en match står och väger. Därför var det extra starkt av Markus att inte bara vända 0-1 i set utan också 0-2 i skilje.

Efter drygt två och en halv timmes spel hade han med siffrorna 6-7, 6-2, 6-4 tagit sig till sin första Future-final sedan juli förra året då Markus i Estland föll mot Christian Lindell.

Markus tredje och senaste Future-titel kom i Spanien i februari förra året och då handlade det, precis som vid de två första titlarna, om hans favoritunderlag grus.

Det långsamma underlaget i Falun passar ”Mackans” spel och förhoppningsvis ger veckans framgång honom ett lyft under slutet av säsongen. Han har i år gått kräftgång på rankningen och tappat 41 platser på listan där den tidigare Sverigeettan på plats 541 är tredje bäste svensk efter Elias Ymer och Christian Lindell.

Att Markus Eriksson har rutin från Davis Cup ligger på hans pluskonto då DC-kapten Fredrik Rosengren ska välja singeltvåa till ödeskvalet mot Danmark och med finalplatsen sätter Eriksson ytterligare press på konkurrenterna Mikael Ymer och Isak Arvidsson.

Ymer föll i dagens semifinal mot slovaken Adrian Sikora (6-3, 7-5) som var snäppet säkrare i grundspelet där Mikael stundtals blev för passiv. 17-åringen var ångerfull efter matchen och bad om ursäkt för sitt utbrott i första set då han i ilskan knäckte racket.

Jag menar inte att ursäkten var onödig men blir samtidigt inte det minsta upprörd då det ibland kokar över för en spelare. Det viktiga är att all frustration och ilska försvinner genom utbrottet och att spelaren redan på efterföljande poäng återfår fokus. Och jo, jag vet att Mikael redan nu är en förebild för många yngre talanger och jo, jag vet att man inte "ska" knäcka racket. Men har lik förbaskat full förståelse för att det händer.

Till sist: både grattis och tack till Falu TK som verkligen bjuder till lite extra för att sätta feststämpel på turneringen. Till exempel kommer tidigare världsfyran och tvåfaldige Grand Slam-finalisten Robin Söderling att vara på plats under finaldagen då barnen får möjlighet att spela minitennis mot honom.

Mikael Ymer på god väg att göra brorsan sällskap i DC

SvD i går

Mikael Ymer tog ikväll ett stort steg närmare Davis Cup-laget.

Han gjorde det genom att i Falu Future besegra sjundeseedade Isak Arvidsson – en av hans huvudkonkurrenter till platsen som singeltvåa i ödeskvalet mot Danmark.

Att 17-årige Mikael en dag ska göra sin två år äldre bror Elias sällskap i DC-laget är säkert något de flesta – om inte alla – i svensk tennis anser givet.

Men när är tiden inne?

Svaret kan vara 31 oktober 2015 då Sverige på bortaplan spelar för att behålla sin plats i division I.

Mikael är världsfyra bland juniorer, tog i somras EM-guld i 18-årsklassen och var i final i Wimbledons pojksingel. Självklart ska juniorframgångar aldrig övervärderas men han har också gjort starka resultat på seniornivå.

Ännu inte fyllda 17 år tog han i våras på gruset i Båstad sin första Futuretitel och såväl resultat- som rankningsmässigt - ja, sakerna hänger ju ihop - ligger Mikael längre fram än vad Elias gjorde i motsvarande ålder.

Challenge kunde i går avslöja att den solklare Sverigetvåan Christian Lindell med största sannolikhet är borta ur DC-bilden eftersom han under höstsäsongen valt att fortsätta spela på sitt favoritunderlag grus.

Med det finns tre huvudkandidater kvar: Mikael Ymer, Isak Arvidsson och Markus Eriksson med Fred Simonsson som tänkbar utmanare.
 Deras insatser i veckans Future i Falun, nästa veckas Future i Danderyd och i If Stockholm Open kommer att väga tungt då DC-kapten Fredrik Rosengren och hans nye assisterande kapten Joakim Nyström tar ut kvallaget.

I dagsläget ser samtliga i kvartetten ut att få kvala till If Stockholm Open som delat ut sina tre wild card till Tomas Berdych, Elias Ymer och Jarkko Nieminen. Vid några återbud kommer den sympatiske finländaren att bli direktkvalificerad på sin rankning och då blir en friplats ledig. Den kommer utan minsta tvivel att ges till Mikael Ymer och det oavsett vad han och de andra spelarna uträttar i Falun och Danderyd. Dels anses Mikael vara ett bättre affischnamn än de övriga och dels spelar han för stockholmsklubben Salk som tillsammans med KLTK och Stockholms tennisförbund äger den anrika ATP-turneringen.

Genom segern (6-2, 6-2) mot Arvidsson är Mikael Ymer klar för kvartsfinal i Falun. 

Dubble DC-segraren positiv: "Det ser jättelovande ut"

Under Falu Future träffade Challenge på tisdagen det svenska Davis Cup-lagets nye assisterande kapten Joakim Nyström. Den tidigare världssjuan berättar bland annat om sin nygamla roll i landslaget som under hans proffskarriär var världens bästa DC-lag och också Sveriges främsta landslag alla kategorier. Och så får vi veta lite om Nyströms och kapten Fredrik Rosengrens tankar inför ödeskvalet mot Danmark - där Sverigetvåan Christian Lindell inte lär bli aktuell för spel.

Arvidsson representativare för tennisen än fixstjärnorna

”Tennisspelarna är överbetalda och bortskämda”.

Vet inte hur många gånger jag hört det påståendet från personer – faktiskt även från dem som är idrottsintresserade.

Men de har ett gemensamt med de som rynkar på näsan åt allt vad idrott heter: det totala ointresset att kolla fakta.

När de hör att Novak Djokovic, Roger Federer, Serena Williams, Maria Sjarapova och de andra megastjärnorna drar in astronomiska belopp tror de av någon anledning att det är verkligheten för flertalet tennissspelare.

Det är ungefär lika korkat som att tro att Lena Endre tjänar lika mycket som Julia Roberts eftersom båda är skådespelare.

Så hur ligger det till i tennis – egentligen?

Hör här Isak Arvidsson berätta.

Här utklassas Sverige av Turkiet, Tunisien, Egypten...

På måndagen startar i Falun årets fjärde Future på svensk mark.

Samtidigt inleds i Antalya årets 38:e Future i Turkiet.

I Egypten har det fram till dags datum spelats 32 Futures under 2015, i Spanien 30, i Italien 27, i USA 26, i Tunisien 23, i Frankrike 18, i... -  jag sätter stopp där eftersom uppräkningen ovan väl räcker för att belysa de svenska talangernas jämförelsevis mycket torftiga möjligheter att tävla på hemmaplan.

Möjligtvis lite hårddraget kan man säga att de bokstavligt har en mycket längre väg till proffstouren än sina utländska konkurrenter.

Tävlingar på hemmaplan är oerhört viktiga. Såväl rese- som boendekostnader kan hållas nere vilket gör att fler inhemska spelare har råd att mäta sina krafter i dessa sammanhang. Där samlar de inte bara ihop sina första rankningspoäng utan skaffar sig också erfarenhet.

Sverige har totalt fem Futures under 2015. Turkiet har 51.

Bättre att förekomma än att förekommas 1:

•Sveriges Davis Cup-lag är bättre rankat än Turkiets och självklart garanterar många hemmatävlingar inte ett flöde av spelare till ATP-touren.

Bättre att förekomma än att förekommas 2:

•Det finns idag fler svenska Futures än för några år sedan och ja, jag vet att förbundets strävan är att ytterligare öka antalet hemmatävlingar.

Det är bra vilket man inte kan säga om nuvarande antal.

Faktiskt är det en Future färre i år jämfört med förra säsongen. Då fanns det tre 10 000 dollar-turneringar på hösten och nu är det två 15 000 dollar-turneringar.

Lika mycket prispengar men en tävling mindre – i detta finns ingen logik när syftet är att erbjuda så många tävlingstillfällen som möjligt.

Just en ökning av antalet Futures kommer under åtminstone ytterligare några år att göra störst nytta medan eventuella planer på Challengers kan skjutas på framtiden eftersom det frånsett Elias Ymer och Christian Lindell inte finns några svenskar som gör sig gällande på den nivån. Lägsta prissumman på en Challenger är 40 000 dollar (då krävs hospitality) vilket alltså motsvarar fyra Futures.

Nog om detta och över till den stora betydelse som de fem svenska turneringarna har för hemmaspelarna. I två av vårens tre Futures på grus blev det överraskande svenska segrare i Fred Simonsson och 16-årige Mikael Ymer. Båda finns med också i Falun där de i startfältet har sällskap av 17 landsmän. Sex av dessa gick in via kvalet i vilket vi hittade inte mindre än 23 svenskar.

Må vara att några av dem redan övergett hoppet om spel på ATP-touren men där fanns också en rad spelare som fick med sig värdefull rutin till den fortsatta satsningen.

De två förestående turneringarna i Falun och Danderyd blir extra intressanta med tanke på att hemmahoppen där har möjlighet att spela sig till en plats i Sveriges Davis Cup-lag som i slutet av oktober möter Danmark borta.

Förbundskapten Fredrik Rosengren kan i nuläget inte ha solklar singeltvåa bakom Elias Ymer och det öppnar möjligheter för Markus Eriksson och Isak Arvidsson som har viss DC-rutin, för 17-årige Mikael Ymer som är världsfyra bland juniorer och har större bredd än sin storebror Elias, kanske för Fred Simonsson vars högstanivå är enormt imponerande, kanske för – ja, här är det fritt fram för någon av de andra att överraska.

Det finns anledning att med spänning se fram emot först och främst veckan i Falun där tävlingsledaren Emil Holmgren och en organisation med runt 60-talet ideellt arbetande funktionärer dukat upp till Futurefest – för elfte året.

Berömvärt!

Jonas Björkman slår ett slag för den hetaste racketsporten

Kan den nya innesporten konkurrera ut tennis? Challenge ställer frågan till Jonas Björkman som är med och bidrar till att innesporten växer i rekordfart. Björkman berättar också om hur det är att jobba med tennisens världstrea Andy Murray och vi får veta att skotten inte bara är oerhört proffsig i sin satsning för att bli nummer ett utan också varför han ibland har ågren efter matcherna.

(Beklagar dålig ljudkvalitet)

Luckan bakom Ymer oroar inför ödeskvalet i Davis Cup

Rätas ut i Futures?

Som väntat får Sveriges Davis Cup-lag möta Danmark i höstens ödeskval.

Det står klart sedan danskarna alldeles nyss förlorat dubbelmatchen mot Spanien där Rafael Nadal och David Ferrer visade vägen med segrar i fredagens inledande singlar.

Att även Sverige ska ha 3-0 mot Danmark efter dubbeln är föga troligt.

Även om svenske kaptenen Fredrik Rosengren har ett på papperet starkare lag än sin kollega Kenneth Carlsen tycker jag att matchen (30 oktober-1 november) är av typisk 50-50-karaktär.

Precis som då lagen för två år sedan möttes i Helsingborg står en division I-plats på spel.

Den gången hade danskarna 2-0 efter fredagens singlar innan dubbelparet Robert Lindstedt/Johan Brunström inledde vändningen. Den fortsatte genom Markus Eriksson – som låg under med 1-2 i set mot danske ettan Frederik Nielsen – innan Elias Ymer avgjorde med seger mot Martin Pedersen som hade slutat satsa men dammade av grejerna för att hjälpa sitt lag i kvalet.

Jämfört med matchen då är de båda lagens singelettor Elias Ymer och Frederik Nielsen betydligt bättre nu. Med reservation för skada eller sjukdom blir dubbelparen identiska med 2013. Fördel Lindstedt/Brunström mot Nielsen/Thomas Kromann.

21-årige Mikael Torpegaard har ersatt Pederen som tvåa bakom Nielsen. Torpegaard är rankad 909, har tio svenskar före sig på listan och förlorade i sin senaste tourtävling mot Daniel Appelgren som är 15:e bäste svensk.

På papperet är alltså i synnerhet Elias Ymer men också den svenske singeltvåan – och det oavsett vem Rosengren tar ut – skyhög favorit mot Torpegaard.

Problemet är att rankning ofta väger lätt jämfört med andra faktorer som spelar in i just Davis Cup. Det handlar bland annat om den ovana pressen att spela för sitt land och för sitt lag. Även rutinerade spelare klappar ibland igenom och för en oerfaren spelare blir DC-pressen i kombination med ett – sett till skillnad i rankning - tungt favoritskap en mycket tuff utmaning.

Bortaplan gör det inte lättare.

Danskarna kommer att på bästa sätt utnyttja fördelen att som hemmalag få välja underlag och bollar.

Räkna med snabba förhållanden som passar Nielsen långt bättre än Ymer och som dessutom innebär att utpräglade grusspecialisten och solklare Sverigetvåan Christian Lindell skulle bli en chansning eftersom han med sina yviga svingar inte hinner med på snabba underlag.

Å andra sidan är frågan vad Rosengren har för gångbara alternativ då övriga spelare inte svarat för några imponerande resultat – oavsett underlag.

Förhoppningsvis dyker det upp en – ja, gärna några stycken – kandidater till DC-spel under den närmaste månaden då det först spelas två Futures – Falun och Danderyd – och därefter kval till If Stockholm Open.

**

Orkar Murray en lång match mot Tomic?

Dagens dubbel i semifinalen mellan Storbritannien och Australien blev en nagelbitare. Världstrean

Andy Murray lyckades inte serva hem segern vid 6-5 i fjärde set där han och brorsan Jamie inte heller förvaltade en matchboll i tiebreak. Att det ändå slutade med hemmaseger inför 8000 jublande åskådare i Emirates Arena berodde till stor del på Lleyton Hewitts partner Sam Groth som inte stod pall trycket i skiljeset. 2-1 till britterna och Murray inleder söndagens spel mot utvilade australiske ettan Bernard Tomic.

**

Vad härligt det är att inte bara helgens Davis Cup-semifinaler lever på söndagen utan att spänningen inför de avslutande singlarna finns kvar även i samtliga åtta kvalmatcher till nästa års Elitdivision. I nio av matcherna var det tack 1-1 efter fredagens singlar garanterad spänning även på söndagen. Undantaget: kvalmatchen mellan Schweiz och Holland. Roger Federer och Stanislaw Wawrinka hade skaffat Schweiz 2-0 inför dubbeln där Federer/Marco Chiudinelli vid 2-1 i set var på väg att ,göra söndagens avslutande singlar betydelselösa. Men Thiemo de Bakker/Matwe Middelkoop såg med sin vändning till att hålla matchen vid liv.

Nadal eller Nielsen nästa ? - Elias Ymer får svaret i helgen

Nadal skapar tennisfest i Danmark

Tennisfesterna avlöser varandra.

Bara fem dagar efter US Opens avslutning är det i helgen dags för Davis Cup.

Två semifinaler i Elitdivisionen och mängder av kvalmatcher står på programmet.

Och hur kul är det egentligen frågar sig kanske många med tanke på att den anrika lagturneringen ha tappat en del av sin tidigare magnetism på såväl spelare som tennisfans.

Så är det utan tvivel och under ett antal år har det diskuterats kring hur Davis Cup ska återfå sin tidigare höga status. Jag menar att spel vartannat istället för som nu varje år skulle göra turneringen mer attraktiv och det finns mängder av andra förslag varav merparten bygger på en förändring i strukturen.

Ibland händer det ändå att det globala intresset för turneringen ökar av en speciell händelse. Så var det till exempel förra året. Finalen mellan Schweiz och Frankrike hade under normala förhållanden varit en stor angelägenhet för finalnationerna medan resten av världen på sin höjd skulle ha noterat resultatet. Men med Roger Federer i leken blev Davis Cup-finalen hett nyhetsstoff i sportsändningarna och långt fler än de redan tennisfrälsta gladde sig åt att tidernas störste spelare kunde lägga också en DC-titel till meritlistan.

En av helgens matcher har förutsättningar att sticka ut och väcka intresse även utanför de två berörda länderna.

Jag tänker på Elitdivisionens semifinal mellan Storbritannien och Australien. Här talar vi om två av Davis Cup-historiens segerrikastaste nationer med en fantastisk tradition att leva upp till, även om det just i britternas fall handlar om en tradition som varit på väg att falla i glömska.

Storbritannien har nio Davis Cup-titlar men den senaste så långt tillbaka som 1937.

För bara fem år sedan var britterna ytterst nära att degraderas till division III och nu har Andy Murray & Co möjlighet att spela fram öriket till dess första DC-final på 37 år.

Intresset på hemmaplan är enormt. Då 8 000 biljetterna till Emirates Arena i Glasgow såldes slut på bara några minuter. Den skotske världstrean kommer med all sannolikhet att spela både singel och dubbel. Hemmalagets singeltvåa blir 300-rankade Dan Evans som går in istället för fotskadade Kyle Edmund.

Australien har 28 Davis Cup-titlar - den senaste för tolv år sedan – och är framme i semi för första gången sedan 2006. Bernard Tomic och 19-årige stjärnskottet Thanasi Kokkinakis spelar singlarna men säkert kommer veteranen Lleyton Hewitt att kliva in i handlingen på söndag.

Elitdivisionens andra semifinal spelas mellan Belgien och Argentina och utöver det avgörs en rad kvalmatcher, bland annat då åtta till just nästa års Elitdivision.

Men för svenskt vidkommande är det då betydligt intressantare att vända blicken mot division I-kvalet mellan Danmark och Spanien. Förloraren där möter i slutet av oktober Sverige i ödeskval där förloraren flyttas ner i division II.

Elias Ymer

Bollen är rund, i Davis Cup har spelarnas rankning ingen betydelse och allt kan hända – visst, så är det men någon som på allvar tror att Frederik Nielsen och hans lagkamrater ens ska kunna skaka Spanien? Gästernas DC-kapten Conchita Martinez lämnar inget åt slumpen utan ställer upp med Rafael Nadal och David Ferrer i singlarna. Så visst kan Sverigeettan Elias Ymer och de övriga i laget ställa in sig på en Danmarksresa.

Självklart bli helgens match en stor upplevelse för de danska spelarna och för dansk tennis i stort.

Ja, det är den största DC-match laget spelat sedan 1995 då Sverige med Stefan Edberg och Jonas Björkman i singlarna var på besök.

Hur det gick?

3-2 till Sverige som vände 0-2.

Williams slår GS-rekordet men Djokovic når inte dit

SvD i dag

Han spelade hem tre titlar och var i ytterligare en final.

Hon tog tre tre titlar och nådde semifinal i den fjärde turneringen.

Världsettorna Novak Djokovic och Serena Williams har stått i en särklass under Grand Slam-året 2015.

Inget talar för att annat än att de båda kommer fortsätta regera de närmaste åren. Williams fyller snart 34 år och låt säga att hon har motivation att fortsätta i ytterligare tre säsonger.

Säkert kommer hon att drabbas av några mentala genomklappningar likt den mot Roberta Vinci i US Open-semifinalen men det kan inte hindra amerikanskan från att bli segerrikast i proffseran. Lågt räknat kommer hon att lägga ytterligare sex Grand Slam-titlar till de nuvarande 21 och med bred marginal passera Steffi Grafs 22.

Anlitar Williams en mental coach som gör att hon får så bra ordning på nerverna att hon inte spelar på under 70 procent av sin kapacitet blir det ännu fler titlar.

Kan Djokovic bli segerrikare än Roger Federer?

Frågan väcks naturligtvis efter måndagsmorgonens storslagna final (6-4, 5-7, 6-4, 6-4) på Arthur Ashe-stadium i New York.

Titeln var den 28-årige serbens tionde i dessa sammanhang. Sett över de 21 senaste Grand Slam-turneringarna har han spelat hem nio titlar och varit uppe i ytterligare sju finaler.

Även om Djokovic inte dominerar fullt lika eftertryckligt som Williams gör inom damtennisen är han överlägsen världsetta. Årets facit mot de övriga på topptio är 21-4 och Paris-segraren Stanislas Wawrinka är den ende som fått honom på fall i Grand Slam.

Ändå tror jag inte att Novak Djokovic avslutar karriären med fler Grand Slam-titlar än Roger Federer (17).

Jämnårige Andy Murray är redan ett hot och har gott om utrymme att utveckla sin offensiv ännu mer, när han väl tar sig ur årets svacka kan Rafael Nadal sätta käppar i hjulet och det kan även Wawrinka göra. Spelare som Tomas Berdych och Milos Raonic har vapnen som krävs och spelar de på topp samtidigt som Djokovic har en sämre dag på jobbet...

Roger Federer då?

Då jag för två år sedan skrev att schweizaren tagit sin sista Grand Slam-titel kändes det inte som att sticka ut hakan. Så känns det nu. Den 34-årige världstvåans lyft i US Open var turneringens största behållning. Han är snabbare, offensivare och har en starkare defensiv än på flera år. Mest iögonfallade var hans nya taktik i returtagningen där Federer ibland tog position mycket nära servelinjen och mötte serven på uppstuds. Begreppet SABR (Sneak Attack By Roger) bär coachen Stefan Edbergs signatur.

Federer storspelade i finalen och det hade säkert räckt mot alla andra.

Förutsättningen för att den populäre veteranen ska kunna få ytterligare en inteckning i någon av tennisens fyra mest åtråvärda bucklor är att han slipper möta just Djokovic – serben som övertagit Nadals roll som Federers spöke.

Fotnot: Artikeln är publicerad i dagens SvD

Den fruktade ryssfemman upphör aldrig att fascinera

Såg till att Sovjet bland annat tog åtta VM-guld på 80-talet

 "The Big Red Machine", "Superfemman", "Röda Armén", "Drömfemman" - kärt barn har många namn.

Men det var egentligen först långt efter splittringen av hockeyns förmodligen bästa formation genom tiderna som vi förstod att uppskatta den fullt ut. Under storhetstiden på 1980-talet var den bara fruktad. Den sågs som en monstruös maskin vilken manglade allt som kom i dess väg. I själva verket var femman inte bara effektiv utan visade också upp ett mycket vackert och variationsrikt spel.

Det talades nästan alltid enbart om kollektivet, sällan om de fem individerna – Alexander Kasatonov, Vjatjeslav Fetisov, Vladimir Krutov, Igor Larionov och Sergej Makarov - som gjorde femman till vad den var.

Även om det under åren gjorts flera bra dokumentärer om ”Superfemman” ser jag fram emot kvällens Dox.

Dokumentären väcker dessutom minnen till liv hos de flesta av oss som blivit till åren. Hur många gånger dukades det inte upp med bira och chips framför tv:n, för nu minsann skulle ryssarna få däng. Sen blev det samma gamla visa – 50 gånger i sträck.

GP:s dåvarande hockeyexpert Peter Linné och jag – då på SvD – samarbetade en del på bland annat VM-turneringarna och av någon anledning fick den fruktade ryske förbundskaptenen Viktor Tichonov ett gott öga till oss. Förstå att vi var nöjda då Tichonov fixade in oss i omklädningsrummet för en intervju med Kasatonov. Det var ytterst sällan de sovjetiska spelarna tilläts ge egna intervjuer och Kasatonov höll alltid lägre profil än sin betydligt mer utåtriktade backkollega Fetisov.
Att Kasatonov var den ende i kvintetten som skulle behålla sin lojalitet mot Tichonov i alla år visste vi förstås inte då men med facit i hand stod det klart att intervjun gett en fingervisning om det. 
Backjätten svarade mest enstavigt och ville inte höra talas om att Tichonov var diktatorisk i sitt ledarskap. Inte heller om att spelarna under elva av årets tolv månader tvingades leva mer eller mindre isolerade från sina familjer och under mycket kontrollerade former. Kasatonov tycktes tillfreds med det mesta. Åter en gång med facit i hand: det var självklart ingen tillfällighet att Tichonov lät oss prata med just Kasatonov.

Det mesta av vad som egentligen hände bakom kulisserna i det sovjetiska lagmaskineriet har blivit mycket omskrivet och omtalat efter det att ”Superfemman” upplöstes.

Ändå kommer säkert Dox-dokumentären ”Red Army” (SVT 1, 21.55) att innehålla berättelser och intervjuer som fängslar.

Började allt här, Becker?

SABR (Sneak Attack By Roger) är begreppet som tennisvärlden talar om och som gör Boris Becker så upprörd.
Varför blir just han det? Är det kanske gamla minnen från Australian Open 1992 som kommer tillbaka?

Så kan drömfinalen bli till en mardröm för Novak Djokovic

Challenge i fredags

Roger Federer ska försöka överrumpla Novak Djokovic med sin nya taktik i returtagningen.

Försöker Djokovic då att träffa Federer med serven?

Det är frågan som får temperaturen att stiga ytterligare inför kvällens drömfinal i US Open.

Egentligen behövs ingen extra krydda till anrättningen. Det är världsettan mot tvåan, två spelare som kan ta ut det bästa av varandra, som har vitt skilda personligheter och som under många år inte hade något till övers för varandra.

Knappt hade förhållandet börjat förbättras förrän Djokovic coach Boris Becker gjorde sitt för att blåsa liv i fedjen. Jag skrev om det häromdagen - Beckers befängda kritik kan leda till upptrappad konflikt - och ikväll får vi se om Djokovic gör som Becker tycker att man ska göra: försöka träffa Federer med serven om schweizaren intar en position nära servelinjen då han ska returnera.

Jag har fortfarande inte hört någon som delar tyskens uppfattning att Federers nya taktik är ett etikettsbrott.

I själva verket är den smart. Genom att returnera på uppstuds kommer den 34-årige schweizaren snabbare fram i nätposition och sätter press på motståndaren. Dessutom lockar han motståndaren att ha så mycket längd i serven att risken för dubbelfel ökar.

Nu kan förstås Federer inte spela så rakt igenom. Dels skulle överraskningsmomentet försvinna och dels ger spelsättet inte sedvanlig säkerhet i returerna.

Frågan är hur Djokovic reagerar om han ser Federer närma sig servelinjen.

Det är möjligt att världsettan håller med sin uppblåste coach att det är ett etikettsbrott men det skulle förmodligen vara mycket oklokt om han försöker sänka den populäre schweizaren med en serve på kroppen.

Federer kommer redan från start att ha en stor majoritet av de drygt 23 000 åskådarna på sin sida och ett osportsligt uppträdande från Djokovic kan leda till publikreaktioner som knäcker den 28-årige serben.

US Open publiken är inte nådig mot dem den ogillar och en spelare som uppträder osjysst mot åskådarnas stora idol lär snart ha känslan av att befinna sig i en mardröm och önska sig bort från Arthur Ashe-stadium.

Hjärtat och hjärnan är oense inför kvällens US Open-final

Federer leder med 21-20 i inbördes möten

Novak Djokovic har förlorat fyra av sina fem tidigare US Open-finaler medan Roger Federer vunnit fem av sina sex tidigare.

Är det bara kuriosa eller en faktor som kommer att spela in då de båda giganterna på söndagskvällen gör upp på Arthur Ashe-stadium på Flushing Medaows i New York?

Jag hoppas att det kommer ha viss betydelse och sticker inte under stol med att hjärtat klappar starkt för den 34-årige schweizaren.

Han är bäst genom alla tider, en sportsman ut i fingerspetsarna och ovanpå det spelar fyrabarnspappan från Basel så elegant och avslappnat att långt fler än vi redan frälsta tennisfantaster njuter av hans artisteri.

Fyrabarnspappa ja. Man kan tycka att Federer kunde ha annat för sig än att försöka bli en ännu bättre spelare. Han är redan segerrikast i historien och har varit världsetta längre tid än någon annan.

Så vad driver honom? Även om målet självklart är att lägga fler titlar till listan är det nog inte själva drivkraften. Den finns i kärleken till sporten.

Mats Wilander – fullkomligt lysande med sina analyser och reflektioner på Eurosport – pratade om det häromdagen. Minns inte hur orden exakt föll men andemeningen i det Wilander sa var att Federer alltid tycks gilla att träna och spela match.

Det kan förstås verka självklart att spelare gör men det räcker väl att gå till sig själv för att inse att det inte alltid är så kul att gå till jobbet. Ja, som i morrn bitti till exempel. Vem knallar med ett leende på läpparna upp klockan sju och bara längtar efter att få dra igång arbetsveckan efter x antal timmars sömn?

X antal timmar=helt beroende på när vi kommer i säng i natt efter drömfinalen som drar igång klockan 22.

Det här med siffror kan man vända på lite hur som helst så att statistiken stödjer ens egen teori.

Ta till exempel det här med Federer och Djokovic skillnad i finalfacit i US Open.

Jag tänker att det kan vara till fördel för schweizaren. Han har vunnit där så många gånger att Arthur Ashe-stadium är som hans vardagsrum där han tar emot sina gäster. Det är tryggt och hemtamt. Djokovic däremot har vid fyra tillfällen tvingats vända i hallen och hur reagerar han om kvällens final utvecklas i samma riktning ? Kanske med ett ”åååh, nej, inte en gång till”, vilket påverkar den mentala styrkan.

Djokovic har 16-14 i inbördes möten på hardcourt

Andra kan naturligtvis hävda att det där resonemanget väger fjäderlätt mot det faktum att Novak Djokovic i år tagit två Grand Slam-titlar och att han spelat hem sammanlagt fyra Grand Slam-titlar efter det att Federer i Wimbledon 2012 tog sin 17:e och senaste titel i dessa sammanhang.

Ytterligare andra kanske menar att den absolut viktigaste siffran är nollan som Federer har i kolumnen över setförluster i årets upplaga.

Klart är att Roger Federer förefaller vara bättre och starkare än på flera år. Stefan Edberg har utan tvivel haft stor inverkan på världstvåans utveckling. Innan Stefan kom in i bilen hade Federer tappat mycket. Jämfört med på storhetstiden hade han blivit både långsam och defensiv. Även om han periodvis glänste i stormatcherna var det en tidsfråga innan Djokovic och Nadal tvingade in honom i de långa bolldueller som i matcher i bäst av fem set fick honom att krokna - förr eller senare.

Nu är Federer rapp i steget. Han spelar offensivt, har kortat ner bollduellerna och mixar upp spelet.

Då jag för två år sedan skrev att Roger Federer tagit sin sista Grand Slam-titel kändes det definitivt inte som att sticka ut hakan.

Nu känns det precis så och jag tar mer än gärna emot en stjärnsmäll på den i natt.

Men känslan är ändå den där som då svenska spelare är inblandade. Vi vill ju så otroligt gärna att de ska lyckas att det är svårt att objektivt bedöma deras möjligheter.
Det går ju inte att bortse ifrån att den 28-årige serben dominerat stort under de senaste åren. Han är bäst. I år har han segrat i Australian Open och Wimbledon och varit i final i Franska mästerskapet. I Wimbledon-finalen besegrade han just Federer som bars fram av åskådarna vilka vädrade skräll då Federer kvitterade till 1-1 i set. Sedan tog Djokovic tillbaka taktpinnen. 3-1.

Hjärtat må klappa starkt för Roger Federer men hjärnan säger Novak Djokovic.

Fotnot: Ska det bli drömfinalens snackis? Återkommer till den frågan senare i dag.

Lider med Serena Williams- kollapsen ändå inte oväntad

Serena Williams dallrande nerver blev till slut hennes fall

I historieböckerna kommer det bara stå att 43-rankade italienskan Roberta Vinci fredagen den 11 september 2015 krossade Serena Williams dröm om en Grand Slam.

Sett till kalla fakta stämmer uppgiften.

Italienskan vann ju med 2-6, 6-4, 6-4.

Men alla som såg matchen kan tillföra något viktigt till dessa fakta: att det i själva verket var Serena Williams som slog ut sig själv.

Jag ska inte påstå att det låg på lut men har liksom så många andra flaggat för risken att den snart 34-åriga amerikanskans dallrande nerver skulle kunna bli hennes fall.

Så blev det ikväll när nerverna svek henne totalt mot en spelare som var tillräckligt bra och kylig för att utnyttja läget.

Några siffror som beskriver matchen:

Vinnande slag: Williams: 50. Vinci: 19. Oprovocerade misstag: Williams: 40. Vinci: 20.

Matchen var alltså helt i händerna på Serena Williams.

På många av de poäng som hemmafavoriten inte bjöd på spelade hon istället lamslaget och hennes normala baslinjefyrverkeri var utbytt mot fuktskadade ettöressmällare som italienskan hanterade.

I det lägre tempot kunde Roberta Vinci – som inte tagit set i deras fyra tidigare möten – med sitt variationsrika spel avslöja att Serena Williams är mycket sårbar då hon mot denna typ av motstånd spelar på 50-60 procent av sin kapacitet.

Självklart ska Vinci ha cred. Framför allt därför att hon lyckades hålla nerverna i styr då hon vid 5-4 servade för matchen. Att hon varit kylig fram till dess är en sak men att inte darra fyra poäng ifrån årets i särklass största skräll är något annat. Starkt gjort och kanske har italienskan sin stora rutin att tacka.

Hur känner sig Serena Williams så här några timmar efteråt? Kanske som Usasin Bolt skulle göra om han med möjligheten att skriva historia ledde ett 100 meters-lopp i 95 meter för att sedan snubbla.

Osvuret är bäst då det gäller Serena Williams men visst känns det som att detta var hennes sista chans att ta en Grand Slam och det även om hon fortsätter att dominera stort i ytterligare några år.

Det blev 26 raka segrar i årets Australien Open, Franska mästerskapet, Wimbledon och US Open. Bara två segrar återstod för att hon skulle bli första spelare sedan Steffi Graf 1988 att ta en Grand Slam.

Med Roberta Vinci i semi och Flavia Pennetta i final var det uppdukat för Serena Williams.

Jag hoppades verkligen att hon skulle lyckas. Främst för hennes egen skull. För fem år sedan kämpade hon under några dygn för sitt liv. Detta sedan hon drabbats av blodproppar i lungorna. När läget stabiliserats kunde Williams så småningom fortsätta rehabiliteringen efter sin svåra fotskada. Bara några veckor efter Wimbledon-titeln 2010 skar hon upp ena foten efter att ha trampat på glas. Hon var borta från tennisen i ett år och det fanns stunder då Williams trodde att karriären var över. Hon kom tillbaka, radade upp Grand Slam-titlar och var i US Open så nära att göra det som så få spelare lyckats med.

Också för tennisen hade det varit stort om Williams gått hela vägen på Flushing Meadows i New York.  Hon är en ikon som ger sporten enorm uppmärksamhet världen över och med med en Grand Slam på meritlistan hade hajpen runt henne blivit om möjligt ännu större.

På lördagen möts Roberta Vinci och Flavia Pennetta i US Open-final.

Det är kul för dem.

Och för italiensk tennis.

Upp till bevis för Federer i nattens US Open-semifinal

Federer siktar på sin första US Open-final sedan 2009

Världstvåan Roger Federer har inte tappat set på sin väg till nattens US Open-semifinal.

Men är den 34-årige schweizaren i själva verket fullt så bra som det sett ut?

Svar i natt då det är upp till bevis för honom mot kompisen och landsmannen Stanislas Wawrinka.

Det är klart att Federer i sina fem första matcher på Flushing Medaows varit precis så bra som det sett ut. Men vad jag menar är att det kan bero på att motståndet varit av slaget att den 17-faldige Grand Slam-segraren haft tid och utrymme att kunna glänsa lika mycket som på storhetstiden.

Om han kan göra det även mot de svåraste konkurrenterna eller om han då hamnar i den tidsnöd som får spelet att hacka återstår att se.

Det råder inget tvivel om att Federer såväl förra säsongen som denna spelat bättre än 2013 och det har bland annat resulterat i två raka Wimbledon-finaler. Men kalla fakta är också att hans senaste Grand Slam-titel daterar sig till juli 2012 (Wimbledon)

Wawrinka har inte imponerat rakt igenom i årets fjärde Grand Slam-turnering vilket med tanke på semifinalen är just det –  imponerande.

Under Magnus Normans ledning har schweizaren gått från att vara en mycket skicklig spelare som kunde svara för enstaka skrällar till en etablerad toppspelare som tar sig fram även då spelet inte stämmer riktigt som det ska.

I några av sina fem första matcher var det som om världsfemman tappade fokus och blev loj för att sedan hitta koncentrationen och tändningen som krävdes.

I natt finns inget utrymme för bristande koncentration hos Wawrinka som vann senaste mötet (kvartsfinalen i årets Franska mästerskap) mot Federer men ligger under med 16-3 inbördes och som förlorat samtliga deras elva tidigare möten på hardcourt.

**

Semifinalen bjuder också på ett svenskmöte mellan coacherna Magnus Norman och Stefan Edberg.

Visst är det fantastiskt att dessa två – samt Jonas Björkman, Magnus Tideman och ytterligare några coacher – ser till att svensk tennis fortfarande låter höra tala om sig i stora sammanhang. Sättet på vilket Magnus slipat Wawrinka till en diamant är helt enastående. Stefans bedrift att ge historiens bäste spelare ett tydligt lyft är också mycket imponerande. Men hur mycket de än gnuggar volley kommer Federer aldrig att bli lika effektiv vid nät som svensken var.

**

Världsettan Novak Djokovic har 13-0 inbördes mot semifinalmotståndaren och titelförsvararen Marin Cilic. Oavsett utgång nu kommer Cilic nog att vara nöjd med sin turnering. Han kom för första gången i karriären till en turnering med 2000 poäng att försvara med allt vad det innebär av press som kan bädda för tidig sorti och jätteras på rankningen.

**

Räknat från US Open 2012 ser de fyra semifinalisternas främsta Grand Slam-meriter ut så här

Djokovic: Fyra titlar och ytterligare fem finaler.

Wawrinka: Två titlar och två semifinaler.

Cilic: En titel och tre kvartsfinaler.

Federer: Två finaler och tre semifinaler.

Beckers befängda kritik kan leda till upptrappad konflikt

Ogillar Federer eller alla som möter serve på halvvolley?

Världsettan Novak Djokovic coach Boris Becker har tidigare kritiserat Roger Federers personlighet.

Nu är det den 17-faldige Grand Slam-segrarens nya taktik som upprör Becker.

”Om han spelat så på min tid hade vi servat rakt på honom”, säger tysken.

Det var i Masters-turneringen i Cincinnati Federer visade upp sin nya taktik som han dessförinnan mest på skoj hade testat på träning. På motståndarens andraserve går han nästan ända fram till servelinjen och möter serven på halvvolley för att snabbt komma fram i nätposition.

Regelbrott? Nej!

Osportsligt? Nej!

Etikettsbrott? Nej!

Men på sistnämnda punkt svarar Becker ja.

”Om han (Federer, min ammärkning) spelat så mot McEnroe, Lendl, Connors eller mig hade vi sagt till honom: Roger, jag gillar dig men gör du så där en gång till servar jag rakt på dig”.

Nu är det förstås inte alls otänkbart att just de fyra nämnda spelarna hade gjort precis på det sättet men så valde ju Becker också att plocka exemplen från kategorierna stora och små rötägg.

Hur som helst är Beckers kritik i mina ögon inte bara obefogad utan också befängd.

Kommer han med den för att psyka Federer inför dennes kommande matcher mot Djokovic?

Det är ingen hemlighet att Federer och Djokovic starkt ogillat varandra.

Knappt har förhållandet hunnit förbättras åtminstone marginellt förrän Becker lägger nytt bränsle på den falnande elden.

Tysken har till och med gjort det två gånger. Först i sin bok – släpptes i somras - där han skriver att Federer inte alls är den Mr Nice Guy som han framstår som.

”Anledningen till att Roger Federer är en av idrottsvärldens bäst betalda utövare genom tiderna beror på att alla gillar honom. Men tänk på att ingen kan vara omtyck av alla. Han tjänar stora pengar på sin image men skulle han tjäna mindre om vi fick se mer av hans äkta känslor?”

Federer fick förstås frågan vad han anser om Beckers kritik och schweizaren svarade att han inte förställer sig utan alltid försöker vara sig själv.

Becker framförde sin kritik mot Federers nya taktik under inledningen av US Open där de båda kan mötas i final. Federers coach Stefan Edberg har självklart stor del i sin adepts taktik. Edberg och Becker var heta rivaler på 80-talet och även om där fanns en respekt som sakna(t)s mellan Federer-Djokovic var det inte mer än serve/volley-spelstilen (om än utförd på olika sätt) som förenade dem.

Matcher mellan Federer och Djokovic kittlar alltid lite extra. 

En US Open-final mellan dem på söndag skulle förmodligen gå utanpå det mesta vi sett.

**

Båda har svåra hinder framför sig i fredgskvällens semifinaler. Djokovic möter titelförsvarande Marin Cilic och Federer ställs mot landsmannen och kompisen Stanislas Wawrinka. (Artikel inför semifinalerna kommer senare i dag).

**

Damernas semifinaler skulle ha avgjorts natten mot i dag svensk tid men blev uppskjutna på grund av regn. Inget ont som inte har något gott med sig: vi kan se fram emot en makalös fredagskväll (start 17) med Flavia Pennetta-Simona Halep, Serena Williams-Roberta Vinci följt av de två herrsemifinalerna. 

**

Är jag för svenskfärgad i påståendet att det främst var britten Dominic Inglots svaga nätspel som gjorde att han och Robert Lindstedt inte övertygade i semifinalen mot Nicolas Mahut/Pierre-Hugues Herbert?

Då:Williams möttes med kyla Nu:Alla vill se henne lyckas

SvD idag inför Williams semifinal i natt

I dag står hela tennisvärldsen bakom Serena Williams.

Så har det inte alltid varit.

Då hon och storasystern Venus under andra halvan av 90-talet stormade in i den vita sporten fanns ett från vissa håll starkt motstånd mot dem.

Afro-amerikanska spelare var mycket sällsynta på tenniscirkusen och när det dök upp inte bara en utan två stora löften med en i sporten så annorlunda bakgrund rynkade de konservativa krafterna på näsan.

Välkomnandet blev förstås inte varmare av att Richard Williams talade om för omvärlden att hans döttrar skulle bli bäst. Så sa även andra föräldrar om sina barn utan att det väckte de skarpa reaktioner som familjen Williams fick känna av.

Om de båda systrarna valde att hålla sig för sig själva eller om de inte blev riktigt accepterade av spelarkollegorna ska jag låta vara osagt men under många år präglades förhållandet mellan systrarna och de övriga spelarna av en vi-mot-dom-känsla.

Venus Williams var familjens stora hopp. Visserligen ansågs också hennes ett år yngre syster som mycket lovande men hon tog inte tennisen på fullt lika stort allvar.

I US Open 1999 var Venus Williams främsta utmanare till favoriterna Martina Hingis och Lindsay Davenport. Venus hade då redan varit i en Grand Slam-final medan hennes lillasyster inte överlevt

åttondelsfinal i någon av sina sex första Grand Slam-turneringar och därför inte ens nämndes i förhandssnacket.

”Fel Williams vann” - så löd rubriken i en tidning då 17-åriga Serena Williams efter den två veckor långa turneringen lyfte bucklan på Flushing Meadows i New York och blev första afro-amerikanska damsegrare i Grand Slam sedan Althea Gibson 1958.

Sedan skrällen för 16 år sedan har Serena Williams lagt ytterligare 20 Grand Slam-titlar till samlingen.

Hon har under dessa år vunnit också respekt i alla läger och även det inte betyder att hon är omtyckt av alla känns det som att hela tennisvärlden håller tummarna för att den snart 34-åriga amerikanskan i US Open ska:

•Bli andra spelare under proffseran – Steffi Graf var först 1988 – att ta en Grand Slam.

•Tangera Grafs rekord (sett till proffseran) på 22 titlar.

Williams inledning på US Open var lika trevande som den brukar vara i Grand Slam-turneringar. Precis som så ofta överlevde den överlägsna världsettan några av de första omgångarna tack vare att hennes lägstanivå är högre än motståndarens kapacitet.

I de två senaste matcherna har det gått åt rätt håll och då hon natten till onsdagen slog ut Venus med 2-1 i set servade Serena betydligt bättre än i sina fyra första matcher.

Nu återstår två matcher och tre hinder för henne fram till målet:

1. Semifinalen mot Roberta Vinci ska vara en formalitet. Den 40-rankade talienskan har inte tagit set på deras fyra tidigare möten. Hennes väg till karriärens första GS-semi underlättades av att den enda seedade spelare - Eugenie Bouchard - hon haft på sin lott tvingades lämna walk over på grund av skada.

2. Final Flavia Penetta (7-0) eller Simona Halep (6-1) .

3. Jag skrev det inför turneringen och gör det igen: Endast Serena Williams nerver kan stoppa henne från en Grand Slam.

Fotnot: Texten publicerad i dagens SvD

Hyllade Lagerbäck vet hur sågade Hamrén känner sig

Vem skulle vilja vara i Erik Hamréns kläder dessa dagar?

Definitivt inte Lars Lagerbäck. Han vet ju hur det känns.

Svart eller vitt ger mer klick än nyanserade beskrivningar

Även om det är i sin roll som förbundskapten Hamrén blir kritiserad, bespottad och hånad tar   
förstås också privatpersonen Erik Hamrén stryk av alla hårda omdömen i tidningar, tv, radio och på nätet. 

Och det är personen Hamrén det är lätt att känna med nu då såväl krönikörer som andra proffstyckare och förbannade fans dömer ut honom som förbundskapten.

Är han en så dålig förbundskapten som det nu framställs?

Jag vet inte. Kan alldeles för lite om själva spelet för att uttala mig om det varit fel på laguppställningar, taktiken eller något annat.

Självklart måste Hamrén i sin roll tåla kritik men visst skulle den väl väga tyngre om kritikerna redan på förhand talade om att det eller det gjorts fel och att det därför kommer att gå åt h-e för landslaget.

Det krävs ingen kunskap för att vara facit-i-hand-expert.

Förlust=dissa. Seger=hissa.
Svart eller vitt.
Lätt som en plätt.
Det svänger snabbt – inte minst i journalistikens värld - och sällan ges en mer nyanserad bild av verkligheten, ja, så som den egentligen ser ut alltså.
Sådant ger ju inga klick.
Är det inte att göra det för lätt för sig att kräva Hamréns avgång efter 1-4-förlusten?
Ligger inte ansvaret på spelarna – de som till skillnad från Hamrén aktivt kan påverka ett resultat ute på planen?
Hur som helst kan Hamrén trösta sig med att den värsta stormen lär bedarra snart och vem vet, när äventyret i EM-kvalet är slut blir han kanske till och med geniförklarad.
Om även om det inte blir så utan att han istället får sparken så finns det ju alltid möjlighet att han en dag får upprättelse.
Så som skett med Lars Lagerbäck. För sex år sedan sågades Lagerbäck mycket hårt i media. Han hade innan dess fört Sverige till fem raka mästerskapsslutspel men då hoppet om en plats i Sydafrika-VM försvann beskrevs detta som ett fiasko och ett antal krönikörer krävde Lagerbäcks avgång.
Han avgick.
Att samma krönikörer nu hyllar Lars Lagerbäck för succén med Islands landslag är i sig inte anmärkningsvärt. Men att den succén samtidigt föranlett en radikal omvärdering av Lagerbäcks insats som svensk förbundskapten är häpnadsväckande.
Så håll ut Hamrén – de som nu dissar dig hårdast kan vara de som en dag hissar dig mest.

Challenge 18 mars 2015

Fotnot: Bättre att förekomma än att förekommas: Jo, jag har själv kritiserat Erik Hamrén och då handlade det om hans ledarskap i ett annat perspektiv än det rent fotbollstekniska. Väntad reaktion från nickedockan Hamrén.
 Håller fast vid att det visade prov på dåligt omdöme att utse Zlatan till lagkapten och ovanpå det vägra att kritisera Zlatan för dennes uppmärksammade verbala attack mot en domare.
Sannolikt vilar Hamréns framtida öde i sin lagkaptens händer och då Zlatan direkt efter Österrike-matchen uttalade sitt förtroende för Hamrén kunde de högst ansvariga på Svenska fotbollförbundet obekymrat vifta bort avgångskraven.
Den dag Zlatan eventuellt vill se förnyelse är de nog idel öra.

Lindstedt och Ymer håller svenskhoppet vid liv i NY

Lindstedt tog idag åttonde raka segern i par med Inglot

Då Robert Lindstedt och britten Dominic Inglot började att kampera ihop i somras var det inget som pekade på att en succé-duo bildats.

Men så är det.

Paret gick i dag fram till semifinal i US Open där de på vägen besegrat bland andra världstreorna Marcelo Melo/Ivan Dodig och i dagens kvartsfinal sjätteseedade Rohan Bopanna/Florin Mergea (7-6, 6-3).

Lindstedt har i år haft nio olika partners på touren men det är först ihop med Inglot de stora resultaten kommit. Men det började med förluster i första omgången i såväl Hamburg som Kitzbühel, båda turneringarna på grus vilket kombinerat med att de inte hunnit bli samspelta kan förklara den tröga starten.

I US Open-genrepet i ATP-turneringen i Winston Salem lossnade det rejält. Titeln var Lindstedts 19:e och hans första sedan fjolårets seger i Australian Open i par med Lukasz Kubot.

Nu är den 38-årige svensken bara två segrar ifrån ytterligare en Grand Slam-titel. I semi väntar 12-seedade fransmännen Nicolas Mahut/Pierre-Hugues Herbert.

Noterbart: förstaseedade världsettorna Bob och Mike Bryan föll i första omgången mot Steve Johnson/Sam Querrey som i semin på övre halvan möter Jamie Murray/John Peers, seedade åtta.

**

Ibland går det bra utan att titta på bollen

Dubbelt grattis till Mikael Ymer (bilden intill). Han fyller 17 år i dag och firade med att gå fram till kvartsfinal i pojksingeln där han är tredjeseedad.

**

Inledningen av damturneringen bjöd på en rad skrällar och bara tre av topptiospelarna överlevde andra omgången. Nu är bara två kvar. Att det i kvällens kvartsfinal tog stopp för världsfyran Petra Kvitova var emellertid ingen jätteskräll. Segraren Flavia Pennetta , rankad 26, har nämligen en förmåga att lyfta sig i US Open där hon varit i minst kvartsfinal i sex av sina sju senaste starter. Vid seger i semifinalen mot världstvåan Simona Halep går italienskan fram till sin första Grand Slam-final i singel.

**

Pennettas landsmaninna Roberta Vinci är framme i sin första singel-semifinal i dessa sammanhang. 43-rankade Vinci har haft en gynnsam lottning och den enda seedade spelare – Eugenie Bouchard – hon haft på sin lott tvingades lämna återbud på grund av skada.

**

Överlägsna världsettan Serena Williams har inte tappat set på sina fyra tidigare möten med Roberta Vinci och det finns inte på kartan att hemmafavoriten ska förlora semifinalen. Williams facit mot tänkbara finalmotståndare: Pennetta: 7-0, Halep: 6-1. Det enda som kan stoppa den snart 34-åriga amerikanskan från en Grand Slam är alltså att nerverna spökar till den grad att hon slår ut sig själv.

Han får nygammal roll i Sveriges Davis Cup-lag

Exproffset Joakim Nyström blir ny assisterande Davis Cup-kapten.

Han efterträder Jonas Björkman som tidigare funnits vid Davis Cup-kapten Fredrik "Fidde" Rosengrens sida.

– ”Fidde” och jag har aldrig tidigare jobbat ihop och jag ser verkligen fram emot att få göra det, säger den 52-årige skellefteåsonen till Challenge.

Han har redan erfarenhet från jobbet. Under sju år var ”Jocke” assisterande kapten till Mats Wilander.

 – Att ligga på läger och få ihop ett sammansvetsat och starkt lag är det roligaste.  Och vissa matcher sticker ut, som vår allra första då vi låg under med 1-2 mot Brasilien men vände och vann sedan "Bjösse" (Jonas Björkman, min anmärkning) och "Vinci" (Andreas Vinciguerra) vunnit de sista singlarna.

 Hur väl känner du Elias Ymer och Christian Lindell?
- Inte så värst men jag har förstås sett dem spela i Båstad och i Stockholm, säger den forne världssjuan som spelade i DC-laget på 1980-talet då Sverige var världens ledande tennisnation och konkurrensen om platserna var så hård att även etablerade toppspelare ställdes utanför laget.
Nyström gör comeback i laget då Sverige i slutet av oktober möter Spanien eller Danmark i en avgörande kvalmatch där förloraren degraderas till division II.
Danmark tar emot Spanien redan helgen efter US Open. Även om rankning har en underordnad betydelse i DC och att vi där under åren sett en mängd skrällar skulle det förvåna oerhört om Frederik Nielsen & Co lyckas undvika ödeskval mot Sverige.
Spaniens kapten Conchita Martinez har nämligen nominerat ett mycket starkt lag med bland andra Rafael Nadal, David Ferrer och Fernando Verdasco.

Snacket om läggmatch igång inför nattens kvartsfinal

Venus Williams har sju Grand Slam-titlar och Serena har 21

I natt möts systrarna Serena och Venus Williams i US Open-kvartsfinal.

Jag har redan hört flera personer hävda att det utan minsta tvekan blir en läggmatch.

Förmodligen är det bara ett i läge som vi efter kvartsfinalen  slipper spekulationer om att matchen var uppgjord:

Att Venus Williams med seger spräcker sin lillasysters dröm om en Grand Slam.

Jag kan inte se att det ska ske.

Men trots att Serena Williams är överlägsen världsetta och normalt kör över motståndare av sin 23-rankade systers kaliber lär en programenlig seger följas av spekulationer i eftersnacket: Vid storseger för Serena: ”Venus vek ner sig för att Serena skulle spara krafter inför semifinalen”. Vid siffermässigt jämn match: ” Så där gjorde de bara därför att det skulle se ut som att Venus ville vinna”.

Flera av deras tidigare möten (15-11 till Serena) har omgärdats av rykten om läggmatch och under en period talades det om att deras pappa Richard kvällen före match bestämde vem av systarna som skulle få vinna.

Jag har inte den blekaste aning om det stämmer eller inte, vet inte heller om det förekommit uppgjorda matcher och har inte spekulerat kring det.

Men leder Venus i natt med typ 1-0 i set och 5-2 i andra men ändå förlorar går det nog inte undvika tankarna på att allt förmodligen inte gått rätt till.

Det verkar som om hela tennisvärlden vill att snart 34-åriga världsettan Serena Williams ska bli första spelare sedan Steffi Graf 1988 att ta en Grand Slam.

Det är nog ingen som unnar henne det mer än just Venus. Samtidigt har Venus själv möjlighet att ta klivet fram i rampljuset efter år i skuggan av sin betydligt mer framgångsrika syster.

Går Venus Williams fram till sin första Grand Slam-semifinal sedan 2010 spolierar hon samtidigt sin bästa kompis möjlighet att bli andra damspelare under proffseran med en Grand Slam.

Så hur det än slutar i natt kommer Venus Williams inte att kunna känna odelad glädje.

Dessa fyra får oss att njuta lite extra av kvartsfinalerna

Lika effektivt som vackert

En tekniskt fulländad enhandsbackhand är i mina ögon tennisens vackraste slag.

Därför blir det extra njutbart att se herrarnas US Open-kvartsfinaler.

Hälften av kvartsfinalisterna- Roger Federer, Richard Gasquet, Stanislas Wawrinka och Feliciano Lopez - spelar med enhandsbackhand.

Kanske är det en av de sista gångerna vi får se ett så stort antal spelare med enhandsbackhand i kvarten i någon av de fyra största turneringarna.

Federer är 34 år, Lopez är 33, Wawrinka 30, och Gasquet är 29 år.

På rankningens 30-bästa-lista finns ytterligare fem spelare med enhandsbackhand men bara två av dem är under 30 år: Grigor Dimitrov, 24 år och Dominic Thiem, 22 år.

Överhuvudtaget är det få av de yngre spelarna som har enhandsbackhand och ser vi till juniortennisen är slaget ytterst sällsynt.

Under rubriken ”Finns det utrymme för enhandsbackhand även i morgondagens tennis?” tog jag förra året upp ämnet i en krönika under Salk Open. Finns här.

Sedan dess har antalet spelare med enhandsbackhand ökat från sju till nio på 30-bästa-listan. Men genomsnittsåldern på dessa spelare kombinerat med läget bland de yngre ger ändå en tydlig fingervisning om att vi i framtiden lär få se ytterst få toppspelare med enhandsbackhand.

Så det är bara att passa på att njuta.

För första gången sedan 1982 är hälften av US Open-kvartsfinalisterna +30 år. Förutom Federer, Lopez och Wawrinka handlar det om 30-årige fransmannen Jo Wilfried Tsonga som ställs mot titelförsvarande Marin Cilic.

Med sina 26 år är kroaten yngst av kvartsfinalisterna för vilka snittåldern är 29.8 år – ett nog så tydligt exempel på att de unga spelarnas väg till toppen blivit betydligt längre än vad som var fallet tidigare.

Den stora överraskningen i US Open är förstås 29-årige sydafrikanen Kevin Anderson som natten till i dag slog ut världstrean Andy Murray ( 7-6, 6-3, 6-7, 7-6). Förmodligen var fler än jag redo att efter tredje set lägga en slant på att skotten skulle förlänga sin imponerande Grand Slam-svit ( minst kvartsfinal i de 18 senaste turneringerna) men Anderson överraskade då han höll uppe sin höga nivå. Hans utveckling mot större jämnhet och större allroundkunnighet har nu betalat sig i karriärens första Grand Slam-kvartsfinal.

Åter till enhandsback. Vem av de fyra aktuella US Open-kvartsfinalisterna har ett slag som sticker ut lite extra från de övrigas? Det handlar förstås om tycke och smak och min ”rankning” (baserad på såväl effektivitet som utförande):

1. Wawrinka
2. Federer
3. Gasquet
4. Lopez

Strävar strebrarna efter att sola sig i glansen av Ymer?

Överlägsen Sverigeetta

Sverigeettan Elias Ymer har spelat in närmare två miljoner kronor.

Han har sponsorer, egen agent och får stort ekonomiskt stöd från Sveriges Olympiska Kommitté (SOK).

Därför är det inte utan att jag blir förbluffad när stiftelsen Streber Cup väljer att ge Elias 50 000 kronor i stipendium.

Runt om i tennis-Sverige vimlar det av unga talanger för vilka 50 000 kronor skulle göra enorm skillnad. Elias Ymer fanns för några år sedan i just den skaran spelare och det stipendium han då fick från Streber Cup hade stor betydelse för honom.

Men i år?

Inför US Open hade Ymer spelat in drygt 1,4 miljoner kronor i år och SOK står för hans coachkostnad.

Oavsett att Elias får betala tillbaka en del av SOK:s stöd om hans inspelade prispengar når en viss nivå har 19-åringen från Skara det långt bättre ekonomiskt förspänt än samtliga övriga svenska framtidshopp.
Majoriteten av dem kan satsa vidare endast tack vare stora ekonomiska uppoffringar från sina familjer.

Stiftelsen Streber Cup beskriver sin målsättning så här:

”Målet är att ge stöd till ungdomar i åldern 14-20 år för att de ska kunna spela fler internationella tävlingar och därigenom förenkla övergången från junior- till seniorklass”.

Stiftelsen har sedan starten 2003 delat ut stipendier på 2.3 miljoner kronor. Carl Bennet, Michael Treschow och Claes Dahlbäck finns bland näringslivshöjdarna som genom stiftelsen gjort mycket för att hjälpa unga svenska talanger.

Det är värt all uppskattning. Min invändning mot beslutet att i år ta med Elias Ymer bland de tre spelare som tilldeles extrastipendium på 50 000 kronor ska absolut inte ses som kritik mot stiftelsen i sig och naturligtvis ska ingen skugga falla över Elias.

Men den fyra personer starka ”stipendiepatrull” som väljer ut kandidaterna får bakläxa. Syftet med stiftelsen är väl att stödja unga spelare som drömmer om att kunna gå i Elias Ymers fotspår?

Visst får kvartetten i ”stipendiepatrullen” nu sola sig i glansen av den överlägsna Sverigeettans framgångar men det kan ju knappast vara tanken bakom beslutet.

Eller?